och annorstädes

Liv på andra planeter, och livet i Berlin.

Cykla i Berlin

leave a comment »

Jag har kommit på att det här med att cykla i Berlin och blogga om det gör man med fördel under egen rubrik.  Alltså hittar man i fortsättningen allt om att cykelturista i Berlin under http://cyklaiberlin.wordpress.com/

Min plan är att kopiera över det viktigaste relevanta innehållet från denna blogg dit.  Senaste inlägget handlar om att cykla efter Spree, österut från Berlins centrum.

Written by ochannorstades

17 juni, 2013 at 12:04

Publicerat i Berlin

Tagged with ,

I denna ljuva sommartids fotspår – och Draculas

leave a comment »

Berlin på cykel

Berlin är en utmärkt stad för den som vill cykelturista.  Terrängen är platt, det finns många cykelvägar och gott om cykelbutiker och cykeluthyrningsställen.  Det finns också en stor mängd olika cykelturistkartor att köpa, samt många turistguider för cykelturister, särskilt om man läser tyska.  På nätsajten opencyclemap.org kan man hitta bra cykelkartor över cykelvägar och cykelleder i Berlin och Tyskland, alldeles gratis.  Kartan finns också som mobilapp.

De flesta cykelturister brukar inte i första hand bege sig söderut utanför Berlins stadsgräns.  Här finns väldigt lite kända turistmål, och jordbruksmark och villaförorter dominerar.  Eftersom vi bor i södra delen av Berlin gör jag ändå gärna cykelutflykter åt det hållet, för att så fort som möjligt komma ut från staden.  Oavsett hur trevliga Berlins parker kan vara på sommaren är bebyggelsen ändå jämfört med Stockholm väldigt tät, och från våra hemkvarter är det åtminstone en halvmil till närmaste naturområde som inte är bebyggt.

Mauerweg

Cykelleden Berliner Mauerweg vid den gamla gränsen mellan Västberlin och Östtyskland.

I utkanten av Berlin löper den 16 mil långa Berliner Mauerweg, en cykelled som är mycket populär bland Berlins cyklister.  Den löper hela vägen runt f.d. Västberlin och består av den gamla patrullvägen genom ingenmanslandet framför Berlinmuren.  Vägen gjordes om till cykelväg när resten av muranläggningarna revs.  Då och då på vägen stöter man på minnesmärken över människor som dött i samband med flyktförsök.

Söderut från Berlin

Söder om Berlin är den gamla gränsen mellan Västberlin och Östtyskland fortfarande lätt att se, trots att muren är borta.  På Västberlinsidan ligger tätbebyggda förorter där man utnyttjat nästan varenda kvadratmeter tillgänglig mark, på östsidan vidsträckta fält, små byar och enstaka nybyggen.

Den som flyger lågprisflyg till Berlin passerar över dessa trakter vid inflygningen.  Flygplatsen Schönefeld är ständigt närvarande för de boende, och rätt vad det är flyger ett Norwegian-plan över huvudet när man cyklar söderut.  Den viktigaste lokalpolitiska frågan i området är utbyggnaden av Schönefeld till Berlins nya storflygplats, som möter kompakt motstånd från de boende här, som oroas över ökat buller.  Förseningen av den nya flygplatsen BER, som egentligen redan borde stå färdig, och de åtföljande politiska skandalerna, möts överallt här med skadeglädje och en känsla av medvind.

Med lite medvind får man upp bra fart över fälten när man passerat flygplatsen.  Cykelbanorna är ofta nybyggda och släta, medan småvägarna kan ha varierande kvalitet på underlaget.  Vägen löper genom glest trafikerade långa alléer och över öppna fält.

I denna ljuva sommartid

Cykelvägen är den gamla landsvägen mellan Berlin och småstaden Mittenwalde.  Namnet till trots, Mittenwalde betyder ordagrant ”Mellanskog”, dominerar jordbruksmark och små byar Mittenwaldes omgivningar.

Så småningom kommer man lite längre från flygplatsinflygningen och motorvägarna. Det blir tidvis till och med så tyst och vindstilla att det enda man hör är cykelns surrande och fågelkvitter.  Ett rådjur kikar upp ur ett fält, där det obekymrat gått och betat, och stirrar avvaktande.

Fält_Mittenwalde

Detta är den trakt psalmdiktaren Paul Gerhardt levde och verkade i, när han skrev sitt i Sverige mest kända verk, den tyska originaltexten till sommar- och skolavslutningspsalmen I denna ljuva sommartid, ”Geh aus, mein Herz, und suche Freud”, 1653. I Sverige sjungs den oftast till nyare melodier, men texten är en mycket nära översättning av Gerhardts originaltext.

I denna ljuva sommartid
Gå ut, min själ, och gläd dig vid
Den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
Se, hur för dig och mig hon får
Så underbara håvor.

Av rika löv är grenen full,
Och jorden täckt sin svarta mull
Med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
Med större prakt och härlighet
Än Salomos dig gläder.

Det är mest de första verserna som sjungs nuförtiden. De påföljande versernas lovsång till, och längtan till paradiset och livet efter detta, klingar mer främmande för sekulära moderna öron.

Fortfarande kan man, efter att ha passerat vindkraftverk, trafikleder och en flygplats, ana vilka vyer och upplevelser som måste ha inspirerat Gerhardt.  Delar av trakten häromkring måste vara mer eller mindre oförändrad sedan hans dagar, och det är lätt att glömma att man är nära en miljonstad.

Väl framme i Mittenwalde rullar man in genom en medeltida stadsport och hittar en sömnig småstad, med kullerstensgator och prydligt renoverade 1800-talshus.  Kyrkan verkar närmast överdimensionerad med ett ståtligt torn som syns långt utanför staden, och låter ana att detta en gång varit en viktig stad i området.

Artonhundratalsförfattaren och Brandenburgskildraren Theodor Fontane, som är obligatorisk läsning för skolbarn i dessa trakter, skrev på 1880-talet om Mittenwalde:

… på tillbakavägen var vi angelägna att inte passera Mittenwalde utan ett besök.

Över huvud taget kan man fråga sig: vem reser till Mittenwalde?  Ingen.  Och trots detta är det en sevärd plats, som inbjuder till ett besök.  Inte för sin skönhet, nej; vacker eller inte, är den sevärd för att den är gammal nog att ha en rik historia.

Mittenwalde_Yorckstrasse

Småstaden Mittenwalde, vy mot den medeltida stadsporten.

Efter en lunch på en folktom pizzeria med utsikt över huvudgatan, där några parkarbetare planterar träd i maklig takt, blir det sightseeing.  Paul Gerhardt-statyn vid kyrkan visar med all tydlighet att man är stolt över ortens store diktare.  Inne på det lilla, men välskötta och prisvärda stadsmuseet, får man lära sig mer om stadens historia.

Diktaren Paul Gerhardt

Paul Gerhardt kom till staden från Berlin 1651, efter att ha blivit rekommenderad till den lediga platsen som prost i Mittenwalde och att framgångsrikt ha provpredikat.  Han var då 44 år gammal och ogift.  Hela hans vuxna liv hade det trettioåriga kriget pågått; hans föräldrar dog under de första krigsåren när han var i de tidiga tonåren, hans födelsestad Gräfenhainchen hade bränts ned av den svenska armén, hans universitetsstad Wittenberg hade härjats av pesten.  När han kom till Berlin för sin första tjänst åtta år tidigare, 1643, hade stadens befolkning då reducerats till mindre än hälften av befolkningen före kriget.  Också Mittenwalde var svårt härjat av kriget.  En av Gerhardts föregångare som präst i orten hade torterats och avrättats av plundrande svenska soldater.

Trettioåriga kriget 1618-1648 var en enorm katastrof för Tyskland, i relativa dödstal räknat till och med blodigare än andra världskriget, en apokalyps i dåtidens människors ögon.  Men nu var det sedan några år fred, och Gerhardts främsta uppgift blev att organisera själavården och det kyrkliga livet i bygden, och få livets gång att återgå till det normala.

Gerhardt hade redan skrivit många psalmtexter i samarbete med kantorn och kompositören Crüger under sin tid i Berlin, och det fortsatte han med i Mittenwalde.  1653 trycktes originalversionen av I denna ljuva sommartid första gången i Berlin, i den femte upplagan av Crügers sångbok, tillsammans med många andra av Gerhardts kända texter.

Själv vill jag gärna tänka att inspirationen till I denna ljuva sommartid tillkommit under någon av Gerhardts många resor mellan Berlin och Mittenwalde, över de vidsträckta fälten och blommande hagarna.

Gerhardt gifte sig 1655 med den femton år yngre Anna Maria.  Parets första dotter föddes 1657 men dog endast ett halvår gammal.  Händelsen verkar ha satt djupa spår hos Gerhardt; trots att han under många år själv fört kyrkböcker över alla födslar och döda i församlingen, och trots att dottern ligger begravd i kyrkan, är det inte hans handstil som fört in hennes dödsanteckning i kyrkboken.  Hans diktning under denna tid färgas också av sorg och en förtröstan i livet efter detta.  Av familjen Gerhardts sammanlagt fem födda barn överlevde endast en son till vuxen ålder.

Snart efter dotterns död lämnade Gerhardt åter Mittenwalde för gott, för en tjänst i Berlin, där han som lutheran kom i konflikt med den kalvinistiskt sinnade kurfursten. Så småningom tvingades han lämna kurfurstendömet Brandenburg.

Förutom statyn över Gerhardt vid kyrkan, högtidlighåller den lokala församlingen hans minne genom att alltid sjunga minst en psalm av honom vid gudstjänsten.  Det är inte svårt att hitta någon passande, oavsett vilket sammanhang det handlar om, eftersom Gerhardt skrivit många av de psalmer som används flitigt inom den lutherska kyrkan.  I denna ljuva sommartid sjungs här naturligtvis med alla verserna.

Efter historielektionen på museet forsätter cykelturen vidare förbi den nedlagda järnvägsstationen, där man idag har dressinuthyrning och övernattning för turister, och vidare österut.

Den siste Dracula

I Schenkendorf öster om Mittenwalde ligger Schenkendorfs 1800-talsslott, där delar av den dansk-tyska TV-serien Örnen spelats in.  Mer känd för lokalborna är slottets anknytning till ett färgstarkt original, Ottomar Rodolphe Vlad Dracula Prinz Kretzulesco, eller Ottomar Bergig som han egentligen hette.  Han var en antikvitetshandlare från Berlin som lärde känna den 96-åriga arvingen till den rumänska adelssläkten Dracul, ökänd genom den blodtörstige greve Dracula på 1400-talet, och övertalade henne att adoptera honom.

Efter Tysklands återförening utnyttjade han sitt adoptivnamn för att marknadsföra sitt nyinköpta slott utanför Berlin, där han arrangerade konserter, tornerspel och – blodgivarfester för välgörenhet.  Han gav sig också in i lokalpolitiken.

Tyvärr lever han sedan några år inte längre, Dracula eller ej. Idag är det hans 40 år yngre änka och hans unge son Otti junior som för namnet Dracula vidare utanför Berlin, dock utan slottet.  En skröna ur verkliga livet som visar på tids- och entreprenörsandan i den ”vilda östern” åren efter DDR:s sammanbrott.

Tillbaka till Berlin

Framme på cykelresans slutmål, staden och järnvägsstationen Königs Wusterhausen, kan man antingen fika på kafeet vid det kungliga slottet eller följa floden Dahme tillbaka mot Berlin.   För den som fått nog av cyklande går det bra att ta med cykeln på pendeltåget tillbaka till Berlin.

Written by ochannorstades

6 juni, 2013 at 09:12

Tyskland, Sverige för vuxna?

with 2 comments

I helgen har vi lokalturistat lite utanför våra vanliga kvarter.  Vi bor i södra Berlin och håller oss gärna på den sidan stan för det mesta, det vill säga i Kreuzberg och Tempelhof, men den här helgen blev det dels en kort tur till Königs Wusterhausen, en småstad utanför Berlin med ett gammalt kungligt jaktslott, och dels en tur till Charlottenburg-Wilmersdorf och en söndagspromenad längs Berlins ståtliga paradgator i området kring Kurfürstendamm.  Det hela avslutades på cafét i Literaturhaus på Fasanenstraße, inrymt i en stilig 1800-talspatriciervilla med en grönskande trädgård bara hundra meter från storstadspulsen vid Ku-damm.  Nåja,  storstadspuls är att ta i – Berlins centrum kan ibland kännas märkligt öde på söndagarna eftersom alla vanliga affärer är stängda.  Wilmersdorf är svenskkvarter.  Här ligger svenska skolan och svenska kyrkan, och i Tiergarten i närheten finns också ambassaden.  Som svensk medborgare brukar man ofta ha någon anledning att besöka dessa institutioner någon gång om året, men än så länge har jag missat den årliga stora julbasaren som svenska församlingen ordnar, som snarast liknar en större julmarknad, med tusentals besökare.

Den kanske mest kände medlemmen av Berlins svenskkoloni under de gångna åren, akademiledamoten Horace Engdahl, skapade rubriker även i Berlintidningarna efter sitt hyllande av det tyska kulturella klimatet i Skavlan häromveckan.  Under rubriken ”Tyskland är Sverige för vuxna” rapporteras att ”den tidigare chefen för Litteraturnobelprisjuryn” helt enkelt tycker att Tyskland är vuxnare och mer intellektuellt än Sverige.  I allt väsentligt är artikeln ett referat av TV-intervjun, där man dock helt ignorerat diskussionen kring hans senaste bok och istället enbart koncentrerat sig på hans betraktelse över skillnaderna mellan Tyskland och Sverige, och nämner att Engdahl översatt den tyske 1800-talspoeten Heinrich von Kleist till svenska som exempel på hans intresse för tysk litteratur.  Kleist begick självmord vid sjön Wannsee i närheten av Berlin 1811, och förra året invigdes en park vid minnesmärket till 200-årsminnet av hans död.

Engdahl har en del poänger i sin analys av skillnaderna mellan Tyskland och Sverige – visst finns det en intellektuell debatt i dagstidningar och litteratur som är betydligt mer undanträngd i Sverige, och visst har man ett starkare fokus på vetenskap och klassiska bildningsideal i Tyskland.

Samtidigt tycker jag att han kanske gör det för enkelt för sig när han ser Tyskland enbart som en högborg av bildning, tolerans och ömsesidig intellektuell respekt – det är ju nu lätt en bild man kanske får sett från ett café i Wilmersdorf, Mitte eller Prenzlauer Berg, eller salarna på Humboldtuniversitetet.   Även om man erkänner olika ideologiska ståndpunkter i debatten, kan det vara nog så trångt i mitten även i Tyskland – blocköverskridande politiska koalitioner är vanliga på alla nivåer och regerande CDU svängde helt över blockgränsen när det gällde kärnkraftsfrågan eller Tobinskatt.  Man är snarare mindre benägen i Tyskland att arbeta med de politiska partier som ses som extrema av mittenpartierna – tyska vänstern har fortfarande en stark Stasi-stämpel från höger, och nationalisthögerpartiet NPD bör enligt många ledande tyska politiker helt förbjudas, ett förfarande som skulle vara tabu i de flesta länder i EU men har visst stöd i Tysklands grundlag från efterkrigstiden.  När det gäller vetenskap – nåja, visst talas mycket om vetenskap, men det är inte det intryck man får när man besöker en del tyska läkarmottagningar, med annonser för alternativmedicinska ”magnetbehandlingar” med mera redan i väntrummet.  Man kan väl säga att det finns en dualism i den mer elitistiska vetenskaps- och bildningssynen på så sätt att den naturligt ger upphov till antiauktoritära och populärkulturella motreaktioner, och exempel på båda finns det rikligt av i Tyskland.  Vad sägs om nya dokusåpan ”DNA unbekannt” (DNA okänt) som går i en av de stora kanalerna, där tyska familjer erbjuds faderskapstest på barnen inför rullande kameror?

Om du kommer till Berlin och vill se en typisk Berlinintellektuell miljö så kan jag i alla fall rekommendera Literaturhaus, ett café i kontinental stil med mycket alerta svart-och-vitklädda servitörer, femton olika dagstidningar i tidningsstället och regelbundna författarföredrag.  Engdahl kanske är där också och sitter och skriver i ett hörn om längtan tillbaka blivit för svår?

Uppdatering: En intressant kommentar till Engdahls uttalande från en tyska i Sverige hittar du hos Sonja Leister på bloggen Sverige i rymden.  Där lär vi oss bland annat att Sverigevurmande tyskar inte alls är så vanliga som man gärna tror i Sverige, och att hur vi uppfattar Tysklands bild av Sverige lika mycket handlar om vår självbild.

Written by ochannorstades

23 januari, 2012 at 01:48

Berlins omgivningar, bortom turiststråken

leave a comment »

En fråga som många svenskar på väg till Berlin ställer sig är: vad ska man se?  Berlin är ju en så stor stad, med så mycket historia, kulturevenemang, uteliv och sevärdheter.  Mitt standardsvar brukar vara att de stora turistmålen och de trendigare kvarteren i Berlin står i guideböckerna, men har man några dagar på sig kan man gott se sig omkring utanför centrala Berlin och göra en utflykt eller två.

Den tyske författaren Theodor Fontane (1819-1898), som är relativt okänd i Sverige, ses i Tyskland som en av de stora realistiska 1800-talsförfattarna, jämförbar med Balzac eller Dickens, och är obligatorisk läsning i skolorna.  Fontane gick till den tyska litteraturhistorien för sina starka kvinnoporträtt och sin liberala analys av det sena 1800-talets preussiska klassamhälle.  Lokalt i Berlin och Brandenburg är han kanske mest känd som hembygdsskildrare.  I sina ”Wanderungen durch Mark Brandenburg”, utgivna i fem volymer, skildrade han sin hembygd Brandenburg.

Detta var ett nytt grepp, för Brandenburg och Berlin sågs länge i Tyskland som något av en öde glesbygd, utan någon särskild glans eller attraktionskraft, och Brandenburgs platta landskap saknar helt de vidsträckta vyer som södra Tyskland och Rhendalen är så rika på.   För oss är det kanske svårt att föreställa sig, men Berlin var i början av 1800-talet en relativt obetydlig europeisk huvudstad som genom Tysklands enande och industrialiseringen snabbt växte.  Man hade ett slags lillebrorskomplex gentemot Wien, den centraleuropeiska och tyskspråkiga kulturens huvudstad under lång tid, något som kejsar Wilhelm II själv gav uttryck för.  I det sammanhanget var Fontane en trendbrytare – han var kanske den förste att beskriva Berlins närområde som en plats särskilt värd att besöka.

Genom Berlins historia av delning och muren för Berlin för många än idag ett liv skilt från sina omgivningar.  Jag rekommenderar dock ingen att använda reseberättelser från 1800-talet som guideböcker.  Därför vill jag istället själv lyfta fram några saker i och omkring Berlin som du kanske annars skulle ha missat.

Gedenkstätte Deutscher Widerstand (”Minnesplatsen över tyska motståndsrörelsen”) ligger på Stauffenbergstraße i närheten av Potsdamer Platz och ligger alltså snarare mitt i Berlin än i dess utkant.  Ändå är den lite av en avsides sevärdhet eftersom den ligger lite undanskymd jämfört med den stora turistmagneten Potsdamer Platz.  Kvarteret kallas Bendlerblock och är känt som den plats där greve von Stauffenberg och de andra motståndsmännen efter attentatet mot Hitler 20 juli 1944 ledde en (misslyckad) militärkupp mot nazistregimen.  Museet behandlar historien kring attentatet mot Hitler utförligt men även andra motståndsrörelser under kriget, som ”Rote Kapelle”, syskonen Scholl och paret Hampel, förlagan till huvudpersonerna i Hans Falladas roman  En mot alla (Jeder stirbt für sich allein).  Det är gratis att gå in.  Utställningen är på tyska och ganska stor, men det finns även engelska audioguider att låna.

Jag nämnde i ett tidigt inlägg i denna blogg att vi bor nära den plats där Ulrike Meinhof, medlem i Rote Armee-Fraktion ligger begravd.  Denna begravningsplats är inte särskilt utmärkt och jag hittade den mest genom en tillfällighet och ett omnämnande i Carl-Johan Vallgrens intressanta Berlinguide.  Som turistmål för den allmänintresserade vet jag inte om det är så mycket att se, för begravningsplatsen har inte mycket att berätta om personen i sig, men för den som läst eller sett hennes tragiska historia och vill följa den till slutet kan man hitta graven i södra änden av Dreifaltigkeitskirchhof III på Eisenacher Straße i Mariendorf, tunnelbana U6 till Westphalweg.

För den som vill se lite fler berömda sista viloplatser närmare centrum finns exempelvis Doroteenstädtische Friedhof på Chauseestraße i Mitte, där dramatikern Bertolt Brecht, förbundspresidenten Johannes Rau och filosofen Hegel ligger begravda.  Matematikern Jacobi och kompositören Mendelssohn-Bartholdy ligger begravda på Dreifaltigkeitskirchhof I vid Mehringdamm.  För alla kyrkogårdsbesök gäller i allmänhet att kyrkogårdarna i Berlin endast är öppna för besök under dygnets ljusa timmar, och att man naturligtvis bör visa respekt gentemot de döda och framförallt mot deras besökande anhöriga.

Potsdam känner man som nykomling i Berlin kanske mest till genom namnet Potsdamer Platz, en viktig plats för Berlins moderna shopping-, restaurang- och kulturliv.  Men namnet kommer av att det är här landsvägen från Berlins gamla centrum mot den gamla kungliga residensstaden Potsdam börjar.  Potsdam är en medelstor stad, med omkring 150 000 invånare, och den viktigaste staden i delstaten Brandenburg, som helt omger Berlin.  Floden Havel och flera sjöar gör att man med fördel kan ta turistbåt eller sjötaxi för att ta sig runt kring stadens parker.

Potsdam är alltså en stad med kungliga traditioner.  Tysklands kejsare och deras föregångare, de preussiska kungarna, bodde gärna i Potsdam strax utanför huvudstaden, och här lät de bygga ett stort antal olika palats och trädgårdar under seklens gång.  Ett slags Tysklands Versailles alltså, och många av slotten är byggda för att imponera.  De största slotten och populäraste turistattraktionerna är Schloss Sanssouci och Neues Palais, med praktfulla inredningar och skådeplats för många viktiga händelser i den tyska historien.

Centrala Potsdam har många välbevarade 1700-talshus och pittoreska gator med små butiker och caféer.  På helgerna kan man gå på torgmarknad eller gå i antikaffärer.  Ett shoppingtips i Tyskland är förstås att de flesta vanliga affärer är stängda på söndagar, enligt lag, så söndagar ägnar man hellre åt sightseeing och museer.

Om man däremot är intresserad av att gå och bada kan man med fördel ta sig till Babelsbergparken, en annan av de kungliga parkerna, som förutom ett slott även innehåller ett utkikstorn, restauranger och en på sommaren populär badplats.  I närheten finns stadsdelen Klein Glienicke, en villaförort till Potsdam som tillföll DDR och blev omringad på tre sidor av Berlinmuren.  Här finns utställningar om livet som det tedde sig för Glienickebor på båda sidor om muren under delningen.  Vid floden finns även den berömda före detta gränsövergången Glienicker Brücke, där utbyten av tillfångatagna spioner skedde under det kalla kriget.

Slottet Cecilienhof i Potsdam är mest känt som slottet där Stalin, Churchill och Truman delade upp Tyskland och Europa mellan sig under Potsdamkonferensen 1945, och var även platsen för besluten som föregick bombningarna av Hiroshima och Nagasaki.  Här finns idag ett museum, ett lyxhotell och ett bryggeri med servering.

Potsdam är sedan länge ett viktigt centrum för den europeiska filmindustrin och många internationella storframgångar är helt eller delvis inspelade i studiorna i Babelsberg.  För den filmintresserade finns både ett filmmuseum i Potsdams centrum och en temanöjespark vid filmstudiorna.

Oranienburg är en stad med ungefär 40 000 invånare som ligger norr om Berlin, vid ändhållplatsen för pendeltågen.  Oranienburg är ökänt för de två koncentrationsläger (Oranienburg och Sachsenhausen) som låg här under nazisttiden.  Idag kan man ana att staden till det yttersta anstränger sig för att kunna visa upp en mer positiv sida för turister, och man har satsat mycket på att snygga upp stadens centrum och slottet med den närbelägna parken.  Slottets guide var för övrigt mycket bra när jag var där, dock är det betydligt sämre med information på engelska så goda kunskaper i tyska är nödvändiga.

Koncentrationslägret Sachsenhausen är idag ett stort museum och har en mycket utförlig utställning om lägret, fångarna och om hur lägret präglade staden under kriget.  En mycket stark upplevelse, naturligtvis, och museet är mycket genomarbetat och bra skyltat på både engelska och tyska.  Mitt tips är att ta sig dit mitt på dagen när det är bra väder eftersom många av utställningarna är utomhus och bara kan ses i dagsljus.   Bussarna till och från stationen går inte så ofta men man kan gå från stationen i Oranienburg och följa skyltarna.

Köpenick är en gammal medeltida småstad utanför Berlin som vuxit ihop med staden och numera är en förort.  Här finns förstås ett gammalt kungligt slott (där Gustav II Adolf bott) och en vacker småstadsmiljö intill floden Spree, som dominerar stadsbilden med mycket småbåtar och gamla fiskarhus.  Köpenick är känt för uttrycket köpenickiad, som syftar på begreppet att utge sig för att vara en militär officer och ge order enbart i bedrägerisyfte – detta efter en historia med en skojare som i början av 1900-talet klädde ut sig till preussisk kapten och fick borgmästaren i Köpenick arresterad samt stadskassan konfiskerad!  Detta är en komisk och populär historia bland antimilitarister i Tyskland fortfarande, och har givit upphov till många pjäser och filmer.  Slutligen har Berlins näst bästa fotbollslag (efter Hertha BSC) sin hemmaarena här, FC Union, känt som det ”alternativa” fotbollslaget i DDR.

I Berlins innerstad försvinner spåren av Berlinmuren i rask takt, men utanför staden, omkring de tidigare förorterna till Västberlin, finns fortfarande landskapet med det övergivna ingenmanslandet vid muren kvar, även om muren själv och de flesta anläggningarna rivits.  Om man har tillgång till cykel kan man cykla på  Berliner Mauerweg runt hela tidigare Västberlin, genom det gränsområde där muren tidigare gick.  Cyklar man hela sträckan runt är det 160 km, så om man inte vill göra det, eller om man hellre går, kan man ta pendeltåget, med eller utan cykel, till stadsgränsen och nöja sig med en delsträcka.

Om man vill ta sig ut från Berlin med kollektivtrafiken till något av de nämnda ställena utanför stan kan det vara bra att känna till att man behöver veta vilken zon (A, B, eller C) som målet ligger i för att man ska köpa rätt biljett.  Har du ett kort som bara gäller inne i Berlin kan du behöva en tilläggsbiljett utanför stadsgränsen.  Tidtabeller finns på bvg.de.  I allmänhet tar det omkring 40-50 minuter att åka från Berlins centrum ut till de intilliggande städerna Oranienburg och Potsdam med kollektivtrafiken.

 

Written by ochannorstades

24 november, 2011 at 11:03

Att göra Kepler begriplig – Maria Cunitz

leave a comment »

Maria Cunitz (lat. Cunitia, pol. Kunic, Kunicka, född omkr. 1604, dog 1664), astronom från Schlesien i nuvarande Polen, var en av Keplers efterföljare och medverkade till att utveckla de nyupptäckta lagarna för planetrörelsen i det kopernikansk-keplerska systemet.  1650 publicerade hon Urania propitia, ett verk som förbättrade Keplers beräkningsmetoder och tabeller för planeternas rörelse.

Urania propitia

Titelbladet till Urania propitia, på latin med tysk översättning

Även om verket var allmänt känt för samtidens astronomer, verkar hennes tabeller endast ha använts sparsamt då metoden snart i sin tur förbättrades av andra.  Urania är däremot att räkna som ett av de första  vetenskapliga verken som även publicerades på tyska, och bidrog därmed kraftigt till etablerandet av det tyska vetenskapliga språket.  Under 1600-talet var annars latinet helt dominerande inom den vetenskapliga litteraturen, men Cunitz hade ambitionen att nå en bredare krets för att göra resultaten mer lättillgängliga.  Hon sägs ha varit något av ett universalgeni och ska förutom tyska, polska och latin ha behärskat ytterligare fyra språk.

Cunitz korresponderade flitigt med andra samtida astronomer, som Jan Hevelius.  Väldigt lite av hennes papper är dock bevarade eftersom hennes hus och arbetsplats förstördes i en brand 1655.  Utifrån den korrespondens som trots allt finns bevarad är det tydligt att samtiden hade svårt att förhålla sig till Cunitz roll som kvinnlig vetenskapare, då tidens umgängeskonventioner fick hennes vetenskapliga kontakter att skriva med ett mycket hövligt och blomsterutsmyckat språk, samt att adressera breven till hennes man, som var läkare.  En längre sammanfattning kring hennes kontakter och roll i 1600-talets vetenskapssamfund kan hittas här (R. A. Hatch).

Eftersom Cunitz, precis som Kopernikus, var tysk- och polsktalande astronom som bodde i en del av nuvarande Polen som då lydde under det Tysk-romerska riket, har i modern tid åtskillig debatt ägnats åt frågan om hon egentligen var tyska eller polska.  Den nationalistiskt överspända wikipediaartikeln om henne är talande för hur komplicerat det blir när man försöker använda moderna nationsbeteckningar och etnicitetsbegrepp på centraleuropeer under denna tid.  Schlesien är ett mycket omstritt område och har tillhört många stater under historien, och Cunitz tvingades själv att skriva en stor del av sitt verk i exil när trettioåriga kriget härjade hennes hemstad Świdnica (ty. Schwidnitz).

Written by ochannorstades

8 mars, 2011 at 12:11

Extraordinära påståenden – liv i meteoriter?

with 5 comments

(DN)

Astrobiologen Richard B. Hoover vid NASA har publicerat en artikel där han hävdar att han funnit tecken på mikrofossil liknande cyanobakterier i meteoritstenar.  Ett mycket kontroversiellt och kritiserat påstående, och han har valt att publicera i tidskriften Journal of Cosmology, en tidskrift som tidigare gjort sig känd för att publicera artiklar av ganska spekulativ natur som andra tidskrifter inte publicerar.  Hoover måste ändå ses som en respekterad astrobiolog inom fältet, med sökandet efter liv i meteoriter som specialintresse i många år, och redaktören, möjligen efter att ha insett vilket dåligt anseende JoC har inom forskarvärlden, har därför ändå lagt stor vikt vid artikeln, skickat ut ett pressmedelande, och inbjudit ett antal ledande forskare att kommentera artikeln.  Varför ska man då vara skeptisk?

Till att börja med så är implikationerna av en sådan upptäckt enorma.  Om det verkligen fanns cyanobakterier i meteoritstenarna när de föll på jorden, betyder det att cyanobakterier levt på en liten himlakropp som enligt kemiska indikationer verkar ligga ganska långt ut i solsystemet, i alla fall kommer den inte från jorden eller månen.  Men cyanobakterier kan inte dokumenteras på jorden mer än omkring 3 miljarder år tillbaka, och representerar ett senare utvecklingssteg i livets utveckling på jorden än de tidigaste livsformerna, som alltså inte då borde varit fotosyntetiserande som cyanobakterierna.  Detta är långt efter att så gott som alla himlakroppar i solsystemet var färdigbildade.  På något sätt skulle alltså liv från jorden tagit sig ut till en annan himlakropp, eller tvärtom, en idé som brukar kallas panspermia, att liv från en himlakropp sprids till en annan.

Men det är sannerligen inte lätt att leda detta i bevis.  Till att börja med måste man hitta en meteoritsten, klassificera den utifrån kemisk sammansättning, försöka hitta en struktur som påminner om fossiliserade bakterier, analysera utseendet och den kemiska sammansättningen av den och jämföra den med andra mikrofossiler och levande bakterier.  Problemet är att om vi har något som ser ut som en bakterie från jorden i en meteorit som nyligen fallit på jorden så är ju den enklaste förklaringen att den hamnat där efter att meteoriten föll på jorden, och att det alltså handlar om att provet kontaminerats med jordlevande bakterier på något sätt.  Alternativt kan det vara något som ser ut som en bakterie men inte är det.  Hoover hävdar att han uteslutit alla andra möjligheter än att det verkligen är en utomjordisk fossiliserad bakterie som liknar en cyanobakterie.  Än så länge har dock inte experter inom fältet bekräftat hans slutsatser, och med all sannolikhet kommer två läger att uppstå kring detta:

dels en skeptisk majoritet, som tycker att Hoover drar slutsatser han inte har täckning för, att metoderna han använt inte kan falsifiera slutsatserna, d.v.s. att slutsatserna är ovetenskapliga, och att han använder Journal of Cosmology och övriga media för att skapa uppmärksamhet kring rena spekulationer,

och dels en liten grupp panspermiaentusiaster som anser att bevisen är övertygande och att man motarbetas av etablissemanget inom NASA och de mer välrenommerade vetenskapliga tidskrifterna.

Själv lutar jag nog mer åt skeptikerna.  Läs Phil Plaits Bad Astronomy för en (sunt skeptisk) sammanfattning av läget.  Om ni vill läsa JoC så får ni snabba på – den kommer snart läggas ner, enligt en pressrelease återbloggad av David Dobbs, som på ett mycket underhållande sätt berättar historien om denna publikation.

Uppdatering:

Clas Svahn, UFO-granskare och skribent på DN bloggar om meteoritfynden och försvarar DN:s publicering av nyheten.

NASAs ledning själva distanserar sig från Hoover och förklarar att artikeln ursprungligen skickades in till astrobiologitidskriften International Journal of Astrobiology redan 2007, men aldrig accepterades för publicering av expertgranskarna.  (Möjligen kan Hoover ha sett JoC som sin sista chans att få artikeln publicerad?)

Astrosmurfen och astronomerna i Populär Astronomis kommentarsfält är också minst sagt skeptiska.


Written by ochannorstades

7 mars, 2011 at 02:11

Den klasslösa astronomin – astronomiläromedel i DDR

with 3 comments

Sputnik

Der Start des ersten künstlichen Erdsatelliten am 4. Oktober 1957 war ein großer Erfolg der Wissenschaftler, Ingenieure, Techniker und Arbeiter des ersten sozialistischen Staates.  Mit dieser hervorragenden wissenschaftlich-technischen Leistung wurde ein neues Zeitalter in der Entwicklung der astronomischen Wissenschaft eingeleitet.  Astronomische Grundkenntnisse gehören zur Allgemeinbildung des sozialistischen Menschen.

Titelbladet

”Astronomisk grundkännedom tillhör den socialistiska människans allmänbildning.”  Detta är inledningsorden till Astronomie – Lehrbuch für Klasse 10.  Tionde klassen var det sista obligatoriska grundskoleåret i DDR och påbörjades det år man fyllde 15.  Därefter följde i allmänhet 2-3 års yrkesutbildning.  Från 1959 var astronomi obligatoriskt ämne i grundskolan.

Läroboken gavs ut i DDR 1971 och sattes senare samma år i händerna på en skolflicka som så här 40 år senare är min lärare i tyska. Enligt henne  innehöll den ”saker som man lärde sig utantill, men idag minns jag inte ett dugg av det där”.  Nå, det är väl vad rätt många svenskar säger om sina fysiktimmar i grundskolan med.

Att hon fick behålla boken, som då var alldeles ny, efter skolåret, trots ett vad det verkar ganska ljummet personligt intresse av astronomi, verkar tyda på att läromedel inte var en bristvara.  I alla fall så fick jag låna boken, och har med stigande intresse studerat innehållet, sådant det fastställts av Folksutbildningsministeriet i DDR en gång i tiden.

Det som slår mig vid en första genombläddring är att materialet är omfattande, ganska modernt presenterat med många korta stycken med nyckelfakta markerade, följda av kontrollfrågor och övningsuppgifter. Nivåmässigt motsvarar innehållet ungefär det i universitetets orienteringskurser i Sverige idag, alltså relativt sett extremt omfångsrikt för dagens 15-åringar, och troligen även för den tidens elever i DDR.

Även om jag gissar att man som med alla ambitiösa läroböcker ofta läste vissa stycken kursivt, är det ändå inte så många 15-åringar, någonsin, som har kunnat redogöra för stjärnutveckling utifrån ett äkta Herzsprung-Russel-diagram, eller kartläggningen av Vintergatan med hjälp av 21-cm-vätelinjen.

Matematiken och fysiken är ungefär så svår man kan förvänta sig av orienteringsnivån; en del trigonometri, ingen detaljerad funktionsanalys.  Trots allt ganska avancerad matematik för en 15-åring, men matematik tillhörde de prioriterade skolämnena i DDR och man får förutsätta att enkel trigonometri var välbekant.

Däremot lyser det mesta som vi idag skulle kalla modern kosmologi med sin frånvaro.  Penzias och Wilsons upptäckt av mikrovågsbakgrundsstrålningen (1964) var fortfarande inte så många år gammal och författaren av det extragalaktiska avsnittet verkar inte ha tillhört Big Bang-teorins anhängare.

Tvärtom fastslås att ”Universum har varken en början eller ett slut i tiden”, och Hubble med efterföljares observationer om universums synbara expansion har också utelämnats.  Inte konstigt i en lärobok för skolan, kanske – jag har hört 20 år nämnas som hur lång tid det tar för vetenskapliga rön att leta sig in i läroböckerna, och jag vet inte hur pass vanligt det var att andra länders läroböcker nämnde Big Bang före 80-talet.  Den som gick på gymnasiet på 70-talet eller rent av har en lärobok från den tiden får gärna upplysa mig om den saken.

Astronomin i DDR-samhället

Ett läromedel, oavsett ämne, tenderar att säga något om det utbildningsväsen och den samtid som producerat det.  Astronomin, som den mycket gamla vetenskap den ändå är, kanske kommer lindrigare undan, men urvalet av kunskaperna som ska förmedlas och läroplanens målsättningar, är och var beroende av de mål som skolväsendet har i sin roll som samhällsdanare.

Själva existensen av en ganska omfattande astronomikurs i grundskolan säger något i sig om att man såg astronomins roll som tillräckligt viktig i samhället för att lägga många undervisningstimmar på den.  Kanske förvånande, för i DDR var skolundervisningen inom naturvetenskap och teknik starkt styrd gentemot yrkesförberedning och praktisk tillämpning.  Hur motiverade man alltså detta?

Om vi återgår till inledningskapitlet i boken så hittar man här en kort introduktion till astronomiämnet.  Astronomiämnets historiska roll betonas.

Ett direkt citat ur Das Kapital av Marx ingår i inledningen:

Die Notwendigkeit, die Perioden der Nilüberschwemmungen zu berechnen, schuf die ägyptische Astronomie.

Historieperspektivet är även senare i boken genomgående marxistiskt.  Kortfattat kan sägas att astronomin i den marxistiska analysen sågs som framväxt genom nödvändigheten för de tidiga jordbrukarsamhällena att korrekt förutsäga årstiderna, När högkulturerna växte fram blev astronomin och fastställandet av kalendern ett privilegium för de härskande klasserna.    I en fotnot hittade jag följande guldkorn (fritt översatt);

Folkets okunskap och därmed förbundna vidskepelse användes av de härskande klasserna för att stärka sin maktposition.  Astronomin som växte fram motsade i tilltagande utsträckning astrologins antaganden genom exakt vetenskaplig bevisföring.  Trots detta används fortfarande astrologin i det historiskt föråldrade utsugarsamhället, t. ex. av den härskande klassen i Västtyskland, för vilseledande påverkan av godtrogna och vidskepliga människor.  I DDR och i de andra socialistiska länderna avlägsnas grunden för vidskepelse, genom spridandet av vetenskapens kunskap om naturen och samhället, och genom erfarenheten att människan själv formar sitt eget liv.

Publikation av horoskop i dagstidningarna i västvärlden var redan då populärt, och det är nog snarare detta som åsyftas än mer spektakulära exempel på astrologiskt inflytande, som Nancy Reagans anlitande av en astrologisk rådgivare i planeringen av president Reagans framträdanden.  Det inträffade ju också långt senare.

I Östtyskland hade ateismen officiell status, och alla typer av religionsundervisning var helt strukna från schemat.  Tvärtom uppmuntrades i början av DDR-tiden ateism genom aktivt inrättande av universitetsprofessurer inom olika aspekter av ateism.

Gradvis tonades detta med tiden ned och gav vika för en begränsad religiös tolerans, då man ville undvika konfrontation med kyrkorna.  Men ateismen som viktig grundsten i den socialistiska människans frihet från klassamhällets förtryck blev kvar i den officiella hållningen, och i skolväsendet syntes socialismens framstegssoptimistiska syn på vetenskapens roll i samhällsbygget tydligt.  Att då astrologin får stå för bakåtsträvande och vidskepelse är förstås en tacksam metafor.

Astronomiska instrument i produktionen

Instrumentation lyfts i läroboken fram som en viktig och samhällsnyttig del av astronomin, där Zeissverken i Jena nämns som världsledande inom optikområdet.  Carl Zeiss tillhörde de traditionsrika företag som blev lidande under krigsslutet och sovjetockupationen, eftersom en stor andel av företagets nyckelpersoner flydde till västzonen och grundade det västtyska Carl Zeiss.    Av den kvarvarande utrustningen beslagtogs en stor del som krigsskadestånd av Sovjet, men återstoden av företaget var fortfarande tillräcklig för att Zeissfabrikerna även i öst skulle kunna fortsätta producera precisionsoptik till teleskop och framförallt kameror.  Företagen fusionerades delvis igen efter återföreningen.

Populärastronomin i DDR

Populärastronomins roll som förmedlare av teknik- och vetenskapsoptimism var stark i DDR.  Efter införandet av astronomi som obligatoriskt skolämne 1959 byggdes många mindre skolobservatorier och folkobservatorier (Volkssternwarten), alla tillgängliga för allmänheten.  Vid murens fall fanns över 300 observatorier i DDR, eller ett observatorium per 60 000 invånare.  Idag drivs många vidare på ideell basis, då astronomi efter återföreningen inte längre är ett obligatoriskt skolämne.

Rymdkapplöppningen och nationell prestige

Att införandet av astronomin som skolämne kom just i slutet av 50-talet kan kanske haft något att göra med rymdkapplöppningens tidsanda.  Sputnik hade nyligen skjutits upp, Sovjetunionen hade slagit världen med häpnad, och man var steget före USA.  Under 60-talet följde en lång rad av milstolpar inom den bemannade och obemannade rymdfarten där Sovjet återigen kunde ligga steget före, och det vore inte fel att säga att fram till Apolloprogrammets stora triumfer var det Sovjet som haft störst framgång, symboliskt och vetenskapligt.

Naturligtvis var man inte sen att utnyttja framgångarna, efter att ha satsat stora resurser.  Ett litet eko av det hittar vi i övningsuppgiften: Visa på Sovjetunionens ledande roll inom rymdfarten genom att analysera Tabell 8.

Tabell 8

Tabell 8

Vad innehåller då tabell 8?  Jo, en sammanställning över viktiga milstolpar inom rymdfart.  I urval, förstås.  Alla viktigare händelser inom rymdfarten mellan Sputnik och månlandningen listas.  Ur detta framgår med all tydlighet att många av de tidiga framgångarna var sovjetiska.  För att inga tvivel ska råda, och för att trots allt medge den enorma PR-framgången som månlandningen innebar, fogar läroboksförfattaren in en kommentar om att den amerikanska rymdfarten

är delvis mindre inriktad på vetenskapliga mål än på prestigeframgångar, som syftar till att dölja den amerikanska regeringens oförmåga att lösa sina politiska och samhälleliga uppgifter.

Man tillstår att amerikanerna har varit först med utvecklingen av nyttosatelliter för kommunikation och väderbevakning, men betonar samtidigt att många amerikanska satelliter tjänar militära syften som spionsatelliter medan Sovjetunionen för en fredlig politik för slutandet av internationella fördrag inom rymdområdet.  Även de sovjetiska vetenskapliga framgångarna med obemannade rymdfärder betonas.

Östtyske Sigmund Jähn skulle senare, 1978, bli förste tysk i rymden som kosmonaut på den sovjetiska rymdstationen Saljut 6.  Vid det laget var den första tjusningen med bemannade rymdfärder på väg att lägga sig, men DDR-regeringen kallade honom officiellt för förste tysk i rymden, ett avsteg från den annars ganska strikta hållningen att aldrig kalla östtyskar för något annat än ”DDR-medborgare” eller motsvarande.  Prestigen och stoltheten i att vara före västtyskarna gick inte att ta miste på.  Om namnet Sigmund Jähn låter vagt bekant för svenska läsare kan det bero på att han är en viktig bifigur i den tyska filmen Goodbye, Lenin från 2003.

Och så, till sist, några ord från avsnittet om världsbildens utveckling:

Der wechselvolle geschichtliche Werdegang der Auffassungen über das Planetensystem lehrt, daß historisch überholte Klassen die wissenschaftliche Entwicklung hemmen, aber nicht aufhalten können.

d.v.s. fritt översatt:

”Den föränderliga historiska utvecklingen av förståelsen av solsystemet lär oss, att historiskt föråldrade klasser kan bromsa, men inte stoppa, vetenskapens framsteg.”

Sigmund Jähn blev för övrigt inte taxichaufför efter återföreningen, som sin dubbelgångare i filmen, utan arbetade fram till pensionen för tyska rymdforskningsinstitutet DLR.  Astronomi- och rymdforskning tillhör de områden där man trots allt haft lättast att anpassa sig till villkoren i det återförenade Tyskland.

Astronomie – Lehrbuch für Klasse 10, Volk und Wissen Volkseigener Verlag Berlin, 1971

Uppdatering: En längre kommentar av Ulf R Johansson, skribent och tidigare redaktör för Populär astronomi , hittas här.  I Populär Astronomis marsnummer skriver han om Hitlers astronomer och de sovjetiska astronomernas villkor under Stalin.


Written by ochannorstades

24 februari, 2011 at 10:44

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: