och annorstädes

Liv på andra planeter, och livet i Berlin.

Posts Tagged ‘skolan

I denna ljuva sommartids fotspår – och Draculas

leave a comment »

Berlin på cykel

Berlin är en utmärkt stad för den som vill cykelturista.  Terrängen är platt, det finns många cykelvägar och gott om cykelbutiker och cykeluthyrningsställen.  Det finns också en stor mängd olika cykelturistkartor att köpa, samt många turistguider för cykelturister, särskilt om man läser tyska.  På nätsajten opencyclemap.org kan man hitta bra cykelkartor över cykelvägar och cykelleder i Berlin och Tyskland, alldeles gratis.  Kartan finns också som mobilapp.

De flesta cykelturister brukar inte i första hand bege sig söderut utanför Berlins stadsgräns.  Här finns väldigt lite kända turistmål, och jordbruksmark och villaförorter dominerar.  Eftersom vi bor i södra delen av Berlin gör jag ändå gärna cykelutflykter åt det hållet, för att så fort som möjligt komma ut från staden.  Oavsett hur trevliga Berlins parker kan vara på sommaren är bebyggelsen ändå jämfört med Stockholm väldigt tät, och från våra hemkvarter är det åtminstone en halvmil till närmaste naturområde som inte är bebyggt.

Mauerweg

Cykelleden Berliner Mauerweg vid den gamla gränsen mellan Västberlin och Östtyskland.

I utkanten av Berlin löper den 16 mil långa Berliner Mauerweg, en cykelled som är mycket populär bland Berlins cyklister.  Den löper hela vägen runt f.d. Västberlin och består av den gamla patrullvägen genom ingenmanslandet framför Berlinmuren.  Vägen gjordes om till cykelväg när resten av muranläggningarna revs.  Då och då på vägen stöter man på minnesmärken över människor som dött i samband med flyktförsök.

Söderut från Berlin

Söder om Berlin är den gamla gränsen mellan Västberlin och Östtyskland fortfarande lätt att se, trots att muren är borta.  På Västberlinsidan ligger tätbebyggda förorter där man utnyttjat nästan varenda kvadratmeter tillgänglig mark, på östsidan vidsträckta fält, små byar och enstaka nybyggen.

Den som flyger lågprisflyg till Berlin passerar över dessa trakter vid inflygningen.  Flygplatsen Schönefeld är ständigt närvarande för de boende, och rätt vad det är flyger ett Norwegian-plan över huvudet när man cyklar söderut.  Den viktigaste lokalpolitiska frågan i området är utbyggnaden av Schönefeld till Berlins nya storflygplats, som möter kompakt motstånd från de boende här, som oroas över ökat buller.  Förseningen av den nya flygplatsen BER, som egentligen redan borde stå färdig, och de åtföljande politiska skandalerna, möts överallt här med skadeglädje och en känsla av medvind.

Med lite medvind får man upp bra fart över fälten när man passerat flygplatsen.  Cykelbanorna är ofta nybyggda och släta, medan småvägarna kan ha varierande kvalitet på underlaget.  Vägen löper genom glest trafikerade långa alléer och över öppna fält.

I denna ljuva sommartid

Cykelvägen är den gamla landsvägen mellan Berlin och småstaden Mittenwalde.  Namnet till trots, Mittenwalde betyder ordagrant ”Mellanskog”, dominerar jordbruksmark och små byar Mittenwaldes omgivningar.

Så småningom kommer man lite längre från flygplatsinflygningen och motorvägarna. Det blir tidvis till och med så tyst och vindstilla att det enda man hör är cykelns surrande och fågelkvitter.  Ett rådjur kikar upp ur ett fält, där det obekymrat gått och betat, och stirrar avvaktande.

Fält_Mittenwalde

Detta är den trakt psalmdiktaren Paul Gerhardt levde och verkade i, när han skrev sitt i Sverige mest kända verk, den tyska originaltexten till sommar- och skolavslutningspsalmen I denna ljuva sommartid, ”Geh aus, mein Herz, und suche Freud”, 1653. I Sverige sjungs den oftast till nyare melodier, men texten är en mycket nära översättning av Gerhardts originaltext.

I denna ljuva sommartid
Gå ut, min själ, och gläd dig vid
Den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
Se, hur för dig och mig hon får
Så underbara håvor.

Av rika löv är grenen full,
Och jorden täckt sin svarta mull
Med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
Med större prakt och härlighet
Än Salomos dig gläder.

Det är mest de första verserna som sjungs nuförtiden. De påföljande versernas lovsång till, och längtan till paradiset och livet efter detta, klingar mer främmande för sekulära moderna öron.

Fortfarande kan man, efter att ha passerat vindkraftverk, trafikleder och en flygplats, ana vilka vyer och upplevelser som måste ha inspirerat Gerhardt.  Delar av trakten häromkring måste vara mer eller mindre oförändrad sedan hans dagar, och det är lätt att glömma att man är nära en miljonstad.

Väl framme i Mittenwalde rullar man in genom en medeltida stadsport och hittar en sömnig småstad, med kullerstensgator och prydligt renoverade 1800-talshus.  Kyrkan verkar närmast överdimensionerad med ett ståtligt torn som syns långt utanför staden, och låter ana att detta en gång varit en viktig stad i området.

Artonhundratalsförfattaren och Brandenburgskildraren Theodor Fontane, som är obligatorisk läsning för skolbarn i dessa trakter, skrev på 1880-talet om Mittenwalde:

… på tillbakavägen var vi angelägna att inte passera Mittenwalde utan ett besök.

Över huvud taget kan man fråga sig: vem reser till Mittenwalde?  Ingen.  Och trots detta är det en sevärd plats, som inbjuder till ett besök.  Inte för sin skönhet, nej; vacker eller inte, är den sevärd för att den är gammal nog att ha en rik historia.

Mittenwalde_Yorckstrasse

Småstaden Mittenwalde, vy mot den medeltida stadsporten.

Efter en lunch på en folktom pizzeria med utsikt över huvudgatan, där några parkarbetare planterar träd i maklig takt, blir det sightseeing.  Paul Gerhardt-statyn vid kyrkan visar med all tydlighet att man är stolt över ortens store diktare.  Inne på det lilla, men välskötta och prisvärda stadsmuseet, får man lära sig mer om stadens historia.

Diktaren Paul Gerhardt

Paul Gerhardt kom till staden från Berlin 1651, efter att ha blivit rekommenderad till den lediga platsen som prost i Mittenwalde och att framgångsrikt ha provpredikat.  Han var då 44 år gammal och ogift.  Hela hans vuxna liv hade det trettioåriga kriget pågått; hans föräldrar dog under de första krigsåren när han var i de tidiga tonåren, hans födelsestad Gräfenhainchen hade bränts ned av den svenska armén, hans universitetsstad Wittenberg hade härjats av pesten.  När han kom till Berlin för sin första tjänst åtta år tidigare, 1643, hade stadens befolkning då reducerats till mindre än hälften av befolkningen före kriget.  Också Mittenwalde var svårt härjat av kriget.  En av Gerhardts föregångare som präst i orten hade torterats och avrättats av plundrande svenska soldater.

Trettioåriga kriget 1618-1648 var en enorm katastrof för Tyskland, i relativa dödstal räknat till och med blodigare än andra världskriget, en apokalyps i dåtidens människors ögon.  Men nu var det sedan några år fred, och Gerhardts främsta uppgift blev att organisera själavården och det kyrkliga livet i bygden, och få livets gång att återgå till det normala.

Gerhardt hade redan skrivit många psalmtexter i samarbete med kantorn och kompositören Crüger under sin tid i Berlin, och det fortsatte han med i Mittenwalde.  1653 trycktes originalversionen av I denna ljuva sommartid första gången i Berlin, i den femte upplagan av Crügers sångbok, tillsammans med många andra av Gerhardts kända texter.

Själv vill jag gärna tänka att inspirationen till I denna ljuva sommartid tillkommit under någon av Gerhardts många resor mellan Berlin och Mittenwalde, över de vidsträckta fälten och blommande hagarna.

Gerhardt gifte sig 1655 med den femton år yngre Anna Maria.  Parets första dotter föddes 1657 men dog endast ett halvår gammal.  Händelsen verkar ha satt djupa spår hos Gerhardt; trots att han under många år själv fört kyrkböcker över alla födslar och döda i församlingen, och trots att dottern ligger begravd i kyrkan, är det inte hans handstil som fört in hennes dödsanteckning i kyrkboken.  Hans diktning under denna tid färgas också av sorg och en förtröstan i livet efter detta.  Av familjen Gerhardts sammanlagt fem födda barn överlevde endast en son till vuxen ålder.

Snart efter dotterns död lämnade Gerhardt åter Mittenwalde för gott, för en tjänst i Berlin, där han som lutheran kom i konflikt med den kalvinistiskt sinnade kurfursten. Så småningom tvingades han lämna kurfurstendömet Brandenburg.

Förutom statyn över Gerhardt vid kyrkan, högtidlighåller den lokala församlingen hans minne genom att alltid sjunga minst en psalm av honom vid gudstjänsten.  Det är inte svårt att hitta någon passande, oavsett vilket sammanhang det handlar om, eftersom Gerhardt skrivit många av de psalmer som används flitigt inom den lutherska kyrkan.  I denna ljuva sommartid sjungs här naturligtvis med alla verserna.

Efter historielektionen på museet forsätter cykelturen vidare förbi den nedlagda järnvägsstationen, där man idag har dressinuthyrning och övernattning för turister, och vidare österut.

Den siste Dracula

I Schenkendorf öster om Mittenwalde ligger Schenkendorfs 1800-talsslott, där delar av den dansk-tyska TV-serien Örnen spelats in.  Mer känd för lokalborna är slottets anknytning till ett färgstarkt original, Ottomar Rodolphe Vlad Dracula Prinz Kretzulesco, eller Ottomar Bergig som han egentligen hette.  Han var en antikvitetshandlare från Berlin som lärde känna den 96-åriga arvingen till den rumänska adelssläkten Dracul, ökänd genom den blodtörstige greve Dracula på 1400-talet, och övertalade henne att adoptera honom.

Efter Tysklands återförening utnyttjade han sitt adoptivnamn för att marknadsföra sitt nyinköpta slott utanför Berlin, där han arrangerade konserter, tornerspel och – blodgivarfester för välgörenhet.  Han gav sig också in i lokalpolitiken.

Tyvärr lever han sedan några år inte längre, Dracula eller ej. Idag är det hans 40 år yngre änka och hans unge son Otti junior som för namnet Dracula vidare utanför Berlin, dock utan slottet.  En skröna ur verkliga livet som visar på tids- och entreprenörsandan i den ”vilda östern” åren efter DDR:s sammanbrott.

Tillbaka till Berlin

Framme på cykelresans slutmål, staden och järnvägsstationen Königs Wusterhausen, kan man antingen fika på kafeet vid det kungliga slottet eller följa floden Dahme tillbaka mot Berlin.   För den som fått nog av cyklande går det bra att ta med cykeln på pendeltåget tillbaka till Berlin.

Annonser

Written by ochannorstades

6 juni, 2013 at 09:12

Den klasslösa astronomin – astronomiläromedel i DDR

with 3 comments

Sputnik

Der Start des ersten künstlichen Erdsatelliten am 4. Oktober 1957 war ein großer Erfolg der Wissenschaftler, Ingenieure, Techniker und Arbeiter des ersten sozialistischen Staates.  Mit dieser hervorragenden wissenschaftlich-technischen Leistung wurde ein neues Zeitalter in der Entwicklung der astronomischen Wissenschaft eingeleitet.  Astronomische Grundkenntnisse gehören zur Allgemeinbildung des sozialistischen Menschen.

Titelbladet

”Astronomisk grundkännedom tillhör den socialistiska människans allmänbildning.”  Detta är inledningsorden till Astronomie – Lehrbuch für Klasse 10.  Tionde klassen var det sista obligatoriska grundskoleåret i DDR och påbörjades det år man fyllde 15.  Därefter följde i allmänhet 2-3 års yrkesutbildning.  Från 1959 var astronomi obligatoriskt ämne i grundskolan.

Läroboken gavs ut i DDR 1971 och sattes senare samma år i händerna på en skolflicka som så här 40 år senare är min lärare i tyska. Enligt henne  innehöll den ”saker som man lärde sig utantill, men idag minns jag inte ett dugg av det där”.  Nå, det är väl vad rätt många svenskar säger om sina fysiktimmar i grundskolan med.

Att hon fick behålla boken, som då var alldeles ny, efter skolåret, trots ett vad det verkar ganska ljummet personligt intresse av astronomi, verkar tyda på att läromedel inte var en bristvara.  I alla fall så fick jag låna boken, och har med stigande intresse studerat innehållet, sådant det fastställts av Folksutbildningsministeriet i DDR en gång i tiden.

Det som slår mig vid en första genombläddring är att materialet är omfattande, ganska modernt presenterat med många korta stycken med nyckelfakta markerade, följda av kontrollfrågor och övningsuppgifter. Nivåmässigt motsvarar innehållet ungefär det i universitetets orienteringskurser i Sverige idag, alltså relativt sett extremt omfångsrikt för dagens 15-åringar, och troligen även för den tidens elever i DDR.

Även om jag gissar att man som med alla ambitiösa läroböcker ofta läste vissa stycken kursivt, är det ändå inte så många 15-åringar, någonsin, som har kunnat redogöra för stjärnutveckling utifrån ett äkta Herzsprung-Russel-diagram, eller kartläggningen av Vintergatan med hjälp av 21-cm-vätelinjen.

Matematiken och fysiken är ungefär så svår man kan förvänta sig av orienteringsnivån; en del trigonometri, ingen detaljerad funktionsanalys.  Trots allt ganska avancerad matematik för en 15-åring, men matematik tillhörde de prioriterade skolämnena i DDR och man får förutsätta att enkel trigonometri var välbekant.

Däremot lyser det mesta som vi idag skulle kalla modern kosmologi med sin frånvaro.  Penzias och Wilsons upptäckt av mikrovågsbakgrundsstrålningen (1964) var fortfarande inte så många år gammal och författaren av det extragalaktiska avsnittet verkar inte ha tillhört Big Bang-teorins anhängare.

Tvärtom fastslås att ”Universum har varken en början eller ett slut i tiden”, och Hubble med efterföljares observationer om universums synbara expansion har också utelämnats.  Inte konstigt i en lärobok för skolan, kanske – jag har hört 20 år nämnas som hur lång tid det tar för vetenskapliga rön att leta sig in i läroböckerna, och jag vet inte hur pass vanligt det var att andra länders läroböcker nämnde Big Bang före 80-talet.  Den som gick på gymnasiet på 70-talet eller rent av har en lärobok från den tiden får gärna upplysa mig om den saken.

Astronomin i DDR-samhället

Ett läromedel, oavsett ämne, tenderar att säga något om det utbildningsväsen och den samtid som producerat det.  Astronomin, som den mycket gamla vetenskap den ändå är, kanske kommer lindrigare undan, men urvalet av kunskaperna som ska förmedlas och läroplanens målsättningar, är och var beroende av de mål som skolväsendet har i sin roll som samhällsdanare.

Själva existensen av en ganska omfattande astronomikurs i grundskolan säger något i sig om att man såg astronomins roll som tillräckligt viktig i samhället för att lägga många undervisningstimmar på den.  Kanske förvånande, för i DDR var skolundervisningen inom naturvetenskap och teknik starkt styrd gentemot yrkesförberedning och praktisk tillämpning.  Hur motiverade man alltså detta?

Om vi återgår till inledningskapitlet i boken så hittar man här en kort introduktion till astronomiämnet.  Astronomiämnets historiska roll betonas.

Ett direkt citat ur Das Kapital av Marx ingår i inledningen:

Die Notwendigkeit, die Perioden der Nilüberschwemmungen zu berechnen, schuf die ägyptische Astronomie.

Historieperspektivet är även senare i boken genomgående marxistiskt.  Kortfattat kan sägas att astronomin i den marxistiska analysen sågs som framväxt genom nödvändigheten för de tidiga jordbrukarsamhällena att korrekt förutsäga årstiderna, När högkulturerna växte fram blev astronomin och fastställandet av kalendern ett privilegium för de härskande klasserna.    I en fotnot hittade jag följande guldkorn (fritt översatt);

Folkets okunskap och därmed förbundna vidskepelse användes av de härskande klasserna för att stärka sin maktposition.  Astronomin som växte fram motsade i tilltagande utsträckning astrologins antaganden genom exakt vetenskaplig bevisföring.  Trots detta används fortfarande astrologin i det historiskt föråldrade utsugarsamhället, t. ex. av den härskande klassen i Västtyskland, för vilseledande påverkan av godtrogna och vidskepliga människor.  I DDR och i de andra socialistiska länderna avlägsnas grunden för vidskepelse, genom spridandet av vetenskapens kunskap om naturen och samhället, och genom erfarenheten att människan själv formar sitt eget liv.

Publikation av horoskop i dagstidningarna i västvärlden var redan då populärt, och det är nog snarare detta som åsyftas än mer spektakulära exempel på astrologiskt inflytande, som Nancy Reagans anlitande av en astrologisk rådgivare i planeringen av president Reagans framträdanden.  Det inträffade ju också långt senare.

I Östtyskland hade ateismen officiell status, och alla typer av religionsundervisning var helt strukna från schemat.  Tvärtom uppmuntrades i början av DDR-tiden ateism genom aktivt inrättande av universitetsprofessurer inom olika aspekter av ateism.

Gradvis tonades detta med tiden ned och gav vika för en begränsad religiös tolerans, då man ville undvika konfrontation med kyrkorna.  Men ateismen som viktig grundsten i den socialistiska människans frihet från klassamhällets förtryck blev kvar i den officiella hållningen, och i skolväsendet syntes socialismens framstegssoptimistiska syn på vetenskapens roll i samhällsbygget tydligt.  Att då astrologin får stå för bakåtsträvande och vidskepelse är förstås en tacksam metafor.

Astronomiska instrument i produktionen

Instrumentation lyfts i läroboken fram som en viktig och samhällsnyttig del av astronomin, där Zeissverken i Jena nämns som världsledande inom optikområdet.  Carl Zeiss tillhörde de traditionsrika företag som blev lidande under krigsslutet och sovjetockupationen, eftersom en stor andel av företagets nyckelpersoner flydde till västzonen och grundade det västtyska Carl Zeiss.    Av den kvarvarande utrustningen beslagtogs en stor del som krigsskadestånd av Sovjet, men återstoden av företaget var fortfarande tillräcklig för att Zeissfabrikerna även i öst skulle kunna fortsätta producera precisionsoptik till teleskop och framförallt kameror.  Företagen fusionerades delvis igen efter återföreningen.

Populärastronomin i DDR

Populärastronomins roll som förmedlare av teknik- och vetenskapsoptimism var stark i DDR.  Efter införandet av astronomi som obligatoriskt skolämne 1959 byggdes många mindre skolobservatorier och folkobservatorier (Volkssternwarten), alla tillgängliga för allmänheten.  Vid murens fall fanns över 300 observatorier i DDR, eller ett observatorium per 60 000 invånare.  Idag drivs många vidare på ideell basis, då astronomi efter återföreningen inte längre är ett obligatoriskt skolämne.

Rymdkapplöppningen och nationell prestige

Att införandet av astronomin som skolämne kom just i slutet av 50-talet kan kanske haft något att göra med rymdkapplöppningens tidsanda.  Sputnik hade nyligen skjutits upp, Sovjetunionen hade slagit världen med häpnad, och man var steget före USA.  Under 60-talet följde en lång rad av milstolpar inom den bemannade och obemannade rymdfarten där Sovjet återigen kunde ligga steget före, och det vore inte fel att säga att fram till Apolloprogrammets stora triumfer var det Sovjet som haft störst framgång, symboliskt och vetenskapligt.

Naturligtvis var man inte sen att utnyttja framgångarna, efter att ha satsat stora resurser.  Ett litet eko av det hittar vi i övningsuppgiften: Visa på Sovjetunionens ledande roll inom rymdfarten genom att analysera Tabell 8.

Tabell 8

Tabell 8

Vad innehåller då tabell 8?  Jo, en sammanställning över viktiga milstolpar inom rymdfart.  I urval, förstås.  Alla viktigare händelser inom rymdfarten mellan Sputnik och månlandningen listas.  Ur detta framgår med all tydlighet att många av de tidiga framgångarna var sovjetiska.  För att inga tvivel ska råda, och för att trots allt medge den enorma PR-framgången som månlandningen innebar, fogar läroboksförfattaren in en kommentar om att den amerikanska rymdfarten

är delvis mindre inriktad på vetenskapliga mål än på prestigeframgångar, som syftar till att dölja den amerikanska regeringens oförmåga att lösa sina politiska och samhälleliga uppgifter.

Man tillstår att amerikanerna har varit först med utvecklingen av nyttosatelliter för kommunikation och väderbevakning, men betonar samtidigt att många amerikanska satelliter tjänar militära syften som spionsatelliter medan Sovjetunionen för en fredlig politik för slutandet av internationella fördrag inom rymdområdet.  Även de sovjetiska vetenskapliga framgångarna med obemannade rymdfärder betonas.

Östtyske Sigmund Jähn skulle senare, 1978, bli förste tysk i rymden som kosmonaut på den sovjetiska rymdstationen Saljut 6.  Vid det laget var den första tjusningen med bemannade rymdfärder på väg att lägga sig, men DDR-regeringen kallade honom officiellt för förste tysk i rymden, ett avsteg från den annars ganska strikta hållningen att aldrig kalla östtyskar för något annat än ”DDR-medborgare” eller motsvarande.  Prestigen och stoltheten i att vara före västtyskarna gick inte att ta miste på.  Om namnet Sigmund Jähn låter vagt bekant för svenska läsare kan det bero på att han är en viktig bifigur i den tyska filmen Goodbye, Lenin från 2003.

Och så, till sist, några ord från avsnittet om världsbildens utveckling:

Der wechselvolle geschichtliche Werdegang der Auffassungen über das Planetensystem lehrt, daß historisch überholte Klassen die wissenschaftliche Entwicklung hemmen, aber nicht aufhalten können.

d.v.s. fritt översatt:

”Den föränderliga historiska utvecklingen av förståelsen av solsystemet lär oss, att historiskt föråldrade klasser kan bromsa, men inte stoppa, vetenskapens framsteg.”

Sigmund Jähn blev för övrigt inte taxichaufför efter återföreningen, som sin dubbelgångare i filmen, utan arbetade fram till pensionen för tyska rymdforskningsinstitutet DLR.  Astronomi- och rymdforskning tillhör de områden där man trots allt haft lättast att anpassa sig till villkoren i det återförenade Tyskland.

Astronomie – Lehrbuch für Klasse 10, Volk und Wissen Volkseigener Verlag Berlin, 1971

Uppdatering: En längre kommentar av Ulf R Johansson, skribent och tidigare redaktör för Populär astronomi , hittas här.  I Populär Astronomis marsnummer skriver han om Hitlers astronomer och de sovjetiska astronomernas villkor under Stalin.


Written by ochannorstades

24 februari, 2011 at 10:44

20 år med Tyskland – att integrera ett helt land

with one comment

Några ord om integration apropå riksdagsvalet 2010, mitt ibland undergångspredikningar och rädsla. Det som till sist ligger bakom framgångarna för ett främlingsfientligt parti är en vitt spridd uppfattning; om att existensen av människor med en annan bakgrund än från den så kallade svenska myllan för det första är ett problem, och för det andra ett som kan lösas med ett enkelt avskaffande av den svenska integrationspolitiken, med höga murar mot invandring från de länder som representerar de resterande 99,9 procenten av världens befolkning.  Alternativt bara mot de stater vars medborgare man är särskilt rädd för.

I Tyskland har det svenska valresultatet blivit ytterligare ett diskussionämne bland flera i integrationsfrågorna.  Som jag  skrivit i ett tidigare inlägg har Thilo Sarrazins bok gett upphov till kraftig debatt.  Tysklands extremt traumatiska historia gör att man har ännu högre spärrar än Sverige mot att ge organisationer som i det offentliga livet associeras med främlingsfientlighet reellt politiskt utrymme, vilket också hittills har hållit sådana partier utanför förbundsdagen.  Men diskussionen förs, och de etablerade partierna är väl medvetna om att de har många väljare som instämmer i främlingsfientliga budskap om man ställer frågan och ber om en personlig åsikt.

Med svensk migrationsbakgrund i Tyskland

Som svensk tillhör jag i Tyskland det som kallas ”Personen mit Migrationshintergrund”, personer med migrationsbakgrund, det vill säga, ett uttryck som omfattar även barn till invandrare, men jag kan inte annat tycka än att man i Tyskland som EU-medborgare i allmänhet och svensk i synnerhet har det ganska så enkelt för sig.  Språkproblem viftas bort av grannar och bekanta, ”nej, nej, ni talar så bra tyska”, fast man kanske bara förstår hälften av vad de precis sa, och våra erfarenheter av det mytomspunna sagolandet i norr betraktas ofta med uppriktigt intresse, även om man kanske lätt framstår som lite naiv när man försöker sätta sig in i samhället med ett barns vokabulär.

Att inte bara svenska invandrare utan även svenska företag har en tämligen priviligerad ställning i Tyskland märks på de annonser för det nyöppnade stora Scandic Hotel vid Potsdamer Platz som syns i dagstidningarna i Berlin.  En visar den berömda vaktkuren vid Checkpoint Charlie ersatt med en röd friggebod med vita knutar, en annan visar Quadrigan (fyrspannsstatyn ovanpå Brandenburger Tor) dragen av älgar, och en visar TV-tornet vid Alexanderplatz klätt som midsommarstång.  Om man i tanken provar liknande grepp för en hotellkedja från Ryssland, Kina eller Dubai så inser man hur mycket man som svensk kan rida på de myter och den exotism som omgärdar Sverige i utlandet, utan några tillhörande negativa associationer.

Än så länge känns våra småproblem i den tyska vardagen, i stil med samtal med automatiska telefonröster (”Nein, ich möchte eine FRAGE stellen!”) eller ett pinsamt misstag av folkbokföringskontoret (Nej, jag är inte hans änka, titta, han rör på sig), mest komiska.  Jag har också förmånen att via min frus arbetsplats få en betald intensivkurs i tyska där vi i liten grupp kan få arbeta ganska mycket efter egna önskemål och målsättningar, med (frivilligt) sikte på en certifierad nivå för yrkeslivet, vilket har hjälpt mig till stora framsteg jämfört med den minst sagt knaggliga skoltyskan.

Ibland är man en dålig, ointegrerad invandrare – jag har råkat besöka den lokala svenska kyrkan en gång och IKEA ett flertal gånger.  Nog för att IKEA är minst lika poppis bland tyskar som i Sverige, men ändå.

20 år av återförening

Alltså var det i söndags, på ”Tag der Einheit” dags att göra bot och vallfärda till en av de mest centrala platserna för den tyska nutidshistorien, riksdagshuset i Berlin, på den tjugonde årsdagen av återföreningen.  Alla var där – ja alltså, förbundskansler Merkel, förbundspresident Wulff, ex-kansler Kohl (alla tre tillhörande CDU), hundratusen åskådare, och så vi då.

Enhetsfirandet framför riksdagshuset

För Helmut Kohl var detta uppenbarligen ett starkt ögonblick – han är en gammal man nu, och han verkade djupt rörd över de spontana applåder han fick ta emot.  Varken han, Merkel eller president Wulff hade dock någon officiell roll på scenen under firandet i Berlin, som formellt anordnades av Förbundsdagen i Berlin och staden Berlin.  I högtidstalet uppmärksammade Förbundsdagens talman Norbert Lammert framförallt de framsteg som gjorts sedan 1990 och talade om hur en ny generation tyskar som nu ska forma landet aldrig upplevt delningen.

Det enda ämne i talet som möjligen skulle kunna tolkas som det minsta politiskt laddat var Lammerts uppmaning till de f.d. västtyskarna att visa lika stor tacksamhet gentemot de f.d. östtyskarna, som östtyskarna gentemot västtyskarna, för återföreningen och det faktum att Tyskland enats.

Självklart?  Nej, inte helt – fortfarande idag betalar västtyska skattebetalare en särskild solidaritetsskatt till Östtyskland.  Det finns en och annan ”Wessi” som tycker att ”Ossis” borde visa större tacksamhet för de skattemiljarder som går till infrastrukturprojekt i den eftersatta östra delen av landet och utjämning av kostnaderna för den högre arbetslösheten och avbefolkningen i öst.  Oavsett detta så är man inom de stora partierna och i folkopinionen entydigt för en fortsatt solidarisk hållning.

En annan fråga kring återföreningen som diskuteras så här i efterhand är vilka fel som begicks, i den mån man tillåter sig kritik bunden till den egna statens återfödelseögonblick, som Lammerts tal benämnde ”Tysklands lyckligaste stund”.  Många som var aktiva i medborgarrörelsen 1989 och politiskt aktiva under det knappa år som förflöt mellan den demokratiska revolutionen i DDR 1989 och återföreningen 1990 sörjer det faktum att man i sin iver att närma sig väst aldrig gav den unga demokratin i DDR chansen att utvecklas och låta även den sätta sin prägel på en helt ny stat.  I statsrättsliga termer var ju återföreningen ett inträde av Östtyskland i förbundsrepubliken Tyskland, alltså dåvarande Västtyskland, inte ett nybildande av Tyskland.

Men tidsandan var å andra sidan sådan att en snabb återförening önskades av en klar majoritet.  Datumet för återföreningen, den 3 oktober 1990, valdes av DDR:s demokratiskt nyvalda parlament, för att det för det första skulle inträffa före DDR:s officiella födelsedag, och därmed undvika ett nationaldagsfirande för en stat i avveckling, och för det andra, för att det var det tidigast möjliga datumet som angavs i det fördrag mellan de två tyska staterna och de fyra allierade ockupationsmakterna som utarbetats i de så kallade två-plus-fyra-samtalen.  Så fort som möjligt, alltså.

Presidentens tal – ”Islam tillhör Tyskland”

Det officiella nationella enhetsfirandet och 20-årsjubileet i år hölls tidigare på söndagen i Bremen, där också president Wulff höll sitt traditionsenliga tal till nationen på enhetsdagen.  Det är tradition att platsen för det nationella firandet roterar mellan förbundsländerna.  Om Lammerts tal i Berlin handlade om synen på det som hände för tjugo år sedan, och framtiden, så var den nytillsatte presidenten i sitt tal i Bremen desto mer aktuell.

I Tyskland har förbundspresidenten en ganska begränsad politisk makt, eftersom han inte väljs direkt av väljarna och heller inte blandar sig i regeringens arbete.  Hans huvudsakliga funktion är istället att vara landsfader, högste tjänsteman i staten, och moralisk ledare.  Talet till nationen är därför i mycket förbundspresidentens definierande ögonblick, som alla tidningar analyserar i detalj.

Wulff slog an en ton som framförallt riktade sig mot de egna, konservativa leden.  Han prisade den optimism och nyvunna nationalkänsla som revolutionen i DDR och återföreningen bidragit till, med en lånad fras från medborgarrörelsen: ”Wir sind das Volk, wir sind ein Volk!”  Han talade om vikten av en grundläggande, stark nationell självkänsla för ett öppet och fördomsfritt umgänge med andra länder, utan rädsla.

För en svensk leder sådana ord kanske tanken till folkhemsbygget och arbetskraftsinvandringen under de ekonomiska tillväxtåren – när framtidstron och gemenskapskänslan är stark, upplevs det främmande mindre hotande.

Wulffs mest citerade del av talet handlade om vikten av att separera nationell stolthet och nationell identitet från etnicitet eller religionstillhörighet.  Han framhöll vikten av det nationella språket i samhällslivet och för känslan av samhörighet.  Vidare talade han som kristdemokrat om hur kristendom och judendom otvivelaktigt tillhör Tysklands identitet, men hur vid det här laget även islam tillhör Tyskland.  Han citerade Goethes ord om de ”oskiljaktiga Orienten och Occidenten”. Som ett eko av denna fras håller Berlins moskéer traditionsenligt varje år sedan 1997 öppet hus på återföreningsdagen, i en gest av samhällsgemenskap.  I första hand är det den stora moskén i Neukölln som drar besökare på denna dag, då de mindre förortsmoskéerna i allmänhet är mindre iögonenfallande och ofta ligger gömda på innergårdar – tyvärr framgick heller inte några närmare detaljer om programmet från den inbjudan till öppet hus hos den lokala moskén som vi fått med posten.

Några ord i Wulffs tal klingar extra dagsaktuellt: om utanförskapet. Den som förgäves söker arbete i åratal, och inte känner sig delaktig i samhället, den vänder sig ifrån samhället i besvikelse.  Den som som räknar sig till eliten, beslutsfattarna och samhällsbärarna, och på sin sida sluter sig in i en egen upphöjd parallellvärld, vänder sig också från samhället.  Men alla människor har en plikt att arbeta för det gemensamma samhället.  Dessa fraser påminner såväl om den aktuella socialbidragsreformen i Tyskland och arbetslösheten i öst; som den internationella bankkrisens arrogans från den ekonomiska eliten gentemot sparare och skattebetalare; och som den stora Sarrazin-debatten som givit den renodlade, oförskämda, rasistiskt färgade elitismen en röst.  Det är inte svårt att hitta paralleller i Sverige heller, för den delen.

Just denna delning mellan elit och folk, på bekostnad av gemenskapskänslan, blev på ett paradoxalt sätt tydliggjord i festligheterna i Berlin senare på kvällen; medan de inbjudna propert klädda hedersgästerna satt på läktare på bekvämt avstånd för att betrakta det välregisserade firandet framför riksdagshuset, fick övriga sprida ut sig över gräsmattorna på Platz der Republik bakom läktarna, eller omkring öl- och snabbmatsvagnarna framför Brandenburger Tor, och betrakta det hela på storbildsskärmar.

Avslutningsfyrverkeri ackompanjerat av Beethovens 'An die Freude'

Fyrverkerier och ljusshower i all ära, men nog kändes det som att firandet mer var till för hedersgästerna och TV-tittarna än de närvarande på torget, och kontrasten mot de euforiska, myllrande folkfestbilderna från 1990 som spelades upp på riksdagshusets vägg var stark.  Ett annat Tyskland än de officiella TV-bildernas stod 2010 bakom läktaren och höll om sina livskamrater eller gjorde horntecknet under nationalsången.

Wulffs tal bör framförallt förstås som ett sätt att mota det konservativa missnöje som finns bland CDU-väljare och invandringsfientliga över det bredare politiska spektrat, i ett läge där tidningarna nästan dagligen spekulerar i huruvuda CDU riskerar att tappa väljare till ett eventuellt nybildat konservativt parti, med invandringskritik som främsta stridsfråga.  Presidentens tillbakablickande till återföreningen blir i det sammanhanget en genväg till att uppnå en känsla av framtidstro och samhörighet.

Video från enhetsfirandet 1990 projiceras på Riksdagshuset

Integration från början – barnomsorgen som samhällsbyggare

Avslutningsvis några ord om de mera radikala förslag som kommit i Sarrazindebattens kölvatten.  Medan diverse högerpopulister som Sarrazin och andra, offentligt understödda av sådana namn som Geert Wilders i Nederländerna och Pia Kjærsgaard i Danmark, tävlar om att övertrumfa varandra i hårdare-tag-mot-utlänningar-retorik, levererar det invandrarrika Neuköllns borgmästare Heinz Buschkowsky (SPD) ett förslag grundat i den traditionella socialdemokratins folkhemstanke.

Inför obligatorisk förskola, lyder hans recept:  om språkkunskaper och utbildning är det avgörande för att dagens barn i så kallade segregerade problemskolor, där få klasskamrater har tyska som modersmål, ska kunna delta i samhället på samma villkor som andra; då måste också samhället tydligt visa att deltagande i de gemensamma institutionerna inte bara är en rättighet och en väg till acceptans, utan även en medborgerlig plikt.  Här kan man dra historiska paralleller där man kan ana spår av 1700-talets rörelse för folkskola och inrättandet av religiösa fristäder, i ett Brandenburg som seklet innan ödelagts i 1600-talets religionsstrider.  Dessa historiska erfarenheter ligger till grund för vad man än i dag ser som särskilt tyska dygder: ordningsamhet, pliktmedvetenhet och religiös tolerans.

Buschkowskys utbildningsreform får stöd av bland andra Berlins borgmästare och regeringschef Klaus Wowereit.  Finansieringen skulle enligt Buschkowsky kunna ordnas genom sänkningar i barnbidragen, då införandet av en allmän skattesubventionerad offentlig förskola skulle öka möjligheterna till förvärvsarbete för småbarnsföräldrar – idag är förskolan antingen privat och dyr eller har så lång kö att den för många inte är ett alternativ.

Man anar hur en och annan konservativ patriark eller hemmafru mörknar vid blotta tanken på en ändring i skolplikten, och hot om att pröva förslaget gentemot grundlagen har redan framkastats, trots att förslaget än så länge bara är ett utspel direkt från ritbordet.  Buschkowsky själv menar att det rör sig om en ändring av skolstartsåldern, inte en helt ny plikt, och att det därför inte är nödvändigt med en grundlagsändring.

Om detta förslag någonsin blir verklighet, vore det intressant att se dess återverkningar i Berlins innerstad.  Idag tenderar många medelklassföräldrar att bo i de bohemiska, trångbodda innerstadskvarteren i Kreuzberg eller Neukölln fram till den dag deras barn ska börja i skolan – då är det istället ett finare kvarter i en rikare stadsdel eller närförort som gäller, för att barnen ska hamna i ”rätt” skola.  På många ställen, i Wilmersdorf såväl som Neukölln, är denna effekt väldigt märkbar när man ser och hör en skolklass gå förbi – segregationen av skolan är större än segregationen i resten av kvarterslivet, trots att idealet borde vara motsatsen.

Tysk SPD-ekonom kommer ut – som rasist

with one comment

Thilo Sarrazin är mannen på alla löpsedlar i Tyskland.  Sedan han nyligen släppte sin bok ”Deutschland schafft sich ab”  (Tyskland avskaffar sig självt) har han på kort tid blivit landets kanske mest omskrivne politiker, samtidigt som han bränt många broar och fått många tidigare kolleger att ta avstånd från honom. I korthet handlar boken om Sarrazins tes att Tyskland utarmas intellektuellt och ekonomiskt av det faktum att barnafödandet i de övre samhällsskikten är så mycket lägre än inom underklassen.  Själva avstampet tar han i sin utgångspunkt att intelligens till största delen är ärftligt och att människans gener därför styr hennes framtida möjligheter att lyckas.

Den tyska demografin är ett välkänt problem.  I ett land där kombinationen yrkesarbete och familj för en kvinna i bästa fall ses som en intressant nyhet föder varje kvinna i genomsnitt 1.4 barn under sin livstid.  (Sverige: 1,67 barn per kvinna).  Som bekant måste denna siffra ligga lite över 2 för att befolkningen långsiktigt ska ligga på en stabil nivå, om man inte räknar effekterna av utvandring och invandring.  Tyskland, liksom många andra länder i Europa, står därför på sikt inför enorma problem med en åldrande befolkning och färre människor i arbetsför ålder, vilket också naturligt leder till ett ökat behov av invandrad arbetskraft. Sarrazin menar att eftersom den bildade och förmodat intelligentare överklassens föräldrar föder i genomsnitt färre barn än lågutbildade, och intelligens enligt hans mening huvudsakligen är genetiskt betingad, kan alltså detta leda till en fördumning av landet, samt ökade kostnader för så kallade transfereringar i form av socialbidrag, barnbidrag, arbetslöshetsersättningar med mera.

Botemedlet?  Jo, till att börja med vill Sarrazin underlätta för högutbildade att få barn.  Premier på 50.000 euro per barn till intelligenta kvinnor under 30 som gör sin plikt för Tyskland och för sina gener vidare!  Sedan går han vidare till att diskutera migration utifrån det genetiska intelligensperspektivet, och efter att ha krånglat in sig i resonemang där han bland annat talar om den ”judiska genen” och hur olika religioners familjesyn påverkar intelligensen i olika kulturer, blir slutsatsen att man måste minska den ”oönskade” invandringen.  Vilket här står för etniska turkar, araber och afrikaner.  Dessa grupper föder nämligen fler barn än genomsnittet, samtidigt som de flesta invandrare från dessa länder tillhör Sarrizins ”dumma underklass” i Tyskland.  Alltså ska migrationen begränsas till invandrare från ”intelligentare” länder samtidigt som mindre önskvärda invandrare inte ska ha några som helst rättigheter till socialbidrag, föräldrapenning eller liknande socialförsäkringar de första tio åren i landet.

Sarrazins teser är naturligtvis i grunden rasistiska, och åsidosätter helt människovärdet.  Dessutom är de vetenskapliga grunderna för hans tankar om ”intelligenta” gener ytterst svaga, och bygger på en sorts biologistisk förklaringsmodell där alla problem sägs vara inbyggda i människans natur.  Även i ett land som USA, där man i allmänhet har mindre sociala trygghetssystem, stor segregation och en stor misstänksamhet mot ekonomisk utjämning som fenomen, skulle ett försök att definiera intelligens för olika folkgrupper i denna debatt på goda skäl avfärdas som ren rasism.  Trots detta finns det många i Tyskland som ser Sarrazin som en sanningssägare.  Så många som 72 procent av de tillfrågade tyskarna svarade i en enkät att de instämde i att det finns ”för många utlänningar” i Tyskland och att ”antalet måste reduceras under kommande år”.  Steget från denna utsaga till ren rasism är naturligtvis långt, men Sarrazin har ändå ett visst stöd, även från medlemmar inom hans eget SPD, vars ledning dock vill se honom utesluten.  Även hans arbetsgivare, tyska centralbanken, vill se honom avskedad på grund av hans politiska uttalanden, trots att hans post i vanliga fall brukar betraktas som oberoende gentemot regeringen och förbundsdagen.

Varför då denna debatt, här och nu?  Delvis är det förstås del av en den allmänna högerpopulistiska, islamfientliga vågen inom Europa.  Men Tyskland har aldrig haft ett stort främlingsfientligt parti sedan kriget, och de långsamt läkande ärren kring nazisttiden har gjort all association med högerextremism politiskt omöjlig.  Men infallsvinkeln med talet om genetisk intelligens berör något större i tysk politik, nämligen utbildningsväsendet och dess tillkortakommanden.

Det tyska utbildningssystemet under de senaste 20 åren varierar mellan de olika delstaterna men är i huvudsak baserat på modellen från det tidigare Västtyskland, som grundar sig på en tidig elitsatsning och indelning i studieförberedande och yrkesförberedande skolor.  Redan i 11-årsåldern avgörs vilka barn som läser studieförberedande kurser och vilka som ska gå en kortare yrkesutbildning, och det säger sig självt att detta val framförallt avgörs av föräldrarna.

Samtidigt som skoldagarna är korta och den lärarledda undervisningen begränsad är läxtrycket hårt och föräldrarna (oftast mamman som hemmafru) förväntas vara behjälpliga.  Att akademikerbarn under sådana omständigheter tenderar att vara mer benägna att också prestera bättre och välja studieförberedande skolor är kanske inte så konstigt.  Att prata om detta som genetiskt betingad intelligens är däremot att göra det lite väl lätt för sig.

Det finns en insikt om att den sociala rörligheten i Tyskland är alldeles för liten och att universiteten har en för liten rekryteringsbas.  Ändå är det bara de förbundsländer med stabila vänstermajoriteter som på allvar ifrågasatt modellen med tidig kunskapssortering.  Så sent som för någon månad sedan röstades ett förslag till reform ner i Hamburg, där framförallt oroade medelklassföräldrar satte stopp för alla försök till nya grepp inom skolan, och även i de vänsterstyrda delstaterna Berlin och Brandenburg är möjligheten att välja en gemensam skola för alla grundskolebarn oavsett bakgrund och förväntningar hemifrån än så länge ganska ny.  Att det finns problem med segregation och sociala klyftor i dagens Tyskland i allmänhet och Berlin i synnerhet, trots ett utbyggt välfärdssystem, är inget nytt, men sällan i modern tid har någon så högt uppsatt politiker gjort ett så människoföraktande inlägg i sammanhanget som Sarrazin.

(DN, SvD, Aftonbladet, Spiegel Online, Der Tagesspiegel)

Written by ochannorstades

3 september, 2010 at 03:48

%d bloggare gillar detta: