Tyskland, Sverige för vuxna?

I helgen har vi lokalturistat lite utanför våra vanliga kvarter.  Vi bor i södra Berlin och håller oss gärna på den sidan stan för det mesta, det vill säga i Kreuzberg och Tempelhof, men den här helgen blev det dels en kort tur till Königs Wusterhausen, en småstad utanför Berlin med ett gammalt kungligt jaktslott, och dels en tur till Charlottenburg-Wilmersdorf och en söndagspromenad längs Berlins ståtliga paradgator i området kring Kurfürstendamm.  Det hela avslutades på cafét i Literaturhaus på Fasanenstraße, inrymt i en stilig 1800-talspatriciervilla med en grönskande trädgård bara hundra meter från storstadspulsen vid Ku-damm.  Nåja,  storstadspuls är att ta i – Berlins centrum kan ibland kännas märkligt öde på söndagarna eftersom alla vanliga affärer är stängda.  Wilmersdorf är svenskkvarter.  Här ligger svenska skolan och svenska kyrkan, och i Tiergarten i närheten finns också ambassaden.  Som svensk medborgare brukar man ofta ha någon anledning att besöka dessa institutioner någon gång om året, men än så länge har jag missat den årliga stora julbasaren som svenska församlingen ordnar, som snarast liknar en större julmarknad, med tusentals besökare.

Den kanske mest kände medlemmen av Berlins svenskkoloni under de gångna åren, akademiledamoten Horace Engdahl, skapade rubriker även i Berlintidningarna efter sitt hyllande av det tyska kulturella klimatet i Skavlan häromveckan.  Under rubriken ”Tyskland är Sverige för vuxna” rapporteras att ”den tidigare chefen för Litteraturnobelprisjuryn” helt enkelt tycker att Tyskland är vuxnare och mer intellektuellt än Sverige.  I allt väsentligt är artikeln ett referat av TV-intervjun, där man dock helt ignorerat diskussionen kring hans senaste bok och istället enbart koncentrerat sig på hans betraktelse över skillnaderna mellan Tyskland och Sverige, och nämner att Engdahl översatt den tyske 1800-talspoeten Heinrich von Kleist till svenska som exempel på hans intresse för tysk litteratur.  Kleist begick självmord vid sjön Wannsee i närheten av Berlin 1811, och förra året invigdes en park vid minnesmärket till 200-årsminnet av hans död.

Engdahl har en del poänger i sin analys av skillnaderna mellan Tyskland och Sverige – visst finns det en intellektuell debatt i dagstidningar och litteratur som är betydligt mer undanträngd i Sverige, och visst har man ett starkare fokus på vetenskap och klassiska bildningsideal i Tyskland.

Samtidigt tycker jag att han kanske gör det för enkelt för sig när han ser Tyskland enbart som en högborg av bildning, tolerans och ömsesidig intellektuell respekt – det är ju nu lätt en bild man kanske får sett från ett café i Wilmersdorf, Mitte eller Prenzlauer Berg, eller salarna på Humboldtuniversitetet.   Även om man erkänner olika ideologiska ståndpunkter i debatten, kan det vara nog så trångt i mitten även i Tyskland – blocköverskridande politiska koalitioner är vanliga på alla nivåer och regerande CDU svängde helt över blockgränsen när det gällde kärnkraftsfrågan eller Tobinskatt.  Man är snarare mindre benägen i Tyskland att arbeta med de politiska partier som ses som extrema av mittenpartierna – tyska vänstern har fortfarande en stark Stasi-stämpel från höger, och nationalisthögerpartiet NPD bör enligt många ledande tyska politiker helt förbjudas, ett förfarande som skulle vara tabu i de flesta länder i EU men har visst stöd i Tysklands grundlag från efterkrigstiden.  När det gäller vetenskap – nåja, visst talas mycket om vetenskap, men det är inte det intryck man får när man besöker en del tyska läkarmottagningar, med annonser för alternativmedicinska ”magnetbehandlingar” med mera redan i väntrummet.  Man kan väl säga att det finns en dualism i den mer elitistiska vetenskaps- och bildningssynen på så sätt att den naturligt ger upphov till antiauktoritära och populärkulturella motreaktioner, och exempel på båda finns det rikligt av i Tyskland.  Vad sägs om nya dokusåpan ”DNA unbekannt” (DNA okänt) som går i en av de stora kanalerna, där tyska familjer erbjuds faderskapstest på barnen inför rullande kameror?

Om du kommer till Berlin och vill se en typisk Berlinintellektuell miljö så kan jag i alla fall rekommendera Literaturhaus, ett café i kontinental stil med mycket alerta svart-och-vitklädda servitörer, femton olika dagstidningar i tidningsstället och regelbundna författarföredrag.  Engdahl kanske är där också och sitter och skriver i ett hörn om längtan tillbaka blivit för svår?

Uppdatering: En intressant kommentar till Engdahls uttalande från en tyska i Sverige hittar du hos Sonja Leister på bloggen Sverige i rymden.  Där lär vi oss bland annat att Sverigevurmande tyskar inte alls är så vanliga som man gärna tror i Sverige, och att hur vi uppfattar Tysklands bild av Sverige lika mycket handlar om vår självbild.