20 år med Tyskland – att integrera ett helt land

Några ord om integration apropå riksdagsvalet 2010, mitt ibland undergångspredikningar och rädsla. Det som till sist ligger bakom framgångarna för ett främlingsfientligt parti är en vitt spridd uppfattning; om att existensen av människor med en annan bakgrund än från den så kallade svenska myllan för det första är ett problem, och för det andra ett som kan lösas med ett enkelt avskaffande av den svenska integrationspolitiken, med höga murar mot invandring från de länder som representerar de resterande 99,9 procenten av världens befolkning.  Alternativt bara mot de stater vars medborgare man är särskilt rädd för.

I Tyskland har det svenska valresultatet blivit ytterligare ett diskussionämne bland flera i integrationsfrågorna.  Som jag  skrivit i ett tidigare inlägg har Thilo Sarrazins bok gett upphov till kraftig debatt.  Tysklands extremt traumatiska historia gör att man har ännu högre spärrar än Sverige mot att ge organisationer som i det offentliga livet associeras med främlingsfientlighet reellt politiskt utrymme, vilket också hittills har hållit sådana partier utanför förbundsdagen.  Men diskussionen förs, och de etablerade partierna är väl medvetna om att de har många väljare som instämmer i främlingsfientliga budskap om man ställer frågan och ber om en personlig åsikt.

Med svensk migrationsbakgrund i Tyskland

Som svensk tillhör jag i Tyskland det som kallas ”Personen mit Migrationshintergrund”, personer med migrationsbakgrund, det vill säga, ett uttryck som omfattar även barn till invandrare, men jag kan inte annat tycka än att man i Tyskland som EU-medborgare i allmänhet och svensk i synnerhet har det ganska så enkelt för sig.  Språkproblem viftas bort av grannar och bekanta, ”nej, nej, ni talar så bra tyska”, fast man kanske bara förstår hälften av vad de precis sa, och våra erfarenheter av det mytomspunna sagolandet i norr betraktas ofta med uppriktigt intresse, även om man kanske lätt framstår som lite naiv när man försöker sätta sig in i samhället med ett barns vokabulär.

Att inte bara svenska invandrare utan även svenska företag har en tämligen priviligerad ställning i Tyskland märks på de annonser för det nyöppnade stora Scandic Hotel vid Potsdamer Platz som syns i dagstidningarna i Berlin.  En visar den berömda vaktkuren vid Checkpoint Charlie ersatt med en röd friggebod med vita knutar, en annan visar Quadrigan (fyrspannsstatyn ovanpå Brandenburger Tor) dragen av älgar, och en visar TV-tornet vid Alexanderplatz klätt som midsommarstång.  Om man i tanken provar liknande grepp för en hotellkedja från Ryssland, Kina eller Dubai så inser man hur mycket man som svensk kan rida på de myter och den exotism som omgärdar Sverige i utlandet, utan några tillhörande negativa associationer.

Än så länge känns våra småproblem i den tyska vardagen, i stil med samtal med automatiska telefonröster (”Nein, ich möchte eine FRAGE stellen!”) eller ett pinsamt misstag av folkbokföringskontoret (Nej, jag är inte hans änka, titta, han rör på sig), mest komiska.  Jag har också förmånen att via min frus arbetsplats få en betald intensivkurs i tyska där vi i liten grupp kan få arbeta ganska mycket efter egna önskemål och målsättningar, med (frivilligt) sikte på en certifierad nivå för yrkeslivet, vilket har hjälpt mig till stora framsteg jämfört med den minst sagt knaggliga skoltyskan.

Ibland är man en dålig, ointegrerad invandrare – jag har råkat besöka den lokala svenska kyrkan en gång och IKEA ett flertal gånger.  Nog för att IKEA är minst lika poppis bland tyskar som i Sverige, men ändå.

20 år av återförening

Alltså var det i söndags, på ”Tag der Einheit” dags att göra bot och vallfärda till en av de mest centrala platserna för den tyska nutidshistorien, riksdagshuset i Berlin, på den tjugonde årsdagen av återföreningen.  Alla var där – ja alltså, förbundskansler Merkel, förbundspresident Wulff, ex-kansler Kohl (alla tre tillhörande CDU), hundratusen åskådare, och så vi då.

Enhetsfirandet framför riksdagshuset

För Helmut Kohl var detta uppenbarligen ett starkt ögonblick – han är en gammal man nu, och han verkade djupt rörd över de spontana applåder han fick ta emot.  Varken han, Merkel eller president Wulff hade dock någon officiell roll på scenen under firandet i Berlin, som formellt anordnades av Förbundsdagen i Berlin och staden Berlin.  I högtidstalet uppmärksammade Förbundsdagens talman Norbert Lammert framförallt de framsteg som gjorts sedan 1990 och talade om hur en ny generation tyskar som nu ska forma landet aldrig upplevt delningen.

Det enda ämne i talet som möjligen skulle kunna tolkas som det minsta politiskt laddat var Lammerts uppmaning till de f.d. västtyskarna att visa lika stor tacksamhet gentemot de f.d. östtyskarna, som östtyskarna gentemot västtyskarna, för återföreningen och det faktum att Tyskland enats.

Självklart?  Nej, inte helt – fortfarande idag betalar västtyska skattebetalare en särskild solidaritetsskatt till Östtyskland.  Det finns en och annan ”Wessi” som tycker att ”Ossis” borde visa större tacksamhet för de skattemiljarder som går till infrastrukturprojekt i den eftersatta östra delen av landet och utjämning av kostnaderna för den högre arbetslösheten och avbefolkningen i öst.  Oavsett detta så är man inom de stora partierna och i folkopinionen entydigt för en fortsatt solidarisk hållning.

En annan fråga kring återföreningen som diskuteras så här i efterhand är vilka fel som begicks, i den mån man tillåter sig kritik bunden till den egna statens återfödelseögonblick, som Lammerts tal benämnde ”Tysklands lyckligaste stund”.  Många som var aktiva i medborgarrörelsen 1989 och politiskt aktiva under det knappa år som förflöt mellan den demokratiska revolutionen i DDR 1989 och återföreningen 1990 sörjer det faktum att man i sin iver att närma sig väst aldrig gav den unga demokratin i DDR chansen att utvecklas och låta även den sätta sin prägel på en helt ny stat.  I statsrättsliga termer var ju återföreningen ett inträde av Östtyskland i förbundsrepubliken Tyskland, alltså dåvarande Västtyskland, inte ett nybildande av Tyskland.

Men tidsandan var å andra sidan sådan att en snabb återförening önskades av en klar majoritet.  Datumet för återföreningen, den 3 oktober 1990, valdes av DDR:s demokratiskt nyvalda parlament, för att det för det första skulle inträffa före DDR:s officiella födelsedag, och därmed undvika ett nationaldagsfirande för en stat i avveckling, och för det andra, för att det var det tidigast möjliga datumet som angavs i det fördrag mellan de två tyska staterna och de fyra allierade ockupationsmakterna som utarbetats i de så kallade två-plus-fyra-samtalen.  Så fort som möjligt, alltså.

Presidentens tal – ”Islam tillhör Tyskland”

Det officiella nationella enhetsfirandet och 20-årsjubileet i år hölls tidigare på söndagen i Bremen, där också president Wulff höll sitt traditionsenliga tal till nationen på enhetsdagen.  Det är tradition att platsen för det nationella firandet roterar mellan förbundsländerna.  Om Lammerts tal i Berlin handlade om synen på det som hände för tjugo år sedan, och framtiden, så var den nytillsatte presidenten i sitt tal i Bremen desto mer aktuell.

I Tyskland har förbundspresidenten en ganska begränsad politisk makt, eftersom han inte väljs direkt av väljarna och heller inte blandar sig i regeringens arbete.  Hans huvudsakliga funktion är istället att vara landsfader, högste tjänsteman i staten, och moralisk ledare.  Talet till nationen är därför i mycket förbundspresidentens definierande ögonblick, som alla tidningar analyserar i detalj.

Wulff slog an en ton som framförallt riktade sig mot de egna, konservativa leden.  Han prisade den optimism och nyvunna nationalkänsla som revolutionen i DDR och återföreningen bidragit till, med en lånad fras från medborgarrörelsen: ”Wir sind das Volk, wir sind ein Volk!”  Han talade om vikten av en grundläggande, stark nationell självkänsla för ett öppet och fördomsfritt umgänge med andra länder, utan rädsla.

För en svensk leder sådana ord kanske tanken till folkhemsbygget och arbetskraftsinvandringen under de ekonomiska tillväxtåren – när framtidstron och gemenskapskänslan är stark, upplevs det främmande mindre hotande.

Wulffs mest citerade del av talet handlade om vikten av att separera nationell stolthet och nationell identitet från etnicitet eller religionstillhörighet.  Han framhöll vikten av det nationella språket i samhällslivet och för känslan av samhörighet.  Vidare talade han som kristdemokrat om hur kristendom och judendom otvivelaktigt tillhör Tysklands identitet, men hur vid det här laget även islam tillhör Tyskland.  Han citerade Goethes ord om de ”oskiljaktiga Orienten och Occidenten”. Som ett eko av denna fras håller Berlins moskéer traditionsenligt varje år sedan 1997 öppet hus på återföreningsdagen, i en gest av samhällsgemenskap.  I första hand är det den stora moskén i Neukölln som drar besökare på denna dag, då de mindre förortsmoskéerna i allmänhet är mindre iögonenfallande och ofta ligger gömda på innergårdar – tyvärr framgick heller inte några närmare detaljer om programmet från den inbjudan till öppet hus hos den lokala moskén som vi fått med posten.

Några ord i Wulffs tal klingar extra dagsaktuellt: om utanförskapet. Den som förgäves söker arbete i åratal, och inte känner sig delaktig i samhället, den vänder sig ifrån samhället i besvikelse.  Den som som räknar sig till eliten, beslutsfattarna och samhällsbärarna, och på sin sida sluter sig in i en egen upphöjd parallellvärld, vänder sig också från samhället.  Men alla människor har en plikt att arbeta för det gemensamma samhället.  Dessa fraser påminner såväl om den aktuella socialbidragsreformen i Tyskland och arbetslösheten i öst; som den internationella bankkrisens arrogans från den ekonomiska eliten gentemot sparare och skattebetalare; och som den stora Sarrazin-debatten som givit den renodlade, oförskämda, rasistiskt färgade elitismen en röst.  Det är inte svårt att hitta paralleller i Sverige heller, för den delen.

Just denna delning mellan elit och folk, på bekostnad av gemenskapskänslan, blev på ett paradoxalt sätt tydliggjord i festligheterna i Berlin senare på kvällen; medan de inbjudna propert klädda hedersgästerna satt på läktare på bekvämt avstånd för att betrakta det välregisserade firandet framför riksdagshuset, fick övriga sprida ut sig över gräsmattorna på Platz der Republik bakom läktarna, eller omkring öl- och snabbmatsvagnarna framför Brandenburger Tor, och betrakta det hela på storbildsskärmar.

Avslutningsfyrverkeri ackompanjerat av Beethovens 'An die Freude'

Fyrverkerier och ljusshower i all ära, men nog kändes det som att firandet mer var till för hedersgästerna och TV-tittarna än de närvarande på torget, och kontrasten mot de euforiska, myllrande folkfestbilderna från 1990 som spelades upp på riksdagshusets vägg var stark.  Ett annat Tyskland än de officiella TV-bildernas stod 2010 bakom läktaren och höll om sina livskamrater eller gjorde horntecknet under nationalsången.

Wulffs tal bör framförallt förstås som ett sätt att mota det konservativa missnöje som finns bland CDU-väljare och invandringsfientliga över det bredare politiska spektrat, i ett läge där tidningarna nästan dagligen spekulerar i huruvuda CDU riskerar att tappa väljare till ett eventuellt nybildat konservativt parti, med invandringskritik som främsta stridsfråga.  Presidentens tillbakablickande till återföreningen blir i det sammanhanget en genväg till att uppnå en känsla av framtidstro och samhörighet.

Video från enhetsfirandet 1990 projiceras på Riksdagshuset

Integration från början – barnomsorgen som samhällsbyggare

Avslutningsvis några ord om de mera radikala förslag som kommit i Sarrazindebattens kölvatten.  Medan diverse högerpopulister som Sarrazin och andra, offentligt understödda av sådana namn som Geert Wilders i Nederländerna och Pia Kjærsgaard i Danmark, tävlar om att övertrumfa varandra i hårdare-tag-mot-utlänningar-retorik, levererar det invandrarrika Neuköllns borgmästare Heinz Buschkowsky (SPD) ett förslag grundat i den traditionella socialdemokratins folkhemstanke.

Inför obligatorisk förskola, lyder hans recept:  om språkkunskaper och utbildning är det avgörande för att dagens barn i så kallade segregerade problemskolor, där få klasskamrater har tyska som modersmål, ska kunna delta i samhället på samma villkor som andra; då måste också samhället tydligt visa att deltagande i de gemensamma institutionerna inte bara är en rättighet och en väg till acceptans, utan även en medborgerlig plikt.  Här kan man dra historiska paralleller där man kan ana spår av 1700-talets rörelse för folkskola och inrättandet av religiösa fristäder, i ett Brandenburg som seklet innan ödelagts i 1600-talets religionsstrider.  Dessa historiska erfarenheter ligger till grund för vad man än i dag ser som särskilt tyska dygder: ordningsamhet, pliktmedvetenhet och religiös tolerans.

Buschkowskys utbildningsreform får stöd av bland andra Berlins borgmästare och regeringschef Klaus Wowereit.  Finansieringen skulle enligt Buschkowsky kunna ordnas genom sänkningar i barnbidragen, då införandet av en allmän skattesubventionerad offentlig förskola skulle öka möjligheterna till förvärvsarbete för småbarnsföräldrar – idag är förskolan antingen privat och dyr eller har så lång kö att den för många inte är ett alternativ.

Man anar hur en och annan konservativ patriark eller hemmafru mörknar vid blotta tanken på en ändring i skolplikten, och hot om att pröva förslaget gentemot grundlagen har redan framkastats, trots att förslaget än så länge bara är ett utspel direkt från ritbordet.  Buschkowsky själv menar att det rör sig om en ändring av skolstartsåldern, inte en helt ny plikt, och att det därför inte är nödvändigt med en grundlagsändring.

Om detta förslag någonsin blir verklighet, vore det intressant att se dess återverkningar i Berlins innerstad.  Idag tenderar många medelklassföräldrar att bo i de bohemiska, trångbodda innerstadskvarteren i Kreuzberg eller Neukölln fram till den dag deras barn ska börja i skolan – då är det istället ett finare kvarter i en rikare stadsdel eller närförort som gäller, för att barnen ska hamna i ”rätt” skola.  På många ställen, i Wilmersdorf såväl som Neukölln, är denna effekt väldigt märkbar när man ser och hör en skolklass gå förbi – segregationen av skolan är större än segregationen i resten av kvarterslivet, trots att idealet borde vara motsatsen.

Genom Neukölln och Kreuzberg

Första varma och soliga dagen på länge och det blev en lördagspromenad genom Neukölln och Kreuzberg, Berlins sydöstra stadsdelar.  Promenaden började i södra Neukölln, kvarter som har rykte om sig att vara den kanske fattigaste delen av innerstaden, och som i tidningarna ständigt beskrivs som ett exempel på segregerade miljöer och ett skolväsen med omöjliga förutsättningar.  På en lördag kanske man inte ser så mycket av skolorna, men en promenad genom stadsdelen ger i alla fall en bra känsla för folklivet.

Mina egna tidigare intryck av Neukölln grundar sig huvudsakligen i lägenhetsletandet som vi ägnade oss åt här de första veckorna, och bilden jag fick då var av en stadsdel som delvis är kraftigt förslummad och med många gamla förfallna hyreshus.  Runt omkring de stora genomfartsgatorna är också den dominerande bilden en av knappa ekonomiska förhållanden där små lågprisbutiker, spelhallar och snabbmatshak ligger vägg i vägg.  Få hus är nyrenoverade och fasaderna är ofta i väldigt dåligt skick.

Husfasad på Herrmannstraße

Sedan går man in lite längre i området, bort från huvudgatorna, och hittar ett antal oaser.  Lekplatserna är fulla med lekande barn, de offentliga miljöerna är upprustade och det finns stora gräsytor och lugna bostadskvarter.  Bara butiksfasadernas ståljalusier och lappar med texten ”Inga kontanter förvaras i denna lokal” antyder att det skulle kunna finnas någon som helst otrygghet bland boende i området.  Körnerpark är närmast som en liten nedsänkt slottspark, mitt inne i Neukölln, och har ett orangeri, ett konstgalleri och en uteservering som var välbesökt av Neuköllnborna på denna varma höstdag.

Promenaden fortsätter upp via Hermannplatz, Neuköllns centrala torg med det största shoppingutbudet i närheten, över de mera södermalmsbohemiska kvarteren kring Hasenheide och Südstern i sydvästra Kreuzberg, och upp över Landwehrkanal mot centrala Kreuzberg vid Kottbusser Tor.  Gradvis letar sig engelskan in och kompletterar blandningen av tyska, arabiska och turkiska som hörs på gatan, och helt plötsligt är parkerna och uteserveringarna fulla av lördagsflanörer och mammor med trendiga bärsjalar.  Gräsmattorna är fulla med ungdomar och en viss atmosfär av blandad helgavslappning och förväntan inför kvällen kan anas. Det lokala hinduiska templet verkar ha någon slags församlingspicknick på gräsmattan.

Kvällssol vid Landwehrkanal

Kvarteren runt Kottbusser Tor domineras kraftigt av modernare arkitektur, men andas levande storstad snarare än död betongförort.  Turkiska kvartersföreningen har dörren öppen mot gatan och framstår som ett lika självklart vattenhål för lokalborna som kvarterspuben.  Tio minuter därifrån med kollektivtrafiken så är man mitt inne i gamla Östberlin, vid Unter den Linden, och där var det dags att avsluta och bege sig hemåt.

"Rena väggar - höga hyror"

Tempelhofer Park

Finnes: fyra kvadratkilometer ledig gräsyta i innerstan, intill tunnelbanan och omkring femton minuters restid från city.

Det låter naturligtvis helt otänkbart att ett sådant område existerar i en modern storstad, men Berlins unika och dramatiska historia har inte bara resulterat i en utbredd förstörelse och förnyelse, utan även att exploateringsivern tvingats lämna stora delar av staden orörd under lång tid.  I detta fall rör det sig om det gamla flygplatsområdet vid flygplatsen Tempelhof, som sedan 2008 är nedlagd.  Under helgen 8-9 maj, som också är 65 år sedan Tyskland kapitulerade i Andra världskriget, invigdes Tempelhof som park för allmänheten.  Vi var naturligtvis där, i likhet med sammanlagt uppemot 200 000 Berlinbor, under två dagars firande med konserter, friluftsaktiviteter och allmän picknick.

Flygplatsterminalen vid Tempelhof

Under den första dagen förekom mindre oroligheter när en grupp vänsterautonoma protesterade under borgmästarens invigningstal, och enligt lokalpressen avvisades omkring 300 personer under kvällen av polisen från området efter att ha vägrat lämna det.  Den stora stridsfrågan gäller rätten att vistas på området.  Demonstranterna menar att den av staden valda modellen, med staket omkring området och att parken endast är öppen för besökare under dagtid, mot en symbolisk entréavgift till det statsägda bolag som sköter flera parker i staden, utgör en inskränkning i rätten att vistas på allmän plats.  Man är även orolig att en exploatering och omvandling av Tempelhoffältet ska leda till hyreshöjningar och ökad gentrifiering i de angränsade stadsdelarna Tempelhof, Neukölln och Kreuzberg, som är starka fästen för de autonoma i Berlin.

Under vårt besök under söndagen märktes dock inga som helst konflikter, och de poliser vi såg ägnade sig på sin höjd åt att prata med förbipasserande familjer eller ligga och läsa i piketbussen.  Stämningen var god och avspänd, och mest av allt liknande det hela en enorm marknad, stor som en medelstor svensk stad.  En del av området var avdelad för drakflygning, och traktens flygentusiaster blandade sig med barnfamiljer som dagen till ära införskaffat en drake.

Drakflygning i jätteformat

Det blivande flygplatsområdet på Tempelhofer Feld var under början av 1800-talet fortfarande obebyggd jordbruksmark strax utanför Berlins tullar.  Fälten ut i riktning mot den gamla byn Tempelhof och det intilliggande berget var populära utflyktsmål för Berlins borgerskap.  Området kom att så småningom förvärvas av den preussiska armén för att användas som exercis- och manöverplats, när arméns gamla exercisplats närmare stan i Tiergarten (ungefär där Riksdagshuset ligger idag) blev otillräcklig och behövdes för civila ändamål.  På så sätt kom Tempelhofer Feld att klara sig undan stadens snabba expansion eftersom den preussiska arméns behov växte i samma takt som staden Berlin.  Fältet kom att användas till en rad militära ändamål, och när man så småningom kom att göra experiment med luftballonger och senare flygningar för militära ändamål var det stora fältet en naturlig plats.  Orville Wright genomförde bland annat flygningar här i flygets barndom och gjorde en rad rekordflygningar med passagerare. (Otto Lilienthals  banbrytande glidflygningsexperiment som föregick bröderna Wright, på 1890-talet, skedde dock från en för ändamålet byggd kulle i Lichterfelde längre utanför staden.)

Som kuriosa kan även nämnas att Berlins fotbollshistoria började på Tempelhofer Feld – flera av de första klubbarna använde fältet som hemmaarena under slutet av 1800-talet.

Under början av 1900-talet hade Berlins snabba expansion lett till att fältet nu var omslutet av stadsbebyggelsen, och planer gjordes upp för att exploatera området.  Den västra delen av fältet kom också att bebyggas, men det första världskriget och Tysklands ekonomiska kris kom att hindra planerna på att bebygga huvuddelen av fältet.  Istället kom man att använda fältet för civila flygningar, och under 1920-talet uppfördes en provisorisk terminalbyggnad.  Från 1926 var Tempelhof ett viktigt nav för det nybildade Lufthansa.  Flygtrafiken ökade snabbare än någon hade anat, och redan några år efter den provisoriska byggnaden uppförts var den för liten.  Med början 1936 lät därför nazistregimen uppföra en ny flygplatsbyggnad, tänkt att bli navet i det Tredje rikets flygtrafik och en integrerad del av de nya monumentalbyggnaderna i den tänkta rikshuvudstaden Germania.

Flygplatsen var dimensionerad för att ta sex miljoner passagerare om året, en ofattbar trafikmängd på den tiden och ungefär hälften så många passagerare som Berlins största flygplats Tegel (eller Arlanda) har årligen idag.  Man måste betänka att vid den här tiden var dagens Ryanairflygningar till Berlin för några hundralappar fortfarande två generationer bort – en biljett för internationella flygningar kunde på 30-talet kosta flera gånger en flygvärdinnas månadslön, alltså tiotusentals kronor enkel resa i dagens penningvärde.

Flygplatsens huvudbyggnad anlades i form av en örn med spridda vingar, i likhet med det nazistiska riksvapnet, med terminalingången direkt i anslutning till den nybyggda tunnelbanan.  Planer fanns också på angränsande bebyggelse i samma stil, så att monumentalbebyggelsen skulle sträcka sig utmed flygplatsens symmetriaxel ända upp till det preussiska segermonumentet i Viktoriaparken, och även ansluta till Albert Speers planerade breda nord-sydliga paradgata med Hitlers megalomana skrytbyggen.

Planerna var endast delvis genomförda när Andra världskriget bröt ut 1939, och medan terminalbyggnaden huvudsakligen kunde slutföras under krigets gång genomfördes aldrig de flesta av de andra planerade projekten i området.  Fortfarande utgör flygplatsterminalen ett av världens största byggnadskomplex, 1,2 kilometer långt.  Berget med segermonumentet i Viktoriaparken, Kreuzberg, står däremot fortfarande kvar i stort sett samma skick som vid 1800-talets slut, och har givit namn åt hela stadsdelen söder om Berlins historiska centrum.

På många sätt utgjorde Tempelhof den första flygplatsen av modern typ, med en ambition att skapa en slags centralstation för flygtrafik, där den nya tidens människa kunde resa i komfort.  Istället för de täckta gångar som vi är vana att gå genom till flygplanen från gaten idag, löste man problemet med passagerarnas komfort på ett mycket mer anslående sätt – man lät helt enkelt terminalbyggnadens tak sträcka sig långt ut över plattan så att planen stod helt under tak.  Den internationellt berömde arkitekten Norman Foster, i Berlin mest känd för att ha skapat den moderna kupolen på Riksdagshuset, har kallat Tempelhof ”The mother of all airports”.

Terminalbyggnadens tak

Under Andra världskriget användes Tempelhof fortfarande som civil flygplats i begränsad omfattning, men i tunnelsystem under flygplatsen och i de stora hangarbyggnaderna  monterades flygplan för krigsproduktionen av tvångsarbetare.  Byggnaderna klarade sig relativt oskadda genom krigets bombningar.   Tunnlarna översvämmades dock under slutstriderna i Berlin.  De övre nivåerna togs senare i bruk av det amerikanska flygvapnet och många rykten har under årens lopp florerat kring de hemliga gångarna under flygplatsen.  Befälhavaren för trupperna som försvarade flygplatsen ska ha ignorerat Hitlers order om att spränga hela flygplatsbyggnaden, och istället valt att begå självmord när läget blev ohållbart.

Efter kriget hamnade Tempelhof i den amerikanska sektorn av Västberlin.  Först under Berlinblockaden 1948-1949, när Sovjet skar av transportvägarna till och från Västberlin, ställdes den stora centralflygplatsens kapacitet på prov, när västmakterna valde att flyga in all mat, allt byggmaterial och allt bränsle till Berlins innevånare, hellre än att låta staden kapitulera.  Som logistisk bedrift är det fullt jämförbart med en större krigsoperation.  Under blockadens sista dagar startade och landade flygplan, så kallade russinbombare, i stort sett varje minut på Tempelhof, dygnet runt, och västmakterna lyckades försörja staden helt och hållet genom luften, ända tills Sovjet gav upp och upphävde blockaden.  I fortsättningen skulle Tempelhof för Västberlinborna för alltid symbolisera kampen för stadsbornas och det demokratiska systemets överlevnad, och till minne av insatsen restes senare på platsen framför huvudterminalen ett minnesmärke över det hundratal människor, huvudsakligen brittiska och amerikanska flygare, som dog i samband med incidenter under blockadens gång.  Platsen döptes om till Platz der Luftbrücke.

Hangar som tidigare tillhört flygbasen

Fram till 1975 var Tempelhof Västberlins mest trafikerade flygplats, och mot slutet av denna epok närmade den sig också det passagerarantal den en gång byggts för.  Men stigande bränslepriser och de särskilda krav på flygplanen som de korta startbanorna ställde gjorde det till slut omöjligt att bedriva lönsam flygtrafik på den föråldrade flygplatsen, som var byggd för 30-talets propellerplan och inte hade något utrymme för utbyggnader eftersom den var helt omgiven av staden.  Successivt flyttade flygbolagen all sin trafik till den nybyggda Tegel, som kunde ta emot alla typer av moderna jetplan.

När Tempelhof efter murens fall återigen fick trafikeras fritt från hela världen, bestod trafiken nästan enbart av kortare regionala flygningar.  Efter lång debatt om Tempelhofs framtid, inklusive en folkomröstning som ogiltigförklarades på grund av lågt valdeltagande, tog staden till slut beslutet att stänga flygplatsen för gott, och sedan 2008 har hela området stått tomt.

Idag hyser de kulturminnesmärkta terminalbyggnaderna Berlins kriminalpolis lokaler samt flera kommersiella hyresgäster.  Planer finns även på ett museum över luftbron och flygplatsens historia.

När det gäller själva flygfältet, har det återigen varit den dåliga ekonomin som kommit till dess räddning.  Berlin är en av få storstäder i Europa som i princip inte har någon brist på vare sig butikslokaler eller lägenheter, och det kommersiella intresset av att exploatera området har inte ansetts som tillräckligt angeläget av staden.  Istället har man tänkt sig att behålla området som ett unikt park- och fågelskyddsområde, men med möjlighet för ideella initiativ att ansöka om att ta över delar av området.  Planer finns också på att anordna en internationell bomässa samt en parkutställning på delar av området under kommande år.

I någon mening är cirkeln nu sluten för den tidigare flygplatsen.  Under överskådlig tid kommer fältet återigen att vara i första hand ett utflyktsmål för Berlinborna – om inte de ekonomiska förutsättningarna och folkopinionen förändras igen.