Tysk SPD-ekonom kommer ut – som rasist

Thilo Sarrazin är mannen på alla löpsedlar i Tyskland.  Sedan han nyligen släppte sin bok ”Deutschland schafft sich ab”  (Tyskland avskaffar sig självt) har han på kort tid blivit landets kanske mest omskrivne politiker, samtidigt som han bränt många broar och fått många tidigare kolleger att ta avstånd från honom. I korthet handlar boken om Sarrazins tes att Tyskland utarmas intellektuellt och ekonomiskt av det faktum att barnafödandet i de övre samhällsskikten är så mycket lägre än inom underklassen.  Själva avstampet tar han i sin utgångspunkt att intelligens till största delen är ärftligt och att människans gener därför styr hennes framtida möjligheter att lyckas.

Den tyska demografin är ett välkänt problem.  I ett land där kombinationen yrkesarbete och familj för en kvinna i bästa fall ses som en intressant nyhet föder varje kvinna i genomsnitt 1.4 barn under sin livstid.  (Sverige: 1,67 barn per kvinna).  Som bekant måste denna siffra ligga lite över 2 för att befolkningen långsiktigt ska ligga på en stabil nivå, om man inte räknar effekterna av utvandring och invandring.  Tyskland, liksom många andra länder i Europa, står därför på sikt inför enorma problem med en åldrande befolkning och färre människor i arbetsför ålder, vilket också naturligt leder till ett ökat behov av invandrad arbetskraft. Sarrazin menar att eftersom den bildade och förmodat intelligentare överklassens föräldrar föder i genomsnitt färre barn än lågutbildade, och intelligens enligt hans mening huvudsakligen är genetiskt betingad, kan alltså detta leda till en fördumning av landet, samt ökade kostnader för så kallade transfereringar i form av socialbidrag, barnbidrag, arbetslöshetsersättningar med mera.

Botemedlet?  Jo, till att börja med vill Sarrazin underlätta för högutbildade att få barn.  Premier på 50.000 euro per barn till intelligenta kvinnor under 30 som gör sin plikt för Tyskland och för sina gener vidare!  Sedan går han vidare till att diskutera migration utifrån det genetiska intelligensperspektivet, och efter att ha krånglat in sig i resonemang där han bland annat talar om den ”judiska genen” och hur olika religioners familjesyn påverkar intelligensen i olika kulturer, blir slutsatsen att man måste minska den ”oönskade” invandringen.  Vilket här står för etniska turkar, araber och afrikaner.  Dessa grupper föder nämligen fler barn än genomsnittet, samtidigt som de flesta invandrare från dessa länder tillhör Sarrizins ”dumma underklass” i Tyskland.  Alltså ska migrationen begränsas till invandrare från ”intelligentare” länder samtidigt som mindre önskvärda invandrare inte ska ha några som helst rättigheter till socialbidrag, föräldrapenning eller liknande socialförsäkringar de första tio åren i landet.

Sarrazins teser är naturligtvis i grunden rasistiska, och åsidosätter helt människovärdet.  Dessutom är de vetenskapliga grunderna för hans tankar om ”intelligenta” gener ytterst svaga, och bygger på en sorts biologistisk förklaringsmodell där alla problem sägs vara inbyggda i människans natur.  Även i ett land som USA, där man i allmänhet har mindre sociala trygghetssystem, stor segregation och en stor misstänksamhet mot ekonomisk utjämning som fenomen, skulle ett försök att definiera intelligens för olika folkgrupper i denna debatt på goda skäl avfärdas som ren rasism.  Trots detta finns det många i Tyskland som ser Sarrazin som en sanningssägare.  Så många som 72 procent av de tillfrågade tyskarna svarade i en enkät att de instämde i att det finns ”för många utlänningar” i Tyskland och att ”antalet måste reduceras under kommande år”.  Steget från denna utsaga till ren rasism är naturligtvis långt, men Sarrazin har ändå ett visst stöd, även från medlemmar inom hans eget SPD, vars ledning dock vill se honom utesluten.  Även hans arbetsgivare, tyska centralbanken, vill se honom avskedad på grund av hans politiska uttalanden, trots att hans post i vanliga fall brukar betraktas som oberoende gentemot regeringen och förbundsdagen.

Varför då denna debatt, här och nu?  Delvis är det förstås del av en den allmänna högerpopulistiska, islamfientliga vågen inom Europa.  Men Tyskland har aldrig haft ett stort främlingsfientligt parti sedan kriget, och de långsamt läkande ärren kring nazisttiden har gjort all association med högerextremism politiskt omöjlig.  Men infallsvinkeln med talet om genetisk intelligens berör något större i tysk politik, nämligen utbildningsväsendet och dess tillkortakommanden.

Det tyska utbildningssystemet under de senaste 20 åren varierar mellan de olika delstaterna men är i huvudsak baserat på modellen från det tidigare Västtyskland, som grundar sig på en tidig elitsatsning och indelning i studieförberedande och yrkesförberedande skolor.  Redan i 11-årsåldern avgörs vilka barn som läser studieförberedande kurser och vilka som ska gå en kortare yrkesutbildning, och det säger sig självt att detta val framförallt avgörs av föräldrarna.

Samtidigt som skoldagarna är korta och den lärarledda undervisningen begränsad är läxtrycket hårt och föräldrarna (oftast mamman som hemmafru) förväntas vara behjälpliga.  Att akademikerbarn under sådana omständigheter tenderar att vara mer benägna att också prestera bättre och välja studieförberedande skolor är kanske inte så konstigt.  Att prata om detta som genetiskt betingad intelligens är däremot att göra det lite väl lätt för sig.

Det finns en insikt om att den sociala rörligheten i Tyskland är alldeles för liten och att universiteten har en för liten rekryteringsbas.  Ändå är det bara de förbundsländer med stabila vänstermajoriteter som på allvar ifrågasatt modellen med tidig kunskapssortering.  Så sent som för någon månad sedan röstades ett förslag till reform ner i Hamburg, där framförallt oroade medelklassföräldrar satte stopp för alla försök till nya grepp inom skolan, och även i de vänsterstyrda delstaterna Berlin och Brandenburg är möjligheten att välja en gemensam skola för alla grundskolebarn oavsett bakgrund och förväntningar hemifrån än så länge ganska ny.  Att det finns problem med segregation och sociala klyftor i dagens Tyskland i allmänhet och Berlin i synnerhet, trots ett utbyggt välfärdssystem, är inget nytt, men sällan i modern tid har någon så högt uppsatt politiker gjort ett så människoföraktande inlägg i sammanhanget som Sarrazin.

(DN, SvD, Aftonbladet, Spiegel Online, Der Tagesspiegel)