och annorstädes

Liv på andra planeter, och livet i Berlin.

Posts Tagged ‘Berlin

Cykla i Berlin

leave a comment »

Jag har kommit på att det här med att cykla i Berlin och blogga om det gör man med fördel under egen rubrik.  Alltså hittar man i fortsättningen allt om att cykelturista i Berlin under http://cyklaiberlin.wordpress.com/

Min plan är att kopiera över det viktigaste relevanta innehållet från denna blogg dit.  Senaste inlägget handlar om att cykla efter Spree, österut från Berlins centrum.

Annonser

Written by ochannorstades

17 juni, 2013 at 12:04

Publicerat i Berlin

Tagged with ,

I denna ljuva sommartids fotspår – och Draculas

leave a comment »

Berlin på cykel

Berlin är en utmärkt stad för den som vill cykelturista.  Terrängen är platt, det finns många cykelvägar och gott om cykelbutiker och cykeluthyrningsställen.  Det finns också en stor mängd olika cykelturistkartor att köpa, samt många turistguider för cykelturister, särskilt om man läser tyska.  På nätsajten opencyclemap.org kan man hitta bra cykelkartor över cykelvägar och cykelleder i Berlin och Tyskland, alldeles gratis.  Kartan finns också som mobilapp.

De flesta cykelturister brukar inte i första hand bege sig söderut utanför Berlins stadsgräns.  Här finns väldigt lite kända turistmål, och jordbruksmark och villaförorter dominerar.  Eftersom vi bor i södra delen av Berlin gör jag ändå gärna cykelutflykter åt det hållet, för att så fort som möjligt komma ut från staden.  Oavsett hur trevliga Berlins parker kan vara på sommaren är bebyggelsen ändå jämfört med Stockholm väldigt tät, och från våra hemkvarter är det åtminstone en halvmil till närmaste naturområde som inte är bebyggt.

Mauerweg

Cykelleden Berliner Mauerweg vid den gamla gränsen mellan Västberlin och Östtyskland.

I utkanten av Berlin löper den 16 mil långa Berliner Mauerweg, en cykelled som är mycket populär bland Berlins cyklister.  Den löper hela vägen runt f.d. Västberlin och består av den gamla patrullvägen genom ingenmanslandet framför Berlinmuren.  Vägen gjordes om till cykelväg när resten av muranläggningarna revs.  Då och då på vägen stöter man på minnesmärken över människor som dött i samband med flyktförsök.

Söderut från Berlin

Söder om Berlin är den gamla gränsen mellan Västberlin och Östtyskland fortfarande lätt att se, trots att muren är borta.  På Västberlinsidan ligger tätbebyggda förorter där man utnyttjat nästan varenda kvadratmeter tillgänglig mark, på östsidan vidsträckta fält, små byar och enstaka nybyggen.

Den som flyger lågprisflyg till Berlin passerar över dessa trakter vid inflygningen.  Flygplatsen Schönefeld är ständigt närvarande för de boende, och rätt vad det är flyger ett Norwegian-plan över huvudet när man cyklar söderut.  Den viktigaste lokalpolitiska frågan i området är utbyggnaden av Schönefeld till Berlins nya storflygplats, som möter kompakt motstånd från de boende här, som oroas över ökat buller.  Förseningen av den nya flygplatsen BER, som egentligen redan borde stå färdig, och de åtföljande politiska skandalerna, möts överallt här med skadeglädje och en känsla av medvind.

Med lite medvind får man upp bra fart över fälten när man passerat flygplatsen.  Cykelbanorna är ofta nybyggda och släta, medan småvägarna kan ha varierande kvalitet på underlaget.  Vägen löper genom glest trafikerade långa alléer och över öppna fält.

I denna ljuva sommartid

Cykelvägen är den gamla landsvägen mellan Berlin och småstaden Mittenwalde.  Namnet till trots, Mittenwalde betyder ordagrant ”Mellanskog”, dominerar jordbruksmark och små byar Mittenwaldes omgivningar.

Så småningom kommer man lite längre från flygplatsinflygningen och motorvägarna. Det blir tidvis till och med så tyst och vindstilla att det enda man hör är cykelns surrande och fågelkvitter.  Ett rådjur kikar upp ur ett fält, där det obekymrat gått och betat, och stirrar avvaktande.

Fält_Mittenwalde

Detta är den trakt psalmdiktaren Paul Gerhardt levde och verkade i, när han skrev sitt i Sverige mest kända verk, den tyska originaltexten till sommar- och skolavslutningspsalmen I denna ljuva sommartid, ”Geh aus, mein Herz, und suche Freud”, 1653. I Sverige sjungs den oftast till nyare melodier, men texten är en mycket nära översättning av Gerhardts originaltext.

I denna ljuva sommartid
Gå ut, min själ, och gläd dig vid
Den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
Se, hur för dig och mig hon får
Så underbara håvor.

Av rika löv är grenen full,
Och jorden täckt sin svarta mull
Med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
Med större prakt och härlighet
Än Salomos dig gläder.

Det är mest de första verserna som sjungs nuförtiden. De påföljande versernas lovsång till, och längtan till paradiset och livet efter detta, klingar mer främmande för sekulära moderna öron.

Fortfarande kan man, efter att ha passerat vindkraftverk, trafikleder och en flygplats, ana vilka vyer och upplevelser som måste ha inspirerat Gerhardt.  Delar av trakten häromkring måste vara mer eller mindre oförändrad sedan hans dagar, och det är lätt att glömma att man är nära en miljonstad.

Väl framme i Mittenwalde rullar man in genom en medeltida stadsport och hittar en sömnig småstad, med kullerstensgator och prydligt renoverade 1800-talshus.  Kyrkan verkar närmast överdimensionerad med ett ståtligt torn som syns långt utanför staden, och låter ana att detta en gång varit en viktig stad i området.

Artonhundratalsförfattaren och Brandenburgskildraren Theodor Fontane, som är obligatorisk läsning för skolbarn i dessa trakter, skrev på 1880-talet om Mittenwalde:

… på tillbakavägen var vi angelägna att inte passera Mittenwalde utan ett besök.

Över huvud taget kan man fråga sig: vem reser till Mittenwalde?  Ingen.  Och trots detta är det en sevärd plats, som inbjuder till ett besök.  Inte för sin skönhet, nej; vacker eller inte, är den sevärd för att den är gammal nog att ha en rik historia.

Mittenwalde_Yorckstrasse

Småstaden Mittenwalde, vy mot den medeltida stadsporten.

Efter en lunch på en folktom pizzeria med utsikt över huvudgatan, där några parkarbetare planterar träd i maklig takt, blir det sightseeing.  Paul Gerhardt-statyn vid kyrkan visar med all tydlighet att man är stolt över ortens store diktare.  Inne på det lilla, men välskötta och prisvärda stadsmuseet, får man lära sig mer om stadens historia.

Diktaren Paul Gerhardt

Paul Gerhardt kom till staden från Berlin 1651, efter att ha blivit rekommenderad till den lediga platsen som prost i Mittenwalde och att framgångsrikt ha provpredikat.  Han var då 44 år gammal och ogift.  Hela hans vuxna liv hade det trettioåriga kriget pågått; hans föräldrar dog under de första krigsåren när han var i de tidiga tonåren, hans födelsestad Gräfenhainchen hade bränts ned av den svenska armén, hans universitetsstad Wittenberg hade härjats av pesten.  När han kom till Berlin för sin första tjänst åtta år tidigare, 1643, hade stadens befolkning då reducerats till mindre än hälften av befolkningen före kriget.  Också Mittenwalde var svårt härjat av kriget.  En av Gerhardts föregångare som präst i orten hade torterats och avrättats av plundrande svenska soldater.

Trettioåriga kriget 1618-1648 var en enorm katastrof för Tyskland, i relativa dödstal räknat till och med blodigare än andra världskriget, en apokalyps i dåtidens människors ögon.  Men nu var det sedan några år fred, och Gerhardts främsta uppgift blev att organisera själavården och det kyrkliga livet i bygden, och få livets gång att återgå till det normala.

Gerhardt hade redan skrivit många psalmtexter i samarbete med kantorn och kompositören Crüger under sin tid i Berlin, och det fortsatte han med i Mittenwalde.  1653 trycktes originalversionen av I denna ljuva sommartid första gången i Berlin, i den femte upplagan av Crügers sångbok, tillsammans med många andra av Gerhardts kända texter.

Själv vill jag gärna tänka att inspirationen till I denna ljuva sommartid tillkommit under någon av Gerhardts många resor mellan Berlin och Mittenwalde, över de vidsträckta fälten och blommande hagarna.

Gerhardt gifte sig 1655 med den femton år yngre Anna Maria.  Parets första dotter föddes 1657 men dog endast ett halvår gammal.  Händelsen verkar ha satt djupa spår hos Gerhardt; trots att han under många år själv fört kyrkböcker över alla födslar och döda i församlingen, och trots att dottern ligger begravd i kyrkan, är det inte hans handstil som fört in hennes dödsanteckning i kyrkboken.  Hans diktning under denna tid färgas också av sorg och en förtröstan i livet efter detta.  Av familjen Gerhardts sammanlagt fem födda barn överlevde endast en son till vuxen ålder.

Snart efter dotterns död lämnade Gerhardt åter Mittenwalde för gott, för en tjänst i Berlin, där han som lutheran kom i konflikt med den kalvinistiskt sinnade kurfursten. Så småningom tvingades han lämna kurfurstendömet Brandenburg.

Förutom statyn över Gerhardt vid kyrkan, högtidlighåller den lokala församlingen hans minne genom att alltid sjunga minst en psalm av honom vid gudstjänsten.  Det är inte svårt att hitta någon passande, oavsett vilket sammanhang det handlar om, eftersom Gerhardt skrivit många av de psalmer som används flitigt inom den lutherska kyrkan.  I denna ljuva sommartid sjungs här naturligtvis med alla verserna.

Efter historielektionen på museet forsätter cykelturen vidare förbi den nedlagda järnvägsstationen, där man idag har dressinuthyrning och övernattning för turister, och vidare österut.

Den siste Dracula

I Schenkendorf öster om Mittenwalde ligger Schenkendorfs 1800-talsslott, där delar av den dansk-tyska TV-serien Örnen spelats in.  Mer känd för lokalborna är slottets anknytning till ett färgstarkt original, Ottomar Rodolphe Vlad Dracula Prinz Kretzulesco, eller Ottomar Bergig som han egentligen hette.  Han var en antikvitetshandlare från Berlin som lärde känna den 96-åriga arvingen till den rumänska adelssläkten Dracul, ökänd genom den blodtörstige greve Dracula på 1400-talet, och övertalade henne att adoptera honom.

Efter Tysklands återförening utnyttjade han sitt adoptivnamn för att marknadsföra sitt nyinköpta slott utanför Berlin, där han arrangerade konserter, tornerspel och – blodgivarfester för välgörenhet.  Han gav sig också in i lokalpolitiken.

Tyvärr lever han sedan några år inte längre, Dracula eller ej. Idag är det hans 40 år yngre änka och hans unge son Otti junior som för namnet Dracula vidare utanför Berlin, dock utan slottet.  En skröna ur verkliga livet som visar på tids- och entreprenörsandan i den ”vilda östern” åren efter DDR:s sammanbrott.

Tillbaka till Berlin

Framme på cykelresans slutmål, staden och järnvägsstationen Königs Wusterhausen, kan man antingen fika på kafeet vid det kungliga slottet eller följa floden Dahme tillbaka mot Berlin.   För den som fått nog av cyklande går det bra att ta med cykeln på pendeltåget tillbaka till Berlin.

Written by ochannorstades

6 juni, 2013 at 09:12

Tyskland, Sverige för vuxna?

with 2 comments

I helgen har vi lokalturistat lite utanför våra vanliga kvarter.  Vi bor i södra Berlin och håller oss gärna på den sidan stan för det mesta, det vill säga i Kreuzberg och Tempelhof, men den här helgen blev det dels en kort tur till Königs Wusterhausen, en småstad utanför Berlin med ett gammalt kungligt jaktslott, och dels en tur till Charlottenburg-Wilmersdorf och en söndagspromenad längs Berlins ståtliga paradgator i området kring Kurfürstendamm.  Det hela avslutades på cafét i Literaturhaus på Fasanenstraße, inrymt i en stilig 1800-talspatriciervilla med en grönskande trädgård bara hundra meter från storstadspulsen vid Ku-damm.  Nåja,  storstadspuls är att ta i – Berlins centrum kan ibland kännas märkligt öde på söndagarna eftersom alla vanliga affärer är stängda.  Wilmersdorf är svenskkvarter.  Här ligger svenska skolan och svenska kyrkan, och i Tiergarten i närheten finns också ambassaden.  Som svensk medborgare brukar man ofta ha någon anledning att besöka dessa institutioner någon gång om året, men än så länge har jag missat den årliga stora julbasaren som svenska församlingen ordnar, som snarast liknar en större julmarknad, med tusentals besökare.

Den kanske mest kände medlemmen av Berlins svenskkoloni under de gångna åren, akademiledamoten Horace Engdahl, skapade rubriker även i Berlintidningarna efter sitt hyllande av det tyska kulturella klimatet i Skavlan häromveckan.  Under rubriken ”Tyskland är Sverige för vuxna” rapporteras att ”den tidigare chefen för Litteraturnobelprisjuryn” helt enkelt tycker att Tyskland är vuxnare och mer intellektuellt än Sverige.  I allt väsentligt är artikeln ett referat av TV-intervjun, där man dock helt ignorerat diskussionen kring hans senaste bok och istället enbart koncentrerat sig på hans betraktelse över skillnaderna mellan Tyskland och Sverige, och nämner att Engdahl översatt den tyske 1800-talspoeten Heinrich von Kleist till svenska som exempel på hans intresse för tysk litteratur.  Kleist begick självmord vid sjön Wannsee i närheten av Berlin 1811, och förra året invigdes en park vid minnesmärket till 200-årsminnet av hans död.

Engdahl har en del poänger i sin analys av skillnaderna mellan Tyskland och Sverige – visst finns det en intellektuell debatt i dagstidningar och litteratur som är betydligt mer undanträngd i Sverige, och visst har man ett starkare fokus på vetenskap och klassiska bildningsideal i Tyskland.

Samtidigt tycker jag att han kanske gör det för enkelt för sig när han ser Tyskland enbart som en högborg av bildning, tolerans och ömsesidig intellektuell respekt – det är ju nu lätt en bild man kanske får sett från ett café i Wilmersdorf, Mitte eller Prenzlauer Berg, eller salarna på Humboldtuniversitetet.   Även om man erkänner olika ideologiska ståndpunkter i debatten, kan det vara nog så trångt i mitten även i Tyskland – blocköverskridande politiska koalitioner är vanliga på alla nivåer och regerande CDU svängde helt över blockgränsen när det gällde kärnkraftsfrågan eller Tobinskatt.  Man är snarare mindre benägen i Tyskland att arbeta med de politiska partier som ses som extrema av mittenpartierna – tyska vänstern har fortfarande en stark Stasi-stämpel från höger, och nationalisthögerpartiet NPD bör enligt många ledande tyska politiker helt förbjudas, ett förfarande som skulle vara tabu i de flesta länder i EU men har visst stöd i Tysklands grundlag från efterkrigstiden.  När det gäller vetenskap – nåja, visst talas mycket om vetenskap, men det är inte det intryck man får när man besöker en del tyska läkarmottagningar, med annonser för alternativmedicinska ”magnetbehandlingar” med mera redan i väntrummet.  Man kan väl säga att det finns en dualism i den mer elitistiska vetenskaps- och bildningssynen på så sätt att den naturligt ger upphov till antiauktoritära och populärkulturella motreaktioner, och exempel på båda finns det rikligt av i Tyskland.  Vad sägs om nya dokusåpan ”DNA unbekannt” (DNA okänt) som går i en av de stora kanalerna, där tyska familjer erbjuds faderskapstest på barnen inför rullande kameror?

Om du kommer till Berlin och vill se en typisk Berlinintellektuell miljö så kan jag i alla fall rekommendera Literaturhaus, ett café i kontinental stil med mycket alerta svart-och-vitklädda servitörer, femton olika dagstidningar i tidningsstället och regelbundna författarföredrag.  Engdahl kanske är där också och sitter och skriver i ett hörn om längtan tillbaka blivit för svår?

Uppdatering: En intressant kommentar till Engdahls uttalande från en tyska i Sverige hittar du hos Sonja Leister på bloggen Sverige i rymden.  Där lär vi oss bland annat att Sverigevurmande tyskar inte alls är så vanliga som man gärna tror i Sverige, och att hur vi uppfattar Tysklands bild av Sverige lika mycket handlar om vår självbild.

Written by ochannorstades

23 januari, 2012 at 01:48

Berlins omgivningar, bortom turiststråken

leave a comment »

En fråga som många svenskar på väg till Berlin ställer sig är: vad ska man se?  Berlin är ju en så stor stad, med så mycket historia, kulturevenemang, uteliv och sevärdheter.  Mitt standardsvar brukar vara att de stora turistmålen och de trendigare kvarteren i Berlin står i guideböckerna, men har man några dagar på sig kan man gott se sig omkring utanför centrala Berlin och göra en utflykt eller två.

Den tyske författaren Theodor Fontane (1819-1898), som är relativt okänd i Sverige, ses i Tyskland som en av de stora realistiska 1800-talsförfattarna, jämförbar med Balzac eller Dickens, och är obligatorisk läsning i skolorna.  Fontane gick till den tyska litteraturhistorien för sina starka kvinnoporträtt och sin liberala analys av det sena 1800-talets preussiska klassamhälle.  Lokalt i Berlin och Brandenburg är han kanske mest känd som hembygdsskildrare.  I sina ”Wanderungen durch Mark Brandenburg”, utgivna i fem volymer, skildrade han sin hembygd Brandenburg.

Detta var ett nytt grepp, för Brandenburg och Berlin sågs länge i Tyskland som något av en öde glesbygd, utan någon särskild glans eller attraktionskraft, och Brandenburgs platta landskap saknar helt de vidsträckta vyer som södra Tyskland och Rhendalen är så rika på.   För oss är det kanske svårt att föreställa sig, men Berlin var i början av 1800-talet en relativt obetydlig europeisk huvudstad som genom Tysklands enande och industrialiseringen snabbt växte.  Man hade ett slags lillebrorskomplex gentemot Wien, den centraleuropeiska och tyskspråkiga kulturens huvudstad under lång tid, något som kejsar Wilhelm II själv gav uttryck för.  I det sammanhanget var Fontane en trendbrytare – han var kanske den förste att beskriva Berlins närområde som en plats särskilt värd att besöka.

Genom Berlins historia av delning och muren för Berlin för många än idag ett liv skilt från sina omgivningar.  Jag rekommenderar dock ingen att använda reseberättelser från 1800-talet som guideböcker.  Därför vill jag istället själv lyfta fram några saker i och omkring Berlin som du kanske annars skulle ha missat.

Gedenkstätte Deutscher Widerstand (”Minnesplatsen över tyska motståndsrörelsen”) ligger på Stauffenbergstraße i närheten av Potsdamer Platz och ligger alltså snarare mitt i Berlin än i dess utkant.  Ändå är den lite av en avsides sevärdhet eftersom den ligger lite undanskymd jämfört med den stora turistmagneten Potsdamer Platz.  Kvarteret kallas Bendlerblock och är känt som den plats där greve von Stauffenberg och de andra motståndsmännen efter attentatet mot Hitler 20 juli 1944 ledde en (misslyckad) militärkupp mot nazistregimen.  Museet behandlar historien kring attentatet mot Hitler utförligt men även andra motståndsrörelser under kriget, som ”Rote Kapelle”, syskonen Scholl och paret Hampel, förlagan till huvudpersonerna i Hans Falladas roman  En mot alla (Jeder stirbt für sich allein).  Det är gratis att gå in.  Utställningen är på tyska och ganska stor, men det finns även engelska audioguider att låna.

Jag nämnde i ett tidigt inlägg i denna blogg att vi bor nära den plats där Ulrike Meinhof, medlem i Rote Armee-Fraktion ligger begravd.  Denna begravningsplats är inte särskilt utmärkt och jag hittade den mest genom en tillfällighet och ett omnämnande i Carl-Johan Vallgrens intressanta Berlinguide.  Som turistmål för den allmänintresserade vet jag inte om det är så mycket att se, för begravningsplatsen har inte mycket att berätta om personen i sig, men för den som läst eller sett hennes tragiska historia och vill följa den till slutet kan man hitta graven i södra änden av Dreifaltigkeitskirchhof III på Eisenacher Straße i Mariendorf, tunnelbana U6 till Westphalweg.

För den som vill se lite fler berömda sista viloplatser närmare centrum finns exempelvis Doroteenstädtische Friedhof på Chauseestraße i Mitte, där dramatikern Bertolt Brecht, förbundspresidenten Johannes Rau och filosofen Hegel ligger begravda.  Matematikern Jacobi och kompositören Mendelssohn-Bartholdy ligger begravda på Dreifaltigkeitskirchhof I vid Mehringdamm.  För alla kyrkogårdsbesök gäller i allmänhet att kyrkogårdarna i Berlin endast är öppna för besök under dygnets ljusa timmar, och att man naturligtvis bör visa respekt gentemot de döda och framförallt mot deras besökande anhöriga.

Potsdam känner man som nykomling i Berlin kanske mest till genom namnet Potsdamer Platz, en viktig plats för Berlins moderna shopping-, restaurang- och kulturliv.  Men namnet kommer av att det är här landsvägen från Berlins gamla centrum mot den gamla kungliga residensstaden Potsdam börjar.  Potsdam är en medelstor stad, med omkring 150 000 invånare, och den viktigaste staden i delstaten Brandenburg, som helt omger Berlin.  Floden Havel och flera sjöar gör att man med fördel kan ta turistbåt eller sjötaxi för att ta sig runt kring stadens parker.

Potsdam är alltså en stad med kungliga traditioner.  Tysklands kejsare och deras föregångare, de preussiska kungarna, bodde gärna i Potsdam strax utanför huvudstaden, och här lät de bygga ett stort antal olika palats och trädgårdar under seklens gång.  Ett slags Tysklands Versailles alltså, och många av slotten är byggda för att imponera.  De största slotten och populäraste turistattraktionerna är Schloss Sanssouci och Neues Palais, med praktfulla inredningar och skådeplats för många viktiga händelser i den tyska historien.

Centrala Potsdam har många välbevarade 1700-talshus och pittoreska gator med små butiker och caféer.  På helgerna kan man gå på torgmarknad eller gå i antikaffärer.  Ett shoppingtips i Tyskland är förstås att de flesta vanliga affärer är stängda på söndagar, enligt lag, så söndagar ägnar man hellre åt sightseeing och museer.

Om man däremot är intresserad av att gå och bada kan man med fördel ta sig till Babelsbergparken, en annan av de kungliga parkerna, som förutom ett slott även innehåller ett utkikstorn, restauranger och en på sommaren populär badplats.  I närheten finns stadsdelen Klein Glienicke, en villaförort till Potsdam som tillföll DDR och blev omringad på tre sidor av Berlinmuren.  Här finns utställningar om livet som det tedde sig för Glienickebor på båda sidor om muren under delningen.  Vid floden finns även den berömda före detta gränsövergången Glienicker Brücke, där utbyten av tillfångatagna spioner skedde under det kalla kriget.

Slottet Cecilienhof i Potsdam är mest känt som slottet där Stalin, Churchill och Truman delade upp Tyskland och Europa mellan sig under Potsdamkonferensen 1945, och var även platsen för besluten som föregick bombningarna av Hiroshima och Nagasaki.  Här finns idag ett museum, ett lyxhotell och ett bryggeri med servering.

Potsdam är sedan länge ett viktigt centrum för den europeiska filmindustrin och många internationella storframgångar är helt eller delvis inspelade i studiorna i Babelsberg.  För den filmintresserade finns både ett filmmuseum i Potsdams centrum och en temanöjespark vid filmstudiorna.

Oranienburg är en stad med ungefär 40 000 invånare som ligger norr om Berlin, vid ändhållplatsen för pendeltågen.  Oranienburg är ökänt för de två koncentrationsläger (Oranienburg och Sachsenhausen) som låg här under nazisttiden.  Idag kan man ana att staden till det yttersta anstränger sig för att kunna visa upp en mer positiv sida för turister, och man har satsat mycket på att snygga upp stadens centrum och slottet med den närbelägna parken.  Slottets guide var för övrigt mycket bra när jag var där, dock är det betydligt sämre med information på engelska så goda kunskaper i tyska är nödvändiga.

Koncentrationslägret Sachsenhausen är idag ett stort museum och har en mycket utförlig utställning om lägret, fångarna och om hur lägret präglade staden under kriget.  En mycket stark upplevelse, naturligtvis, och museet är mycket genomarbetat och bra skyltat på både engelska och tyska.  Mitt tips är att ta sig dit mitt på dagen när det är bra väder eftersom många av utställningarna är utomhus och bara kan ses i dagsljus.   Bussarna till och från stationen går inte så ofta men man kan gå från stationen i Oranienburg och följa skyltarna.

Köpenick är en gammal medeltida småstad utanför Berlin som vuxit ihop med staden och numera är en förort.  Här finns förstås ett gammalt kungligt slott (där Gustav II Adolf bott) och en vacker småstadsmiljö intill floden Spree, som dominerar stadsbilden med mycket småbåtar och gamla fiskarhus.  Köpenick är känt för uttrycket köpenickiad, som syftar på begreppet att utge sig för att vara en militär officer och ge order enbart i bedrägerisyfte – detta efter en historia med en skojare som i början av 1900-talet klädde ut sig till preussisk kapten och fick borgmästaren i Köpenick arresterad samt stadskassan konfiskerad!  Detta är en komisk och populär historia bland antimilitarister i Tyskland fortfarande, och har givit upphov till många pjäser och filmer.  Slutligen har Berlins näst bästa fotbollslag (efter Hertha BSC) sin hemmaarena här, FC Union, känt som det ”alternativa” fotbollslaget i DDR.

I Berlins innerstad försvinner spåren av Berlinmuren i rask takt, men utanför staden, omkring de tidigare förorterna till Västberlin, finns fortfarande landskapet med det övergivna ingenmanslandet vid muren kvar, även om muren själv och de flesta anläggningarna rivits.  Om man har tillgång till cykel kan man cykla på  Berliner Mauerweg runt hela tidigare Västberlin, genom det gränsområde där muren tidigare gick.  Cyklar man hela sträckan runt är det 160 km, så om man inte vill göra det, eller om man hellre går, kan man ta pendeltåget, med eller utan cykel, till stadsgränsen och nöja sig med en delsträcka.

Om man vill ta sig ut från Berlin med kollektivtrafiken till något av de nämnda ställena utanför stan kan det vara bra att känna till att man behöver veta vilken zon (A, B, eller C) som målet ligger i för att man ska köpa rätt biljett.  Har du ett kort som bara gäller inne i Berlin kan du behöva en tilläggsbiljett utanför stadsgränsen.  Tidtabeller finns på bvg.de.  I allmänhet tar det omkring 40-50 minuter att åka från Berlins centrum ut till de intilliggande städerna Oranienburg och Potsdam med kollektivtrafiken.

 

Written by ochannorstades

24 november, 2011 at 11:03

20 år med Tyskland – att integrera ett helt land

with one comment

Några ord om integration apropå riksdagsvalet 2010, mitt ibland undergångspredikningar och rädsla. Det som till sist ligger bakom framgångarna för ett främlingsfientligt parti är en vitt spridd uppfattning; om att existensen av människor med en annan bakgrund än från den så kallade svenska myllan för det första är ett problem, och för det andra ett som kan lösas med ett enkelt avskaffande av den svenska integrationspolitiken, med höga murar mot invandring från de länder som representerar de resterande 99,9 procenten av världens befolkning.  Alternativt bara mot de stater vars medborgare man är särskilt rädd för.

I Tyskland har det svenska valresultatet blivit ytterligare ett diskussionämne bland flera i integrationsfrågorna.  Som jag  skrivit i ett tidigare inlägg har Thilo Sarrazins bok gett upphov till kraftig debatt.  Tysklands extremt traumatiska historia gör att man har ännu högre spärrar än Sverige mot att ge organisationer som i det offentliga livet associeras med främlingsfientlighet reellt politiskt utrymme, vilket också hittills har hållit sådana partier utanför förbundsdagen.  Men diskussionen förs, och de etablerade partierna är väl medvetna om att de har många väljare som instämmer i främlingsfientliga budskap om man ställer frågan och ber om en personlig åsikt.

Med svensk migrationsbakgrund i Tyskland

Som svensk tillhör jag i Tyskland det som kallas ”Personen mit Migrationshintergrund”, personer med migrationsbakgrund, det vill säga, ett uttryck som omfattar även barn till invandrare, men jag kan inte annat tycka än att man i Tyskland som EU-medborgare i allmänhet och svensk i synnerhet har det ganska så enkelt för sig.  Språkproblem viftas bort av grannar och bekanta, ”nej, nej, ni talar så bra tyska”, fast man kanske bara förstår hälften av vad de precis sa, och våra erfarenheter av det mytomspunna sagolandet i norr betraktas ofta med uppriktigt intresse, även om man kanske lätt framstår som lite naiv när man försöker sätta sig in i samhället med ett barns vokabulär.

Att inte bara svenska invandrare utan även svenska företag har en tämligen priviligerad ställning i Tyskland märks på de annonser för det nyöppnade stora Scandic Hotel vid Potsdamer Platz som syns i dagstidningarna i Berlin.  En visar den berömda vaktkuren vid Checkpoint Charlie ersatt med en röd friggebod med vita knutar, en annan visar Quadrigan (fyrspannsstatyn ovanpå Brandenburger Tor) dragen av älgar, och en visar TV-tornet vid Alexanderplatz klätt som midsommarstång.  Om man i tanken provar liknande grepp för en hotellkedja från Ryssland, Kina eller Dubai så inser man hur mycket man som svensk kan rida på de myter och den exotism som omgärdar Sverige i utlandet, utan några tillhörande negativa associationer.

Än så länge känns våra småproblem i den tyska vardagen, i stil med samtal med automatiska telefonröster (”Nein, ich möchte eine FRAGE stellen!”) eller ett pinsamt misstag av folkbokföringskontoret (Nej, jag är inte hans änka, titta, han rör på sig), mest komiska.  Jag har också förmånen att via min frus arbetsplats få en betald intensivkurs i tyska där vi i liten grupp kan få arbeta ganska mycket efter egna önskemål och målsättningar, med (frivilligt) sikte på en certifierad nivå för yrkeslivet, vilket har hjälpt mig till stora framsteg jämfört med den minst sagt knaggliga skoltyskan.

Ibland är man en dålig, ointegrerad invandrare – jag har råkat besöka den lokala svenska kyrkan en gång och IKEA ett flertal gånger.  Nog för att IKEA är minst lika poppis bland tyskar som i Sverige, men ändå.

20 år av återförening

Alltså var det i söndags, på ”Tag der Einheit” dags att göra bot och vallfärda till en av de mest centrala platserna för den tyska nutidshistorien, riksdagshuset i Berlin, på den tjugonde årsdagen av återföreningen.  Alla var där – ja alltså, förbundskansler Merkel, förbundspresident Wulff, ex-kansler Kohl (alla tre tillhörande CDU), hundratusen åskådare, och så vi då.

Enhetsfirandet framför riksdagshuset

För Helmut Kohl var detta uppenbarligen ett starkt ögonblick – han är en gammal man nu, och han verkade djupt rörd över de spontana applåder han fick ta emot.  Varken han, Merkel eller president Wulff hade dock någon officiell roll på scenen under firandet i Berlin, som formellt anordnades av Förbundsdagen i Berlin och staden Berlin.  I högtidstalet uppmärksammade Förbundsdagens talman Norbert Lammert framförallt de framsteg som gjorts sedan 1990 och talade om hur en ny generation tyskar som nu ska forma landet aldrig upplevt delningen.

Det enda ämne i talet som möjligen skulle kunna tolkas som det minsta politiskt laddat var Lammerts uppmaning till de f.d. västtyskarna att visa lika stor tacksamhet gentemot de f.d. östtyskarna, som östtyskarna gentemot västtyskarna, för återföreningen och det faktum att Tyskland enats.

Självklart?  Nej, inte helt – fortfarande idag betalar västtyska skattebetalare en särskild solidaritetsskatt till Östtyskland.  Det finns en och annan ”Wessi” som tycker att ”Ossis” borde visa större tacksamhet för de skattemiljarder som går till infrastrukturprojekt i den eftersatta östra delen av landet och utjämning av kostnaderna för den högre arbetslösheten och avbefolkningen i öst.  Oavsett detta så är man inom de stora partierna och i folkopinionen entydigt för en fortsatt solidarisk hållning.

En annan fråga kring återföreningen som diskuteras så här i efterhand är vilka fel som begicks, i den mån man tillåter sig kritik bunden till den egna statens återfödelseögonblick, som Lammerts tal benämnde ”Tysklands lyckligaste stund”.  Många som var aktiva i medborgarrörelsen 1989 och politiskt aktiva under det knappa år som förflöt mellan den demokratiska revolutionen i DDR 1989 och återföreningen 1990 sörjer det faktum att man i sin iver att närma sig väst aldrig gav den unga demokratin i DDR chansen att utvecklas och låta även den sätta sin prägel på en helt ny stat.  I statsrättsliga termer var ju återföreningen ett inträde av Östtyskland i förbundsrepubliken Tyskland, alltså dåvarande Västtyskland, inte ett nybildande av Tyskland.

Men tidsandan var å andra sidan sådan att en snabb återförening önskades av en klar majoritet.  Datumet för återföreningen, den 3 oktober 1990, valdes av DDR:s demokratiskt nyvalda parlament, för att det för det första skulle inträffa före DDR:s officiella födelsedag, och därmed undvika ett nationaldagsfirande för en stat i avveckling, och för det andra, för att det var det tidigast möjliga datumet som angavs i det fördrag mellan de två tyska staterna och de fyra allierade ockupationsmakterna som utarbetats i de så kallade två-plus-fyra-samtalen.  Så fort som möjligt, alltså.

Presidentens tal – ”Islam tillhör Tyskland”

Det officiella nationella enhetsfirandet och 20-årsjubileet i år hölls tidigare på söndagen i Bremen, där också president Wulff höll sitt traditionsenliga tal till nationen på enhetsdagen.  Det är tradition att platsen för det nationella firandet roterar mellan förbundsländerna.  Om Lammerts tal i Berlin handlade om synen på det som hände för tjugo år sedan, och framtiden, så var den nytillsatte presidenten i sitt tal i Bremen desto mer aktuell.

I Tyskland har förbundspresidenten en ganska begränsad politisk makt, eftersom han inte väljs direkt av väljarna och heller inte blandar sig i regeringens arbete.  Hans huvudsakliga funktion är istället att vara landsfader, högste tjänsteman i staten, och moralisk ledare.  Talet till nationen är därför i mycket förbundspresidentens definierande ögonblick, som alla tidningar analyserar i detalj.

Wulff slog an en ton som framförallt riktade sig mot de egna, konservativa leden.  Han prisade den optimism och nyvunna nationalkänsla som revolutionen i DDR och återföreningen bidragit till, med en lånad fras från medborgarrörelsen: ”Wir sind das Volk, wir sind ein Volk!”  Han talade om vikten av en grundläggande, stark nationell självkänsla för ett öppet och fördomsfritt umgänge med andra länder, utan rädsla.

För en svensk leder sådana ord kanske tanken till folkhemsbygget och arbetskraftsinvandringen under de ekonomiska tillväxtåren – när framtidstron och gemenskapskänslan är stark, upplevs det främmande mindre hotande.

Wulffs mest citerade del av talet handlade om vikten av att separera nationell stolthet och nationell identitet från etnicitet eller religionstillhörighet.  Han framhöll vikten av det nationella språket i samhällslivet och för känslan av samhörighet.  Vidare talade han som kristdemokrat om hur kristendom och judendom otvivelaktigt tillhör Tysklands identitet, men hur vid det här laget även islam tillhör Tyskland.  Han citerade Goethes ord om de ”oskiljaktiga Orienten och Occidenten”. Som ett eko av denna fras håller Berlins moskéer traditionsenligt varje år sedan 1997 öppet hus på återföreningsdagen, i en gest av samhällsgemenskap.  I första hand är det den stora moskén i Neukölln som drar besökare på denna dag, då de mindre förortsmoskéerna i allmänhet är mindre iögonenfallande och ofta ligger gömda på innergårdar – tyvärr framgick heller inte några närmare detaljer om programmet från den inbjudan till öppet hus hos den lokala moskén som vi fått med posten.

Några ord i Wulffs tal klingar extra dagsaktuellt: om utanförskapet. Den som förgäves söker arbete i åratal, och inte känner sig delaktig i samhället, den vänder sig ifrån samhället i besvikelse.  Den som som räknar sig till eliten, beslutsfattarna och samhällsbärarna, och på sin sida sluter sig in i en egen upphöjd parallellvärld, vänder sig också från samhället.  Men alla människor har en plikt att arbeta för det gemensamma samhället.  Dessa fraser påminner såväl om den aktuella socialbidragsreformen i Tyskland och arbetslösheten i öst; som den internationella bankkrisens arrogans från den ekonomiska eliten gentemot sparare och skattebetalare; och som den stora Sarrazin-debatten som givit den renodlade, oförskämda, rasistiskt färgade elitismen en röst.  Det är inte svårt att hitta paralleller i Sverige heller, för den delen.

Just denna delning mellan elit och folk, på bekostnad av gemenskapskänslan, blev på ett paradoxalt sätt tydliggjord i festligheterna i Berlin senare på kvällen; medan de inbjudna propert klädda hedersgästerna satt på läktare på bekvämt avstånd för att betrakta det välregisserade firandet framför riksdagshuset, fick övriga sprida ut sig över gräsmattorna på Platz der Republik bakom läktarna, eller omkring öl- och snabbmatsvagnarna framför Brandenburger Tor, och betrakta det hela på storbildsskärmar.

Avslutningsfyrverkeri ackompanjerat av Beethovens 'An die Freude'

Fyrverkerier och ljusshower i all ära, men nog kändes det som att firandet mer var till för hedersgästerna och TV-tittarna än de närvarande på torget, och kontrasten mot de euforiska, myllrande folkfestbilderna från 1990 som spelades upp på riksdagshusets vägg var stark.  Ett annat Tyskland än de officiella TV-bildernas stod 2010 bakom läktaren och höll om sina livskamrater eller gjorde horntecknet under nationalsången.

Wulffs tal bör framförallt förstås som ett sätt att mota det konservativa missnöje som finns bland CDU-väljare och invandringsfientliga över det bredare politiska spektrat, i ett läge där tidningarna nästan dagligen spekulerar i huruvuda CDU riskerar att tappa väljare till ett eventuellt nybildat konservativt parti, med invandringskritik som främsta stridsfråga.  Presidentens tillbakablickande till återföreningen blir i det sammanhanget en genväg till att uppnå en känsla av framtidstro och samhörighet.

Video från enhetsfirandet 1990 projiceras på Riksdagshuset

Integration från början – barnomsorgen som samhällsbyggare

Avslutningsvis några ord om de mera radikala förslag som kommit i Sarrazindebattens kölvatten.  Medan diverse högerpopulister som Sarrazin och andra, offentligt understödda av sådana namn som Geert Wilders i Nederländerna och Pia Kjærsgaard i Danmark, tävlar om att övertrumfa varandra i hårdare-tag-mot-utlänningar-retorik, levererar det invandrarrika Neuköllns borgmästare Heinz Buschkowsky (SPD) ett förslag grundat i den traditionella socialdemokratins folkhemstanke.

Inför obligatorisk förskola, lyder hans recept:  om språkkunskaper och utbildning är det avgörande för att dagens barn i så kallade segregerade problemskolor, där få klasskamrater har tyska som modersmål, ska kunna delta i samhället på samma villkor som andra; då måste också samhället tydligt visa att deltagande i de gemensamma institutionerna inte bara är en rättighet och en väg till acceptans, utan även en medborgerlig plikt.  Här kan man dra historiska paralleller där man kan ana spår av 1700-talets rörelse för folkskola och inrättandet av religiösa fristäder, i ett Brandenburg som seklet innan ödelagts i 1600-talets religionsstrider.  Dessa historiska erfarenheter ligger till grund för vad man än i dag ser som särskilt tyska dygder: ordningsamhet, pliktmedvetenhet och religiös tolerans.

Buschkowskys utbildningsreform får stöd av bland andra Berlins borgmästare och regeringschef Klaus Wowereit.  Finansieringen skulle enligt Buschkowsky kunna ordnas genom sänkningar i barnbidragen, då införandet av en allmän skattesubventionerad offentlig förskola skulle öka möjligheterna till förvärvsarbete för småbarnsföräldrar – idag är förskolan antingen privat och dyr eller har så lång kö att den för många inte är ett alternativ.

Man anar hur en och annan konservativ patriark eller hemmafru mörknar vid blotta tanken på en ändring i skolplikten, och hot om att pröva förslaget gentemot grundlagen har redan framkastats, trots att förslaget än så länge bara är ett utspel direkt från ritbordet.  Buschkowsky själv menar att det rör sig om en ändring av skolstartsåldern, inte en helt ny plikt, och att det därför inte är nödvändigt med en grundlagsändring.

Om detta förslag någonsin blir verklighet, vore det intressant att se dess återverkningar i Berlins innerstad.  Idag tenderar många medelklassföräldrar att bo i de bohemiska, trångbodda innerstadskvarteren i Kreuzberg eller Neukölln fram till den dag deras barn ska börja i skolan – då är det istället ett finare kvarter i en rikare stadsdel eller närförort som gäller, för att barnen ska hamna i ”rätt” skola.  På många ställen, i Wilmersdorf såväl som Neukölln, är denna effekt väldigt märkbar när man ser och hör en skolklass gå förbi – segregationen av skolan är större än segregationen i resten av kvarterslivet, trots att idealet borde vara motsatsen.

Genom Neukölln och Kreuzberg

with 2 comments

Första varma och soliga dagen på länge och det blev en lördagspromenad genom Neukölln och Kreuzberg, Berlins sydöstra stadsdelar.  Promenaden började i södra Neukölln, kvarter som har rykte om sig att vara den kanske fattigaste delen av innerstaden, och som i tidningarna ständigt beskrivs som ett exempel på segregerade miljöer och ett skolväsen med omöjliga förutsättningar.  På en lördag kanske man inte ser så mycket av skolorna, men en promenad genom stadsdelen ger i alla fall en bra känsla för folklivet.

Mina egna tidigare intryck av Neukölln grundar sig huvudsakligen i lägenhetsletandet som vi ägnade oss åt här de första veckorna, och bilden jag fick då var av en stadsdel som delvis är kraftigt förslummad och med många gamla förfallna hyreshus.  Runt omkring de stora genomfartsgatorna är också den dominerande bilden en av knappa ekonomiska förhållanden där små lågprisbutiker, spelhallar och snabbmatshak ligger vägg i vägg.  Få hus är nyrenoverade och fasaderna är ofta i väldigt dåligt skick.

Husfasad på Herrmannstraße

Husfasad på Herrmannstraße

Sedan går man in lite längre i området, bort från huvudgatorna, och hittar ett antal oaser.  Lekplatserna är fulla med lekande barn, de offentliga miljöerna är upprustade och det finns stora gräsytor och lugna bostadskvarter.  Bara butiksfasadernas ståljalusier och lappar med texten ”Inga kontanter förvaras i denna lokal” antyder att det skulle kunna finnas någon som helst otrygghet bland boende i området.  Körnerpark är närmast som en liten nedsänkt slottspark, mitt inne i Neukölln, och har ett orangeri, ett konstgalleri och en uteservering som var välbesökt av Neuköllnborna på denna varma höstdag.

Promenaden fortsätter upp via Hermannplatz, Neuköllns centrala torg med det största shoppingutbudet i närheten, över de mera södermalmsbohemiska kvarteren kring Hasenheide och Südstern i sydvästra Kreuzberg, och upp över Landwehrkanal mot centrala Kreuzberg vid Kottbusser Tor.  Gradvis letar sig engelskan in och kompletterar blandningen av tyska, arabiska och turkiska som hörs på gatan, och helt plötsligt är parkerna och uteserveringarna fulla av lördagsflanörer och mammor med trendiga bärsjalar.  Gräsmattorna är fulla med ungdomar och en viss atmosfär av blandad helgavslappning och förväntan inför kvällen kan anas. Det lokala hinduiska templet verkar ha någon slags församlingspicknick på gräsmattan.

Kvällssol vid Landwehrkanal

Kvarteren runt Kottbusser Tor domineras kraftigt av modernare arkitektur, men andas levande storstad snarare än död betongförort.  Turkiska kvartersföreningen har dörren öppen mot gatan och framstår som ett lika självklart vattenhål för lokalborna som kvarterspuben.  Tio minuter därifrån med kollektivtrafiken så är man mitt inne i gamla Östberlin, vid Unter den Linden, och där var det dags att avsluta och bege sig hemåt.

"Rena väggar - höga hyror"

Written by ochannorstades

11 september, 2010 at 10:27

Publicerat i Berlin, kreuzberg

Tagged with , ,

Tysk SPD-ekonom kommer ut – som rasist

with one comment

Thilo Sarrazin är mannen på alla löpsedlar i Tyskland.  Sedan han nyligen släppte sin bok ”Deutschland schafft sich ab”  (Tyskland avskaffar sig självt) har han på kort tid blivit landets kanske mest omskrivne politiker, samtidigt som han bränt många broar och fått många tidigare kolleger att ta avstånd från honom. I korthet handlar boken om Sarrazins tes att Tyskland utarmas intellektuellt och ekonomiskt av det faktum att barnafödandet i de övre samhällsskikten är så mycket lägre än inom underklassen.  Själva avstampet tar han i sin utgångspunkt att intelligens till största delen är ärftligt och att människans gener därför styr hennes framtida möjligheter att lyckas.

Den tyska demografin är ett välkänt problem.  I ett land där kombinationen yrkesarbete och familj för en kvinna i bästa fall ses som en intressant nyhet föder varje kvinna i genomsnitt 1.4 barn under sin livstid.  (Sverige: 1,67 barn per kvinna).  Som bekant måste denna siffra ligga lite över 2 för att befolkningen långsiktigt ska ligga på en stabil nivå, om man inte räknar effekterna av utvandring och invandring.  Tyskland, liksom många andra länder i Europa, står därför på sikt inför enorma problem med en åldrande befolkning och färre människor i arbetsför ålder, vilket också naturligt leder till ett ökat behov av invandrad arbetskraft. Sarrazin menar att eftersom den bildade och förmodat intelligentare överklassens föräldrar föder i genomsnitt färre barn än lågutbildade, och intelligens enligt hans mening huvudsakligen är genetiskt betingad, kan alltså detta leda till en fördumning av landet, samt ökade kostnader för så kallade transfereringar i form av socialbidrag, barnbidrag, arbetslöshetsersättningar med mera.

Botemedlet?  Jo, till att börja med vill Sarrazin underlätta för högutbildade att få barn.  Premier på 50.000 euro per barn till intelligenta kvinnor under 30 som gör sin plikt för Tyskland och för sina gener vidare!  Sedan går han vidare till att diskutera migration utifrån det genetiska intelligensperspektivet, och efter att ha krånglat in sig i resonemang där han bland annat talar om den ”judiska genen” och hur olika religioners familjesyn påverkar intelligensen i olika kulturer, blir slutsatsen att man måste minska den ”oönskade” invandringen.  Vilket här står för etniska turkar, araber och afrikaner.  Dessa grupper föder nämligen fler barn än genomsnittet, samtidigt som de flesta invandrare från dessa länder tillhör Sarrizins ”dumma underklass” i Tyskland.  Alltså ska migrationen begränsas till invandrare från ”intelligentare” länder samtidigt som mindre önskvärda invandrare inte ska ha några som helst rättigheter till socialbidrag, föräldrapenning eller liknande socialförsäkringar de första tio åren i landet.

Sarrazins teser är naturligtvis i grunden rasistiska, och åsidosätter helt människovärdet.  Dessutom är de vetenskapliga grunderna för hans tankar om ”intelligenta” gener ytterst svaga, och bygger på en sorts biologistisk förklaringsmodell där alla problem sägs vara inbyggda i människans natur.  Även i ett land som USA, där man i allmänhet har mindre sociala trygghetssystem, stor segregation och en stor misstänksamhet mot ekonomisk utjämning som fenomen, skulle ett försök att definiera intelligens för olika folkgrupper i denna debatt på goda skäl avfärdas som ren rasism.  Trots detta finns det många i Tyskland som ser Sarrazin som en sanningssägare.  Så många som 72 procent av de tillfrågade tyskarna svarade i en enkät att de instämde i att det finns ”för många utlänningar” i Tyskland och att ”antalet måste reduceras under kommande år”.  Steget från denna utsaga till ren rasism är naturligtvis långt, men Sarrazin har ändå ett visst stöd, även från medlemmar inom hans eget SPD, vars ledning dock vill se honom utesluten.  Även hans arbetsgivare, tyska centralbanken, vill se honom avskedad på grund av hans politiska uttalanden, trots att hans post i vanliga fall brukar betraktas som oberoende gentemot regeringen och förbundsdagen.

Varför då denna debatt, här och nu?  Delvis är det förstås del av en den allmänna högerpopulistiska, islamfientliga vågen inom Europa.  Men Tyskland har aldrig haft ett stort främlingsfientligt parti sedan kriget, och de långsamt läkande ärren kring nazisttiden har gjort all association med högerextremism politiskt omöjlig.  Men infallsvinkeln med talet om genetisk intelligens berör något större i tysk politik, nämligen utbildningsväsendet och dess tillkortakommanden.

Det tyska utbildningssystemet under de senaste 20 åren varierar mellan de olika delstaterna men är i huvudsak baserat på modellen från det tidigare Västtyskland, som grundar sig på en tidig elitsatsning och indelning i studieförberedande och yrkesförberedande skolor.  Redan i 11-årsåldern avgörs vilka barn som läser studieförberedande kurser och vilka som ska gå en kortare yrkesutbildning, och det säger sig självt att detta val framförallt avgörs av föräldrarna.

Samtidigt som skoldagarna är korta och den lärarledda undervisningen begränsad är läxtrycket hårt och föräldrarna (oftast mamman som hemmafru) förväntas vara behjälpliga.  Att akademikerbarn under sådana omständigheter tenderar att vara mer benägna att också prestera bättre och välja studieförberedande skolor är kanske inte så konstigt.  Att prata om detta som genetiskt betingad intelligens är däremot att göra det lite väl lätt för sig.

Det finns en insikt om att den sociala rörligheten i Tyskland är alldeles för liten och att universiteten har en för liten rekryteringsbas.  Ändå är det bara de förbundsländer med stabila vänstermajoriteter som på allvar ifrågasatt modellen med tidig kunskapssortering.  Så sent som för någon månad sedan röstades ett förslag till reform ner i Hamburg, där framförallt oroade medelklassföräldrar satte stopp för alla försök till nya grepp inom skolan, och även i de vänsterstyrda delstaterna Berlin och Brandenburg är möjligheten att välja en gemensam skola för alla grundskolebarn oavsett bakgrund och förväntningar hemifrån än så länge ganska ny.  Att det finns problem med segregation och sociala klyftor i dagens Tyskland i allmänhet och Berlin i synnerhet, trots ett utbyggt välfärdssystem, är inget nytt, men sällan i modern tid har någon så högt uppsatt politiker gjort ett så människoföraktande inlägg i sammanhanget som Sarrazin.

(DN, SvD, Aftonbladet, Spiegel Online, Der Tagesspiegel)

Written by ochannorstades

3 september, 2010 at 03:48

%d bloggare gillar detta: