Den klasslösa astronomin – astronomiläromedel i DDR

Sputnik

Der Start des ersten künstlichen Erdsatelliten am 4. Oktober 1957 war ein großer Erfolg der Wissenschaftler, Ingenieure, Techniker und Arbeiter des ersten sozialistischen Staates.  Mit dieser hervorragenden wissenschaftlich-technischen Leistung wurde ein neues Zeitalter in der Entwicklung der astronomischen Wissenschaft eingeleitet.  Astronomische Grundkenntnisse gehören zur Allgemeinbildung des sozialistischen Menschen.

Titelbladet

”Astronomisk grundkännedom tillhör den socialistiska människans allmänbildning.”  Detta är inledningsorden till Astronomie – Lehrbuch für Klasse 10.  Tionde klassen var det sista obligatoriska grundskoleåret i DDR och påbörjades det år man fyllde 15.  Därefter följde i allmänhet 2-3 års yrkesutbildning.  Från 1959 var astronomi obligatoriskt ämne i grundskolan.

Läroboken gavs ut i DDR 1971 och sattes senare samma år i händerna på en skolflicka som så här 40 år senare är min lärare i tyska. Enligt henne  innehöll den ”saker som man lärde sig utantill, men idag minns jag inte ett dugg av det där”.  Nå, det är väl vad rätt många svenskar säger om sina fysiktimmar i grundskolan med.

Att hon fick behålla boken, som då var alldeles ny, efter skolåret, trots ett vad det verkar ganska ljummet personligt intresse av astronomi, verkar tyda på att läromedel inte var en bristvara.  I alla fall så fick jag låna boken, och har med stigande intresse studerat innehållet, sådant det fastställts av Folksutbildningsministeriet i DDR en gång i tiden.

Det som slår mig vid en första genombläddring är att materialet är omfattande, ganska modernt presenterat med många korta stycken med nyckelfakta markerade, följda av kontrollfrågor och övningsuppgifter. Nivåmässigt motsvarar innehållet ungefär det i universitetets orienteringskurser i Sverige idag, alltså relativt sett extremt omfångsrikt för dagens 15-åringar, och troligen även för den tidens elever i DDR.

Även om jag gissar att man som med alla ambitiösa läroböcker ofta läste vissa stycken kursivt, är det ändå inte så många 15-åringar, någonsin, som har kunnat redogöra för stjärnutveckling utifrån ett äkta Herzsprung-Russel-diagram, eller kartläggningen av Vintergatan med hjälp av 21-cm-vätelinjen.

Matematiken och fysiken är ungefär så svår man kan förvänta sig av orienteringsnivån; en del trigonometri, ingen detaljerad funktionsanalys.  Trots allt ganska avancerad matematik för en 15-åring, men matematik tillhörde de prioriterade skolämnena i DDR och man får förutsätta att enkel trigonometri var välbekant.

Däremot lyser det mesta som vi idag skulle kalla modern kosmologi med sin frånvaro.  Penzias och Wilsons upptäckt av mikrovågsbakgrundsstrålningen (1964) var fortfarande inte så många år gammal och författaren av det extragalaktiska avsnittet verkar inte ha tillhört Big Bang-teorins anhängare.

Tvärtom fastslås att ”Universum har varken en början eller ett slut i tiden”, och Hubble med efterföljares observationer om universums synbara expansion har också utelämnats.  Inte konstigt i en lärobok för skolan, kanske – jag har hört 20 år nämnas som hur lång tid det tar för vetenskapliga rön att leta sig in i läroböckerna, och jag vet inte hur pass vanligt det var att andra länders läroböcker nämnde Big Bang före 80-talet.  Den som gick på gymnasiet på 70-talet eller rent av har en lärobok från den tiden får gärna upplysa mig om den saken.

Astronomin i DDR-samhället

Ett läromedel, oavsett ämne, tenderar att säga något om det utbildningsväsen och den samtid som producerat det.  Astronomin, som den mycket gamla vetenskap den ändå är, kanske kommer lindrigare undan, men urvalet av kunskaperna som ska förmedlas och läroplanens målsättningar, är och var beroende av de mål som skolväsendet har i sin roll som samhällsdanare.

Själva existensen av en ganska omfattande astronomikurs i grundskolan säger något i sig om att man såg astronomins roll som tillräckligt viktig i samhället för att lägga många undervisningstimmar på den.  Kanske förvånande, för i DDR var skolundervisningen inom naturvetenskap och teknik starkt styrd gentemot yrkesförberedning och praktisk tillämpning.  Hur motiverade man alltså detta?

Om vi återgår till inledningskapitlet i boken så hittar man här en kort introduktion till astronomiämnet.  Astronomiämnets historiska roll betonas.

Ett direkt citat ur Das Kapital av Marx ingår i inledningen:

Die Notwendigkeit, die Perioden der Nilüberschwemmungen zu berechnen, schuf die ägyptische Astronomie.

Historieperspektivet är även senare i boken genomgående marxistiskt.  Kortfattat kan sägas att astronomin i den marxistiska analysen sågs som framväxt genom nödvändigheten för de tidiga jordbrukarsamhällena att korrekt förutsäga årstiderna, När högkulturerna växte fram blev astronomin och fastställandet av kalendern ett privilegium för de härskande klasserna.    I en fotnot hittade jag följande guldkorn (fritt översatt);

Folkets okunskap och därmed förbundna vidskepelse användes av de härskande klasserna för att stärka sin maktposition.  Astronomin som växte fram motsade i tilltagande utsträckning astrologins antaganden genom exakt vetenskaplig bevisföring.  Trots detta används fortfarande astrologin i det historiskt föråldrade utsugarsamhället, t. ex. av den härskande klassen i Västtyskland, för vilseledande påverkan av godtrogna och vidskepliga människor.  I DDR och i de andra socialistiska länderna avlägsnas grunden för vidskepelse, genom spridandet av vetenskapens kunskap om naturen och samhället, och genom erfarenheten att människan själv formar sitt eget liv.

Publikation av horoskop i dagstidningarna i västvärlden var redan då populärt, och det är nog snarare detta som åsyftas än mer spektakulära exempel på astrologiskt inflytande, som Nancy Reagans anlitande av en astrologisk rådgivare i planeringen av president Reagans framträdanden.  Det inträffade ju också långt senare.

I Östtyskland hade ateismen officiell status, och alla typer av religionsundervisning var helt strukna från schemat.  Tvärtom uppmuntrades i början av DDR-tiden ateism genom aktivt inrättande av universitetsprofessurer inom olika aspekter av ateism.

Gradvis tonades detta med tiden ned och gav vika för en begränsad religiös tolerans, då man ville undvika konfrontation med kyrkorna.  Men ateismen som viktig grundsten i den socialistiska människans frihet från klassamhällets förtryck blev kvar i den officiella hållningen, och i skolväsendet syntes socialismens framstegssoptimistiska syn på vetenskapens roll i samhällsbygget tydligt.  Att då astrologin får stå för bakåtsträvande och vidskepelse är förstås en tacksam metafor.

Astronomiska instrument i produktionen

Instrumentation lyfts i läroboken fram som en viktig och samhällsnyttig del av astronomin, där Zeissverken i Jena nämns som världsledande inom optikområdet.  Carl Zeiss tillhörde de traditionsrika företag som blev lidande under krigsslutet och sovjetockupationen, eftersom en stor andel av företagets nyckelpersoner flydde till västzonen och grundade det västtyska Carl Zeiss.    Av den kvarvarande utrustningen beslagtogs en stor del som krigsskadestånd av Sovjet, men återstoden av företaget var fortfarande tillräcklig för att Zeissfabrikerna även i öst skulle kunna fortsätta producera precisionsoptik till teleskop och framförallt kameror.  Företagen fusionerades delvis igen efter återföreningen.

Populärastronomin i DDR

Populärastronomins roll som förmedlare av teknik- och vetenskapsoptimism var stark i DDR.  Efter införandet av astronomi som obligatoriskt skolämne 1959 byggdes många mindre skolobservatorier och folkobservatorier (Volkssternwarten), alla tillgängliga för allmänheten.  Vid murens fall fanns över 300 observatorier i DDR, eller ett observatorium per 60 000 invånare.  Idag drivs många vidare på ideell basis, då astronomi efter återföreningen inte längre är ett obligatoriskt skolämne.

Rymdkapplöppningen och nationell prestige

Att införandet av astronomin som skolämne kom just i slutet av 50-talet kan kanske haft något att göra med rymdkapplöppningens tidsanda.  Sputnik hade nyligen skjutits upp, Sovjetunionen hade slagit världen med häpnad, och man var steget före USA.  Under 60-talet följde en lång rad av milstolpar inom den bemannade och obemannade rymdfarten där Sovjet återigen kunde ligga steget före, och det vore inte fel att säga att fram till Apolloprogrammets stora triumfer var det Sovjet som haft störst framgång, symboliskt och vetenskapligt.

Naturligtvis var man inte sen att utnyttja framgångarna, efter att ha satsat stora resurser.  Ett litet eko av det hittar vi i övningsuppgiften: Visa på Sovjetunionens ledande roll inom rymdfarten genom att analysera Tabell 8.

Tabell 8

Vad innehåller då tabell 8?  Jo, en sammanställning över viktiga milstolpar inom rymdfart.  I urval, förstås.  Alla viktigare händelser inom rymdfarten mellan Sputnik och månlandningen listas.  Ur detta framgår med all tydlighet att många av de tidiga framgångarna var sovjetiska.  För att inga tvivel ska råda, och för att trots allt medge den enorma PR-framgången som månlandningen innebar, fogar läroboksförfattaren in en kommentar om att den amerikanska rymdfarten

är delvis mindre inriktad på vetenskapliga mål än på prestigeframgångar, som syftar till att dölja den amerikanska regeringens oförmåga att lösa sina politiska och samhälleliga uppgifter.

Man tillstår att amerikanerna har varit först med utvecklingen av nyttosatelliter för kommunikation och väderbevakning, men betonar samtidigt att många amerikanska satelliter tjänar militära syften som spionsatelliter medan Sovjetunionen för en fredlig politik för slutandet av internationella fördrag inom rymdområdet.  Även de sovjetiska vetenskapliga framgångarna med obemannade rymdfärder betonas.

Östtyske Sigmund Jähn skulle senare, 1978, bli förste tysk i rymden som kosmonaut på den sovjetiska rymdstationen Saljut 6.  Vid det laget var den första tjusningen med bemannade rymdfärder på väg att lägga sig, men DDR-regeringen kallade honom officiellt för förste tysk i rymden, ett avsteg från den annars ganska strikta hållningen att aldrig kalla östtyskar för något annat än ”DDR-medborgare” eller motsvarande.  Prestigen och stoltheten i att vara före västtyskarna gick inte att ta miste på.  Om namnet Sigmund Jähn låter vagt bekant för svenska läsare kan det bero på att han är en viktig bifigur i den tyska filmen Goodbye, Lenin från 2003.

Och så, till sist, några ord från avsnittet om världsbildens utveckling:

Der wechselvolle geschichtliche Werdegang der Auffassungen über das Planetensystem lehrt, daß historisch überholte Klassen die wissenschaftliche Entwicklung hemmen, aber nicht aufhalten können.

d.v.s. fritt översatt:

”Den föränderliga historiska utvecklingen av förståelsen av solsystemet lär oss, att historiskt föråldrade klasser kan bromsa, men inte stoppa, vetenskapens framsteg.”

Sigmund Jähn blev för övrigt inte taxichaufför efter återföreningen, som sin dubbelgångare i filmen, utan arbetade fram till pensionen för tyska rymdforskningsinstitutet DLR.  Astronomi- och rymdforskning tillhör de områden där man trots allt haft lättast att anpassa sig till villkoren i det återförenade Tyskland.

Astronomie – Lehrbuch für Klasse 10, Volk und Wissen Volkseigener Verlag Berlin, 1971

Uppdatering: En längre kommentar av Ulf R Johansson, skribent och tidigare redaktör för Populär astronomi , hittas här.  I Populär Astronomis marsnummer skriver han om Hitlers astronomer och de sovjetiska astronomernas villkor under Stalin.

20 år med Tyskland – att integrera ett helt land

Några ord om integration apropå riksdagsvalet 2010, mitt ibland undergångspredikningar och rädsla. Det som till sist ligger bakom framgångarna för ett främlingsfientligt parti är en vitt spridd uppfattning; om att existensen av människor med en annan bakgrund än från den så kallade svenska myllan för det första är ett problem, och för det andra ett som kan lösas med ett enkelt avskaffande av den svenska integrationspolitiken, med höga murar mot invandring från de länder som representerar de resterande 99,9 procenten av världens befolkning.  Alternativt bara mot de stater vars medborgare man är särskilt rädd för.

I Tyskland har det svenska valresultatet blivit ytterligare ett diskussionämne bland flera i integrationsfrågorna.  Som jag  skrivit i ett tidigare inlägg har Thilo Sarrazins bok gett upphov till kraftig debatt.  Tysklands extremt traumatiska historia gör att man har ännu högre spärrar än Sverige mot att ge organisationer som i det offentliga livet associeras med främlingsfientlighet reellt politiskt utrymme, vilket också hittills har hållit sådana partier utanför förbundsdagen.  Men diskussionen förs, och de etablerade partierna är väl medvetna om att de har många väljare som instämmer i främlingsfientliga budskap om man ställer frågan och ber om en personlig åsikt.

Med svensk migrationsbakgrund i Tyskland

Som svensk tillhör jag i Tyskland det som kallas ”Personen mit Migrationshintergrund”, personer med migrationsbakgrund, det vill säga, ett uttryck som omfattar även barn till invandrare, men jag kan inte annat tycka än att man i Tyskland som EU-medborgare i allmänhet och svensk i synnerhet har det ganska så enkelt för sig.  Språkproblem viftas bort av grannar och bekanta, ”nej, nej, ni talar så bra tyska”, fast man kanske bara förstår hälften av vad de precis sa, och våra erfarenheter av det mytomspunna sagolandet i norr betraktas ofta med uppriktigt intresse, även om man kanske lätt framstår som lite naiv när man försöker sätta sig in i samhället med ett barns vokabulär.

Att inte bara svenska invandrare utan även svenska företag har en tämligen priviligerad ställning i Tyskland märks på de annonser för det nyöppnade stora Scandic Hotel vid Potsdamer Platz som syns i dagstidningarna i Berlin.  En visar den berömda vaktkuren vid Checkpoint Charlie ersatt med en röd friggebod med vita knutar, en annan visar Quadrigan (fyrspannsstatyn ovanpå Brandenburger Tor) dragen av älgar, och en visar TV-tornet vid Alexanderplatz klätt som midsommarstång.  Om man i tanken provar liknande grepp för en hotellkedja från Ryssland, Kina eller Dubai så inser man hur mycket man som svensk kan rida på de myter och den exotism som omgärdar Sverige i utlandet, utan några tillhörande negativa associationer.

Än så länge känns våra småproblem i den tyska vardagen, i stil med samtal med automatiska telefonröster (”Nein, ich möchte eine FRAGE stellen!”) eller ett pinsamt misstag av folkbokföringskontoret (Nej, jag är inte hans änka, titta, han rör på sig), mest komiska.  Jag har också förmånen att via min frus arbetsplats få en betald intensivkurs i tyska där vi i liten grupp kan få arbeta ganska mycket efter egna önskemål och målsättningar, med (frivilligt) sikte på en certifierad nivå för yrkeslivet, vilket har hjälpt mig till stora framsteg jämfört med den minst sagt knaggliga skoltyskan.

Ibland är man en dålig, ointegrerad invandrare – jag har råkat besöka den lokala svenska kyrkan en gång och IKEA ett flertal gånger.  Nog för att IKEA är minst lika poppis bland tyskar som i Sverige, men ändå.

20 år av återförening

Alltså var det i söndags, på ”Tag der Einheit” dags att göra bot och vallfärda till en av de mest centrala platserna för den tyska nutidshistorien, riksdagshuset i Berlin, på den tjugonde årsdagen av återföreningen.  Alla var där – ja alltså, förbundskansler Merkel, förbundspresident Wulff, ex-kansler Kohl (alla tre tillhörande CDU), hundratusen åskådare, och så vi då.

Enhetsfirandet framför riksdagshuset

För Helmut Kohl var detta uppenbarligen ett starkt ögonblick – han är en gammal man nu, och han verkade djupt rörd över de spontana applåder han fick ta emot.  Varken han, Merkel eller president Wulff hade dock någon officiell roll på scenen under firandet i Berlin, som formellt anordnades av Förbundsdagen i Berlin och staden Berlin.  I högtidstalet uppmärksammade Förbundsdagens talman Norbert Lammert framförallt de framsteg som gjorts sedan 1990 och talade om hur en ny generation tyskar som nu ska forma landet aldrig upplevt delningen.

Det enda ämne i talet som möjligen skulle kunna tolkas som det minsta politiskt laddat var Lammerts uppmaning till de f.d. västtyskarna att visa lika stor tacksamhet gentemot de f.d. östtyskarna, som östtyskarna gentemot västtyskarna, för återföreningen och det faktum att Tyskland enats.

Självklart?  Nej, inte helt – fortfarande idag betalar västtyska skattebetalare en särskild solidaritetsskatt till Östtyskland.  Det finns en och annan ”Wessi” som tycker att ”Ossis” borde visa större tacksamhet för de skattemiljarder som går till infrastrukturprojekt i den eftersatta östra delen av landet och utjämning av kostnaderna för den högre arbetslösheten och avbefolkningen i öst.  Oavsett detta så är man inom de stora partierna och i folkopinionen entydigt för en fortsatt solidarisk hållning.

En annan fråga kring återföreningen som diskuteras så här i efterhand är vilka fel som begicks, i den mån man tillåter sig kritik bunden till den egna statens återfödelseögonblick, som Lammerts tal benämnde ”Tysklands lyckligaste stund”.  Många som var aktiva i medborgarrörelsen 1989 och politiskt aktiva under det knappa år som förflöt mellan den demokratiska revolutionen i DDR 1989 och återföreningen 1990 sörjer det faktum att man i sin iver att närma sig väst aldrig gav den unga demokratin i DDR chansen att utvecklas och låta även den sätta sin prägel på en helt ny stat.  I statsrättsliga termer var ju återföreningen ett inträde av Östtyskland i förbundsrepubliken Tyskland, alltså dåvarande Västtyskland, inte ett nybildande av Tyskland.

Men tidsandan var å andra sidan sådan att en snabb återförening önskades av en klar majoritet.  Datumet för återföreningen, den 3 oktober 1990, valdes av DDR:s demokratiskt nyvalda parlament, för att det för det första skulle inträffa före DDR:s officiella födelsedag, och därmed undvika ett nationaldagsfirande för en stat i avveckling, och för det andra, för att det var det tidigast möjliga datumet som angavs i det fördrag mellan de två tyska staterna och de fyra allierade ockupationsmakterna som utarbetats i de så kallade två-plus-fyra-samtalen.  Så fort som möjligt, alltså.

Presidentens tal – ”Islam tillhör Tyskland”

Det officiella nationella enhetsfirandet och 20-årsjubileet i år hölls tidigare på söndagen i Bremen, där också president Wulff höll sitt traditionsenliga tal till nationen på enhetsdagen.  Det är tradition att platsen för det nationella firandet roterar mellan förbundsländerna.  Om Lammerts tal i Berlin handlade om synen på det som hände för tjugo år sedan, och framtiden, så var den nytillsatte presidenten i sitt tal i Bremen desto mer aktuell.

I Tyskland har förbundspresidenten en ganska begränsad politisk makt, eftersom han inte väljs direkt av väljarna och heller inte blandar sig i regeringens arbete.  Hans huvudsakliga funktion är istället att vara landsfader, högste tjänsteman i staten, och moralisk ledare.  Talet till nationen är därför i mycket förbundspresidentens definierande ögonblick, som alla tidningar analyserar i detalj.

Wulff slog an en ton som framförallt riktade sig mot de egna, konservativa leden.  Han prisade den optimism och nyvunna nationalkänsla som revolutionen i DDR och återföreningen bidragit till, med en lånad fras från medborgarrörelsen: ”Wir sind das Volk, wir sind ein Volk!”  Han talade om vikten av en grundläggande, stark nationell självkänsla för ett öppet och fördomsfritt umgänge med andra länder, utan rädsla.

För en svensk leder sådana ord kanske tanken till folkhemsbygget och arbetskraftsinvandringen under de ekonomiska tillväxtåren – när framtidstron och gemenskapskänslan är stark, upplevs det främmande mindre hotande.

Wulffs mest citerade del av talet handlade om vikten av att separera nationell stolthet och nationell identitet från etnicitet eller religionstillhörighet.  Han framhöll vikten av det nationella språket i samhällslivet och för känslan av samhörighet.  Vidare talade han som kristdemokrat om hur kristendom och judendom otvivelaktigt tillhör Tysklands identitet, men hur vid det här laget även islam tillhör Tyskland.  Han citerade Goethes ord om de ”oskiljaktiga Orienten och Occidenten”. Som ett eko av denna fras håller Berlins moskéer traditionsenligt varje år sedan 1997 öppet hus på återföreningsdagen, i en gest av samhällsgemenskap.  I första hand är det den stora moskén i Neukölln som drar besökare på denna dag, då de mindre förortsmoskéerna i allmänhet är mindre iögonenfallande och ofta ligger gömda på innergårdar – tyvärr framgick heller inte några närmare detaljer om programmet från den inbjudan till öppet hus hos den lokala moskén som vi fått med posten.

Några ord i Wulffs tal klingar extra dagsaktuellt: om utanförskapet. Den som förgäves söker arbete i åratal, och inte känner sig delaktig i samhället, den vänder sig ifrån samhället i besvikelse.  Den som som räknar sig till eliten, beslutsfattarna och samhällsbärarna, och på sin sida sluter sig in i en egen upphöjd parallellvärld, vänder sig också från samhället.  Men alla människor har en plikt att arbeta för det gemensamma samhället.  Dessa fraser påminner såväl om den aktuella socialbidragsreformen i Tyskland och arbetslösheten i öst; som den internationella bankkrisens arrogans från den ekonomiska eliten gentemot sparare och skattebetalare; och som den stora Sarrazin-debatten som givit den renodlade, oförskämda, rasistiskt färgade elitismen en röst.  Det är inte svårt att hitta paralleller i Sverige heller, för den delen.

Just denna delning mellan elit och folk, på bekostnad av gemenskapskänslan, blev på ett paradoxalt sätt tydliggjord i festligheterna i Berlin senare på kvällen; medan de inbjudna propert klädda hedersgästerna satt på läktare på bekvämt avstånd för att betrakta det välregisserade firandet framför riksdagshuset, fick övriga sprida ut sig över gräsmattorna på Platz der Republik bakom läktarna, eller omkring öl- och snabbmatsvagnarna framför Brandenburger Tor, och betrakta det hela på storbildsskärmar.

Avslutningsfyrverkeri ackompanjerat av Beethovens 'An die Freude'

Fyrverkerier och ljusshower i all ära, men nog kändes det som att firandet mer var till för hedersgästerna och TV-tittarna än de närvarande på torget, och kontrasten mot de euforiska, myllrande folkfestbilderna från 1990 som spelades upp på riksdagshusets vägg var stark.  Ett annat Tyskland än de officiella TV-bildernas stod 2010 bakom läktaren och höll om sina livskamrater eller gjorde horntecknet under nationalsången.

Wulffs tal bör framförallt förstås som ett sätt att mota det konservativa missnöje som finns bland CDU-väljare och invandringsfientliga över det bredare politiska spektrat, i ett läge där tidningarna nästan dagligen spekulerar i huruvuda CDU riskerar att tappa väljare till ett eventuellt nybildat konservativt parti, med invandringskritik som främsta stridsfråga.  Presidentens tillbakablickande till återföreningen blir i det sammanhanget en genväg till att uppnå en känsla av framtidstro och samhörighet.

Video från enhetsfirandet 1990 projiceras på Riksdagshuset

Integration från början – barnomsorgen som samhällsbyggare

Avslutningsvis några ord om de mera radikala förslag som kommit i Sarrazindebattens kölvatten.  Medan diverse högerpopulister som Sarrazin och andra, offentligt understödda av sådana namn som Geert Wilders i Nederländerna och Pia Kjærsgaard i Danmark, tävlar om att övertrumfa varandra i hårdare-tag-mot-utlänningar-retorik, levererar det invandrarrika Neuköllns borgmästare Heinz Buschkowsky (SPD) ett förslag grundat i den traditionella socialdemokratins folkhemstanke.

Inför obligatorisk förskola, lyder hans recept:  om språkkunskaper och utbildning är det avgörande för att dagens barn i så kallade segregerade problemskolor, där få klasskamrater har tyska som modersmål, ska kunna delta i samhället på samma villkor som andra; då måste också samhället tydligt visa att deltagande i de gemensamma institutionerna inte bara är en rättighet och en väg till acceptans, utan även en medborgerlig plikt.  Här kan man dra historiska paralleller där man kan ana spår av 1700-talets rörelse för folkskola och inrättandet av religiösa fristäder, i ett Brandenburg som seklet innan ödelagts i 1600-talets religionsstrider.  Dessa historiska erfarenheter ligger till grund för vad man än i dag ser som särskilt tyska dygder: ordningsamhet, pliktmedvetenhet och religiös tolerans.

Buschkowskys utbildningsreform får stöd av bland andra Berlins borgmästare och regeringschef Klaus Wowereit.  Finansieringen skulle enligt Buschkowsky kunna ordnas genom sänkningar i barnbidragen, då införandet av en allmän skattesubventionerad offentlig förskola skulle öka möjligheterna till förvärvsarbete för småbarnsföräldrar – idag är förskolan antingen privat och dyr eller har så lång kö att den för många inte är ett alternativ.

Man anar hur en och annan konservativ patriark eller hemmafru mörknar vid blotta tanken på en ändring i skolplikten, och hot om att pröva förslaget gentemot grundlagen har redan framkastats, trots att förslaget än så länge bara är ett utspel direkt från ritbordet.  Buschkowsky själv menar att det rör sig om en ändring av skolstartsåldern, inte en helt ny plikt, och att det därför inte är nödvändigt med en grundlagsändring.

Om detta förslag någonsin blir verklighet, vore det intressant att se dess återverkningar i Berlins innerstad.  Idag tenderar många medelklassföräldrar att bo i de bohemiska, trångbodda innerstadskvarteren i Kreuzberg eller Neukölln fram till den dag deras barn ska börja i skolan – då är det istället ett finare kvarter i en rikare stadsdel eller närförort som gäller, för att barnen ska hamna i ”rätt” skola.  På många ställen, i Wilmersdorf såväl som Neukölln, är denna effekt väldigt märkbar när man ser och hör en skolklass gå förbi – segregationen av skolan är större än segregationen i resten av kvarterslivet, trots att idealet borde vara motsatsen.