Tempelhofer Park

Finnes: fyra kvadratkilometer ledig gräsyta i innerstan, intill tunnelbanan och omkring femton minuters restid från city.

Det låter naturligtvis helt otänkbart att ett sådant område existerar i en modern storstad, men Berlins unika och dramatiska historia har inte bara resulterat i en utbredd förstörelse och förnyelse, utan även att exploateringsivern tvingats lämna stora delar av staden orörd under lång tid.  I detta fall rör det sig om det gamla flygplatsområdet vid flygplatsen Tempelhof, som sedan 2008 är nedlagd.  Under helgen 8-9 maj, som också är 65 år sedan Tyskland kapitulerade i Andra världskriget, invigdes Tempelhof som park för allmänheten.  Vi var naturligtvis där, i likhet med sammanlagt uppemot 200 000 Berlinbor, under två dagars firande med konserter, friluftsaktiviteter och allmän picknick.

Flygplatsterminalen vid Tempelhof

Under den första dagen förekom mindre oroligheter när en grupp vänsterautonoma protesterade under borgmästarens invigningstal, och enligt lokalpressen avvisades omkring 300 personer under kvällen av polisen från området efter att ha vägrat lämna det.  Den stora stridsfrågan gäller rätten att vistas på området.  Demonstranterna menar att den av staden valda modellen, med staket omkring området och att parken endast är öppen för besökare under dagtid, mot en symbolisk entréavgift till det statsägda bolag som sköter flera parker i staden, utgör en inskränkning i rätten att vistas på allmän plats.  Man är även orolig att en exploatering och omvandling av Tempelhoffältet ska leda till hyreshöjningar och ökad gentrifiering i de angränsade stadsdelarna Tempelhof, Neukölln och Kreuzberg, som är starka fästen för de autonoma i Berlin.

Under vårt besök under söndagen märktes dock inga som helst konflikter, och de poliser vi såg ägnade sig på sin höjd åt att prata med förbipasserande familjer eller ligga och läsa i piketbussen.  Stämningen var god och avspänd, och mest av allt liknande det hela en enorm marknad, stor som en medelstor svensk stad.  En del av området var avdelad för drakflygning, och traktens flygentusiaster blandade sig med barnfamiljer som dagen till ära införskaffat en drake.

Drakflygning i jätteformat

Det blivande flygplatsområdet på Tempelhofer Feld var under början av 1800-talet fortfarande obebyggd jordbruksmark strax utanför Berlins tullar.  Fälten ut i riktning mot den gamla byn Tempelhof och det intilliggande berget var populära utflyktsmål för Berlins borgerskap.  Området kom att så småningom förvärvas av den preussiska armén för att användas som exercis- och manöverplats, när arméns gamla exercisplats närmare stan i Tiergarten (ungefär där Riksdagshuset ligger idag) blev otillräcklig och behövdes för civila ändamål.  På så sätt kom Tempelhofer Feld att klara sig undan stadens snabba expansion eftersom den preussiska arméns behov växte i samma takt som staden Berlin.  Fältet kom att användas till en rad militära ändamål, och när man så småningom kom att göra experiment med luftballonger och senare flygningar för militära ändamål var det stora fältet en naturlig plats.  Orville Wright genomförde bland annat flygningar här i flygets barndom och gjorde en rad rekordflygningar med passagerare. (Otto Lilienthals  banbrytande glidflygningsexperiment som föregick bröderna Wright, på 1890-talet, skedde dock från en för ändamålet byggd kulle i Lichterfelde längre utanför staden.)

Som kuriosa kan även nämnas att Berlins fotbollshistoria började på Tempelhofer Feld – flera av de första klubbarna använde fältet som hemmaarena under slutet av 1800-talet.

Under början av 1900-talet hade Berlins snabba expansion lett till att fältet nu var omslutet av stadsbebyggelsen, och planer gjordes upp för att exploatera området.  Den västra delen av fältet kom också att bebyggas, men det första världskriget och Tysklands ekonomiska kris kom att hindra planerna på att bebygga huvuddelen av fältet.  Istället kom man att använda fältet för civila flygningar, och under 1920-talet uppfördes en provisorisk terminalbyggnad.  Från 1926 var Tempelhof ett viktigt nav för det nybildade Lufthansa.  Flygtrafiken ökade snabbare än någon hade anat, och redan några år efter den provisoriska byggnaden uppförts var den för liten.  Med början 1936 lät därför nazistregimen uppföra en ny flygplatsbyggnad, tänkt att bli navet i det Tredje rikets flygtrafik och en integrerad del av de nya monumentalbyggnaderna i den tänkta rikshuvudstaden Germania.

Flygplatsen var dimensionerad för att ta sex miljoner passagerare om året, en ofattbar trafikmängd på den tiden och ungefär hälften så många passagerare som Berlins största flygplats Tegel (eller Arlanda) har årligen idag.  Man måste betänka att vid den här tiden var dagens Ryanairflygningar till Berlin för några hundralappar fortfarande två generationer bort – en biljett för internationella flygningar kunde på 30-talet kosta flera gånger en flygvärdinnas månadslön, alltså tiotusentals kronor enkel resa i dagens penningvärde.

Flygplatsens huvudbyggnad anlades i form av en örn med spridda vingar, i likhet med det nazistiska riksvapnet, med terminalingången direkt i anslutning till den nybyggda tunnelbanan.  Planer fanns också på angränsande bebyggelse i samma stil, så att monumentalbebyggelsen skulle sträcka sig utmed flygplatsens symmetriaxel ända upp till det preussiska segermonumentet i Viktoriaparken, och även ansluta till Albert Speers planerade breda nord-sydliga paradgata med Hitlers megalomana skrytbyggen.

Planerna var endast delvis genomförda när Andra världskriget bröt ut 1939, och medan terminalbyggnaden huvudsakligen kunde slutföras under krigets gång genomfördes aldrig de flesta av de andra planerade projekten i området.  Fortfarande utgör flygplatsterminalen ett av världens största byggnadskomplex, 1,2 kilometer långt.  Berget med segermonumentet i Viktoriaparken, Kreuzberg, står däremot fortfarande kvar i stort sett samma skick som vid 1800-talets slut, och har givit namn åt hela stadsdelen söder om Berlins historiska centrum.

På många sätt utgjorde Tempelhof den första flygplatsen av modern typ, med en ambition att skapa en slags centralstation för flygtrafik, där den nya tidens människa kunde resa i komfort.  Istället för de täckta gångar som vi är vana att gå genom till flygplanen från gaten idag, löste man problemet med passagerarnas komfort på ett mycket mer anslående sätt – man lät helt enkelt terminalbyggnadens tak sträcka sig långt ut över plattan så att planen stod helt under tak.  Den internationellt berömde arkitekten Norman Foster, i Berlin mest känd för att ha skapat den moderna kupolen på Riksdagshuset, har kallat Tempelhof ”The mother of all airports”.

Terminalbyggnadens tak

Under Andra världskriget användes Tempelhof fortfarande som civil flygplats i begränsad omfattning, men i tunnelsystem under flygplatsen och i de stora hangarbyggnaderna  monterades flygplan för krigsproduktionen av tvångsarbetare.  Byggnaderna klarade sig relativt oskadda genom krigets bombningar.   Tunnlarna översvämmades dock under slutstriderna i Berlin.  De övre nivåerna togs senare i bruk av det amerikanska flygvapnet och många rykten har under årens lopp florerat kring de hemliga gångarna under flygplatsen.  Befälhavaren för trupperna som försvarade flygplatsen ska ha ignorerat Hitlers order om att spränga hela flygplatsbyggnaden, och istället valt att begå självmord när läget blev ohållbart.

Efter kriget hamnade Tempelhof i den amerikanska sektorn av Västberlin.  Först under Berlinblockaden 1948-1949, när Sovjet skar av transportvägarna till och från Västberlin, ställdes den stora centralflygplatsens kapacitet på prov, när västmakterna valde att flyga in all mat, allt byggmaterial och allt bränsle till Berlins innevånare, hellre än att låta staden kapitulera.  Som logistisk bedrift är det fullt jämförbart med en större krigsoperation.  Under blockadens sista dagar startade och landade flygplan, så kallade russinbombare, i stort sett varje minut på Tempelhof, dygnet runt, och västmakterna lyckades försörja staden helt och hållet genom luften, ända tills Sovjet gav upp och upphävde blockaden.  I fortsättningen skulle Tempelhof för Västberlinborna för alltid symbolisera kampen för stadsbornas och det demokratiska systemets överlevnad, och till minne av insatsen restes senare på platsen framför huvudterminalen ett minnesmärke över det hundratal människor, huvudsakligen brittiska och amerikanska flygare, som dog i samband med incidenter under blockadens gång.  Platsen döptes om till Platz der Luftbrücke.

Hangar som tidigare tillhört flygbasen

Fram till 1975 var Tempelhof Västberlins mest trafikerade flygplats, och mot slutet av denna epok närmade den sig också det passagerarantal den en gång byggts för.  Men stigande bränslepriser och de särskilda krav på flygplanen som de korta startbanorna ställde gjorde det till slut omöjligt att bedriva lönsam flygtrafik på den föråldrade flygplatsen, som var byggd för 30-talets propellerplan och inte hade något utrymme för utbyggnader eftersom den var helt omgiven av staden.  Successivt flyttade flygbolagen all sin trafik till den nybyggda Tegel, som kunde ta emot alla typer av moderna jetplan.

När Tempelhof efter murens fall återigen fick trafikeras fritt från hela världen, bestod trafiken nästan enbart av kortare regionala flygningar.  Efter lång debatt om Tempelhofs framtid, inklusive en folkomröstning som ogiltigförklarades på grund av lågt valdeltagande, tog staden till slut beslutet att stänga flygplatsen för gott, och sedan 2008 har hela området stått tomt.

Idag hyser de kulturminnesmärkta terminalbyggnaderna Berlins kriminalpolis lokaler samt flera kommersiella hyresgäster.  Planer finns även på ett museum över luftbron och flygplatsens historia.

När det gäller själva flygfältet, har det återigen varit den dåliga ekonomin som kommit till dess räddning.  Berlin är en av få storstäder i Europa som i princip inte har någon brist på vare sig butikslokaler eller lägenheter, och det kommersiella intresset av att exploatera området har inte ansetts som tillräckligt angeläget av staden.  Istället har man tänkt sig att behålla området som ett unikt park- och fågelskyddsområde, men med möjlighet för ideella initiativ att ansöka om att ta över delar av området.  Planer finns också på att anordna en internationell bomässa samt en parkutställning på delar av området under kommande år.

I någon mening är cirkeln nu sluten för den tidigare flygplatsen.  Under överskådlig tid kommer fältet återigen att vara i första hand ett utflyktsmål för Berlinborna – om inte de ekonomiska förutsättningarna och folkopinionen förändras igen.