Berlins omgivningar, bortom turiststråken

En fråga som många svenskar på väg till Berlin ställer sig är: vad ska man se?  Berlin är ju en så stor stad, med så mycket historia, kulturevenemang, uteliv och sevärdheter.  Mitt standardsvar brukar vara att de stora turistmålen och de trendigare kvarteren i Berlin står i guideböckerna, men har man några dagar på sig kan man gott se sig omkring utanför centrala Berlin och göra en utflykt eller två.

Den tyske författaren Theodor Fontane (1819-1898), som är relativt okänd i Sverige, ses i Tyskland som en av de stora realistiska 1800-talsförfattarna, jämförbar med Balzac eller Dickens, och är obligatorisk läsning i skolorna.  Fontane gick till den tyska litteraturhistorien för sina starka kvinnoporträtt och sin liberala analys av det sena 1800-talets preussiska klassamhälle.  Lokalt i Berlin och Brandenburg är han kanske mest känd som hembygdsskildrare.  I sina ”Wanderungen durch Mark Brandenburg”, utgivna i fem volymer, skildrade han sin hembygd Brandenburg.

Detta var ett nytt grepp, för Brandenburg och Berlin sågs länge i Tyskland som något av en öde glesbygd, utan någon särskild glans eller attraktionskraft, och Brandenburgs platta landskap saknar helt de vidsträckta vyer som södra Tyskland och Rhendalen är så rika på.   För oss är det kanske svårt att föreställa sig, men Berlin var i början av 1800-talet en relativt obetydlig europeisk huvudstad som genom Tysklands enande och industrialiseringen snabbt växte.  Man hade ett slags lillebrorskomplex gentemot Wien, den centraleuropeiska och tyskspråkiga kulturens huvudstad under lång tid, något som kejsar Wilhelm II själv gav uttryck för.  I det sammanhanget var Fontane en trendbrytare – han var kanske den förste att beskriva Berlins närområde som en plats särskilt värd att besöka.

Genom Berlins historia av delning och muren för Berlin för många än idag ett liv skilt från sina omgivningar.  Jag rekommenderar dock ingen att använda reseberättelser från 1800-talet som guideböcker.  Därför vill jag istället själv lyfta fram några saker i och omkring Berlin som du kanske annars skulle ha missat.

Gedenkstätte Deutscher Widerstand (”Minnesplatsen över tyska motståndsrörelsen”) ligger på Stauffenbergstraße i närheten av Potsdamer Platz och ligger alltså snarare mitt i Berlin än i dess utkant.  Ändå är den lite av en avsides sevärdhet eftersom den ligger lite undanskymd jämfört med den stora turistmagneten Potsdamer Platz.  Kvarteret kallas Bendlerblock och är känt som den plats där greve von Stauffenberg och de andra motståndsmännen efter attentatet mot Hitler 20 juli 1944 ledde en (misslyckad) militärkupp mot nazistregimen.  Museet behandlar historien kring attentatet mot Hitler utförligt men även andra motståndsrörelser under kriget, som ”Rote Kapelle”, syskonen Scholl och paret Hampel, förlagan till huvudpersonerna i Hans Falladas roman  En mot alla (Jeder stirbt für sich allein).  Det är gratis att gå in.  Utställningen är på tyska och ganska stor, men det finns även engelska audioguider att låna.

Jag nämnde i ett tidigt inlägg i denna blogg att vi bor nära den plats där Ulrike Meinhof, medlem i Rote Armee-Fraktion ligger begravd.  Denna begravningsplats är inte särskilt utmärkt och jag hittade den mest genom en tillfällighet och ett omnämnande i Carl-Johan Vallgrens intressanta Berlinguide.  Som turistmål för den allmänintresserade vet jag inte om det är så mycket att se, för begravningsplatsen har inte mycket att berätta om personen i sig, men för den som läst eller sett hennes tragiska historia och vill följa den till slutet kan man hitta graven i södra änden av Dreifaltigkeitskirchhof III på Eisenacher Straße i Mariendorf, tunnelbana U6 till Westphalweg.

För den som vill se lite fler berömda sista viloplatser närmare centrum finns exempelvis Doroteenstädtische Friedhof på Chauseestraße i Mitte, där dramatikern Bertolt Brecht, förbundspresidenten Johannes Rau och filosofen Hegel ligger begravda.  Matematikern Jacobi och kompositören Mendelssohn-Bartholdy ligger begravda på Dreifaltigkeitskirchhof I vid Mehringdamm.  För alla kyrkogårdsbesök gäller i allmänhet att kyrkogårdarna i Berlin endast är öppna för besök under dygnets ljusa timmar, och att man naturligtvis bör visa respekt gentemot de döda och framförallt mot deras besökande anhöriga.

Potsdam känner man som nykomling i Berlin kanske mest till genom namnet Potsdamer Platz, en viktig plats för Berlins moderna shopping-, restaurang- och kulturliv.  Men namnet kommer av att det är här landsvägen från Berlins gamla centrum mot den gamla kungliga residensstaden Potsdam börjar.  Potsdam är en medelstor stad, med omkring 150 000 invånare, och den viktigaste staden i delstaten Brandenburg, som helt omger Berlin.  Floden Havel och flera sjöar gör att man med fördel kan ta turistbåt eller sjötaxi för att ta sig runt kring stadens parker.

Potsdam är alltså en stad med kungliga traditioner.  Tysklands kejsare och deras föregångare, de preussiska kungarna, bodde gärna i Potsdam strax utanför huvudstaden, och här lät de bygga ett stort antal olika palats och trädgårdar under seklens gång.  Ett slags Tysklands Versailles alltså, och många av slotten är byggda för att imponera.  De största slotten och populäraste turistattraktionerna är Schloss Sanssouci och Neues Palais, med praktfulla inredningar och skådeplats för många viktiga händelser i den tyska historien.

Centrala Potsdam har många välbevarade 1700-talshus och pittoreska gator med små butiker och caféer.  På helgerna kan man gå på torgmarknad eller gå i antikaffärer.  Ett shoppingtips i Tyskland är förstås att de flesta vanliga affärer är stängda på söndagar, enligt lag, så söndagar ägnar man hellre åt sightseeing och museer.

Om man däremot är intresserad av att gå och bada kan man med fördel ta sig till Babelsbergparken, en annan av de kungliga parkerna, som förutom ett slott även innehåller ett utkikstorn, restauranger och en på sommaren populär badplats.  I närheten finns stadsdelen Klein Glienicke, en villaförort till Potsdam som tillföll DDR och blev omringad på tre sidor av Berlinmuren.  Här finns utställningar om livet som det tedde sig för Glienickebor på båda sidor om muren under delningen.  Vid floden finns även den berömda före detta gränsövergången Glienicker Brücke, där utbyten av tillfångatagna spioner skedde under det kalla kriget.

Slottet Cecilienhof i Potsdam är mest känt som slottet där Stalin, Churchill och Truman delade upp Tyskland och Europa mellan sig under Potsdamkonferensen 1945, och var även platsen för besluten som föregick bombningarna av Hiroshima och Nagasaki.  Här finns idag ett museum, ett lyxhotell och ett bryggeri med servering.

Potsdam är sedan länge ett viktigt centrum för den europeiska filmindustrin och många internationella storframgångar är helt eller delvis inspelade i studiorna i Babelsberg.  För den filmintresserade finns både ett filmmuseum i Potsdams centrum och en temanöjespark vid filmstudiorna.

Oranienburg är en stad med ungefär 40 000 invånare som ligger norr om Berlin, vid ändhållplatsen för pendeltågen.  Oranienburg är ökänt för de två koncentrationsläger (Oranienburg och Sachsenhausen) som låg här under nazisttiden.  Idag kan man ana att staden till det yttersta anstränger sig för att kunna visa upp en mer positiv sida för turister, och man har satsat mycket på att snygga upp stadens centrum och slottet med den närbelägna parken.  Slottets guide var för övrigt mycket bra när jag var där, dock är det betydligt sämre med information på engelska så goda kunskaper i tyska är nödvändiga.

Koncentrationslägret Sachsenhausen är idag ett stort museum och har en mycket utförlig utställning om lägret, fångarna och om hur lägret präglade staden under kriget.  En mycket stark upplevelse, naturligtvis, och museet är mycket genomarbetat och bra skyltat på både engelska och tyska.  Mitt tips är att ta sig dit mitt på dagen när det är bra väder eftersom många av utställningarna är utomhus och bara kan ses i dagsljus.   Bussarna till och från stationen går inte så ofta men man kan gå från stationen i Oranienburg och följa skyltarna.

Köpenick är en gammal medeltida småstad utanför Berlin som vuxit ihop med staden och numera är en förort.  Här finns förstås ett gammalt kungligt slott (där Gustav II Adolf bott) och en vacker småstadsmiljö intill floden Spree, som dominerar stadsbilden med mycket småbåtar och gamla fiskarhus.  Köpenick är känt för uttrycket köpenickiad, som syftar på begreppet att utge sig för att vara en militär officer och ge order enbart i bedrägerisyfte – detta efter en historia med en skojare som i början av 1900-talet klädde ut sig till preussisk kapten och fick borgmästaren i Köpenick arresterad samt stadskassan konfiskerad!  Detta är en komisk och populär historia bland antimilitarister i Tyskland fortfarande, och har givit upphov till många pjäser och filmer.  Slutligen har Berlins näst bästa fotbollslag (efter Hertha BSC) sin hemmaarena här, FC Union, känt som det ”alternativa” fotbollslaget i DDR.

I Berlins innerstad försvinner spåren av Berlinmuren i rask takt, men utanför staden, omkring de tidigare förorterna till Västberlin, finns fortfarande landskapet med det övergivna ingenmanslandet vid muren kvar, även om muren själv och de flesta anläggningarna rivits.  Om man har tillgång till cykel kan man cykla på  Berliner Mauerweg runt hela tidigare Västberlin, genom det gränsområde där muren tidigare gick.  Cyklar man hela sträckan runt är det 160 km, så om man inte vill göra det, eller om man hellre går, kan man ta pendeltåget, med eller utan cykel, till stadsgränsen och nöja sig med en delsträcka.

Om man vill ta sig ut från Berlin med kollektivtrafiken till något av de nämnda ställena utanför stan kan det vara bra att känna till att man behöver veta vilken zon (A, B, eller C) som målet ligger i för att man ska köpa rätt biljett.  Har du ett kort som bara gäller inne i Berlin kan du behöva en tilläggsbiljett utanför stadsgränsen.  Tidtabeller finns på bvg.de.  I allmänhet tar det omkring 40-50 minuter att åka från Berlins centrum ut till de intilliggande städerna Oranienburg och Potsdam med kollektivtrafiken.

 

Söndag i Mariendorf

Söndagkväll i Berlin, lugnt och tyst. Vi har nu slagit oss ned i vårt nya kvarter, Mariendorf, där vi hyr en stor lägenhet i ett gammalt hyreshus. Såvida du inte bor i partykvarteren anses det otänkbart att föra oväsen i ett hyreshus sent på kvällen, har vi fått lära oss. Inte så att vi hade tänkt spela musik högt ikväll, men det är mycket möbelsnickrande och väggbankande kvar att göra för vår del. Vi är i alla fall måna om att hålla oss väl med grannarna och vicevärden, för man är rätt så beroende av folks välvilja när man slagit sig ner i ett nytt hus och ett nytt land.

Mariendorf är en av de mer perifera delarna av gamla Västberlin, och verkar efter murens fall ha fått en tydligare förortsprägel. Kreuzberg utgjorde ännu under 1870-talet Berlins sydligaste förstad, men när inflyttningen till industristaden Berlin tog fart på allvar växte innerstaden i rask takt utefter stora landsvägen söderut. Omkring 1920 hade Berlin växt ihop med byarna Tempelhof och Mariendorf söder om stan. Tunnelbanan drogs också efter hand ner hit.

Följaktligen är det idag inga problem att komma in till stan fort. Att döma av folk man ser i kvarteret så verkar det också vara det som tonåringarna i Mariendorf är mest upptagna med, komma in till stan fort alltså. Annars är det en ganska lugn men tätbebyggd förstad, och man anar en begynnande generationsväxling med den karakteristiska blandningen av pensionärer och småbarnsfamiljer.

Vad är kvarteret känt för i övrigt? Tja, efter kriget låg ett amerikanskt flyktingläger här, och många judar som överlevt förintelsen bodde under några år här innan de fortsatte vidare.

Ulrike Meinhof, känd som en av ledarna för Rote Armee Fraktion ligger begravd på kyrkogården på vår gata. Historien kring hennes gravsättning verkar inte helt okomplicerad, så det blir nog tillfälle till mer skrivande om det vid tillfälle när vi hunnit se oss omkring i kvarteret och beskådat gravplatsen.

Anledningen till det pågående möbelsnickrandet som jag nämnde tidigare är ett besök på IKEA i Tempelhof igår. Som hyresgäst i Berlin får du oftast utgå från att lägenheten delvis eller helt saknar köksinredning och fasta garderober vid inflyttningen, och alltså får den svenska möbeljätten komma till undsättning med platta paket.

Det är inte utan en viss känsla av triumf man reser sin färdigmonterade monolit i träfaner, strävandes mot taket långt däruppe, medan man nynnar på Also Sprach Zarathustra.

IKEA-besöken kommer nog att bli återkommande, misstänker jag, om inte annat så för att det finns en gräns för hur länge man orkar hänga i en möbelaffär när det finns tiotals mer eller mindre stora pågående inredningsprojekt.

Hur standardiserat IKEA än är kan man skönja vissa lokala variationer. I Berlin kan man få köttbullarna med både kokt och friterad potatis, vilka båda är stapelvaror i Berlinhusmanskosten (vi befinner oss i det nordosteuropeiska kött-och-potatisbältet). ”Selmorna” (läs semlorna) verkar ha en hel del Berliner Pfannkuchen i stamtavlan och har smakmässigt väldigt lite överens med med den svenska förlagan.

En otroligt trevlig företeelse i Berlin är något som kallas Möbeltaxi, och för 30 EUR fick kunde vi avsluta IKEA-besöket med att få oss själva samt 100 kilo garderobsdelar hemtransporterade till porten med skåpbil.