Söndag i Mariendorf

Söndagkväll i Berlin, lugnt och tyst. Vi har nu slagit oss ned i vårt nya kvarter, Mariendorf, där vi hyr en stor lägenhet i ett gammalt hyreshus. Såvida du inte bor i partykvarteren anses det otänkbart att föra oväsen i ett hyreshus sent på kvällen, har vi fått lära oss. Inte så att vi hade tänkt spela musik högt ikväll, men det är mycket möbelsnickrande och väggbankande kvar att göra för vår del. Vi är i alla fall måna om att hålla oss väl med grannarna och vicevärden, för man är rätt så beroende av folks välvilja när man slagit sig ner i ett nytt hus och ett nytt land.

Mariendorf är en av de mer perifera delarna av gamla Västberlin, och verkar efter murens fall ha fått en tydligare förortsprägel. Kreuzberg utgjorde ännu under 1870-talet Berlins sydligaste förstad, men när inflyttningen till industristaden Berlin tog fart på allvar växte innerstaden i rask takt utefter stora landsvägen söderut. Omkring 1920 hade Berlin växt ihop med byarna Tempelhof och Mariendorf söder om stan. Tunnelbanan drogs också efter hand ner hit.

Följaktligen är det idag inga problem att komma in till stan fort. Att döma av folk man ser i kvarteret så verkar det också vara det som tonåringarna i Mariendorf är mest upptagna med, komma in till stan fort alltså. Annars är det en ganska lugn men tätbebyggd förstad, och man anar en begynnande generationsväxling med den karakteristiska blandningen av pensionärer och småbarnsfamiljer.

Vad är kvarteret känt för i övrigt? Tja, efter kriget låg ett amerikanskt flyktingläger här, och många judar som överlevt förintelsen bodde under några år här innan de fortsatte vidare.

Ulrike Meinhof, känd som en av ledarna för Rote Armee Fraktion ligger begravd på kyrkogården på vår gata. Historien kring hennes gravsättning verkar inte helt okomplicerad, så det blir nog tillfälle till mer skrivande om det vid tillfälle när vi hunnit se oss omkring i kvarteret och beskådat gravplatsen.

Anledningen till det pågående möbelsnickrandet som jag nämnde tidigare är ett besök på IKEA i Tempelhof igår. Som hyresgäst i Berlin får du oftast utgå från att lägenheten delvis eller helt saknar köksinredning och fasta garderober vid inflyttningen, och alltså får den svenska möbeljätten komma till undsättning med platta paket.

Det är inte utan en viss känsla av triumf man reser sin färdigmonterade monolit i träfaner, strävandes mot taket långt däruppe, medan man nynnar på Also Sprach Zarathustra.

IKEA-besöken kommer nog att bli återkommande, misstänker jag, om inte annat så för att det finns en gräns för hur länge man orkar hänga i en möbelaffär när det finns tiotals mer eller mindre stora pågående inredningsprojekt.

Hur standardiserat IKEA än är kan man skönja vissa lokala variationer. I Berlin kan man få köttbullarna med både kokt och friterad potatis, vilka båda är stapelvaror i Berlinhusmanskosten (vi befinner oss i det nordosteuropeiska kött-och-potatisbältet). ”Selmorna” (läs semlorna) verkar ha en hel del Berliner Pfannkuchen i stamtavlan och har smakmässigt väldigt lite överens med med den svenska förlagan.

En otroligt trevlig företeelse i Berlin är något som kallas Möbeltaxi, och för 30 EUR fick kunde vi avsluta IKEA-besöket med att få oss själva samt 100 kilo garderobsdelar hemtransporterade till porten med skåpbil.