och annorstädes

Liv på andra planeter, och livet i Berlin.

Gästbloggat på Populär Astronomi om arsenikbakterier

leave a comment »

I veckan har jag gjort ett litet gästspel på Populär Astronomis redaktionsblogg.

Den lilla proteobakterien GFAJ-1 av familjen Halomonadaceae har visat sig kunnat göra något som inget annat känt liv på jorden kan: den kan binda arsenik i sina biomolekyler, specifikt i sitt DNA (Science, Astrobiology Magazine, SR Vetenskapsradion, DN, Aftonbladet). Bakterien använder det istället för fosfor och den så kallade fosfatgruppen i DNA-kedjan, som alltså istället blir en arsenatgrupp.

I mitt inlägg har jag framför allt försökt förklara vilken roll arseniken kan tänkas spela i en sådan organism och vilken betydelse GFAJ-1 har för astrobiologin som forskningsområde.

 

Written by ochannorstades

5 december, 2010 at 01:35

20 år med Tyskland – att integrera ett helt land

with one comment

Några ord om integration apropå riksdagsvalet 2010, mitt ibland undergångspredikningar och rädsla. Det som till sist ligger bakom framgångarna för ett främlingsfientligt parti är en vitt spridd uppfattning; om att existensen av människor med en annan bakgrund än från den så kallade svenska myllan för det första är ett problem, och för det andra ett som kan lösas med ett enkelt avskaffande av den svenska integrationspolitiken, med höga murar mot invandring från de länder som representerar de resterande 99,9 procenten av världens befolkning.  Alternativt bara mot de stater vars medborgare man är särskilt rädd för.

I Tyskland har det svenska valresultatet blivit ytterligare ett diskussionämne bland flera i integrationsfrågorna.  Som jag  skrivit i ett tidigare inlägg har Thilo Sarrazins bok gett upphov till kraftig debatt.  Tysklands extremt traumatiska historia gör att man har ännu högre spärrar än Sverige mot att ge organisationer som i det offentliga livet associeras med främlingsfientlighet reellt politiskt utrymme, vilket också hittills har hållit sådana partier utanför förbundsdagen.  Men diskussionen förs, och de etablerade partierna är väl medvetna om att de har många väljare som instämmer i främlingsfientliga budskap om man ställer frågan och ber om en personlig åsikt.

Med svensk migrationsbakgrund i Tyskland

Som svensk tillhör jag i Tyskland det som kallas ”Personen mit Migrationshintergrund”, personer med migrationsbakgrund, det vill säga, ett uttryck som omfattar även barn till invandrare, men jag kan inte annat tycka än att man i Tyskland som EU-medborgare i allmänhet och svensk i synnerhet har det ganska så enkelt för sig.  Språkproblem viftas bort av grannar och bekanta, ”nej, nej, ni talar så bra tyska”, fast man kanske bara förstår hälften av vad de precis sa, och våra erfarenheter av det mytomspunna sagolandet i norr betraktas ofta med uppriktigt intresse, även om man kanske lätt framstår som lite naiv när man försöker sätta sig in i samhället med ett barns vokabulär.

Att inte bara svenska invandrare utan även svenska företag har en tämligen priviligerad ställning i Tyskland märks på de annonser för det nyöppnade stora Scandic Hotel vid Potsdamer Platz som syns i dagstidningarna i Berlin.  En visar den berömda vaktkuren vid Checkpoint Charlie ersatt med en röd friggebod med vita knutar, en annan visar Quadrigan (fyrspannsstatyn ovanpå Brandenburger Tor) dragen av älgar, och en visar TV-tornet vid Alexanderplatz klätt som midsommarstång.  Om man i tanken provar liknande grepp för en hotellkedja från Ryssland, Kina eller Dubai så inser man hur mycket man som svensk kan rida på de myter och den exotism som omgärdar Sverige i utlandet, utan några tillhörande negativa associationer.

Än så länge känns våra småproblem i den tyska vardagen, i stil med samtal med automatiska telefonröster (”Nein, ich möchte eine FRAGE stellen!”) eller ett pinsamt misstag av folkbokföringskontoret (Nej, jag är inte hans änka, titta, han rör på sig), mest komiska.  Jag har också förmånen att via min frus arbetsplats få en betald intensivkurs i tyska där vi i liten grupp kan få arbeta ganska mycket efter egna önskemål och målsättningar, med (frivilligt) sikte på en certifierad nivå för yrkeslivet, vilket har hjälpt mig till stora framsteg jämfört med den minst sagt knaggliga skoltyskan.

Ibland är man en dålig, ointegrerad invandrare – jag har råkat besöka den lokala svenska kyrkan en gång och IKEA ett flertal gånger.  Nog för att IKEA är minst lika poppis bland tyskar som i Sverige, men ändå.

20 år av återförening

Alltså var det i söndags, på ”Tag der Einheit” dags att göra bot och vallfärda till en av de mest centrala platserna för den tyska nutidshistorien, riksdagshuset i Berlin, på den tjugonde årsdagen av återföreningen.  Alla var där – ja alltså, förbundskansler Merkel, förbundspresident Wulff, ex-kansler Kohl (alla tre tillhörande CDU), hundratusen åskådare, och så vi då.

Enhetsfirandet framför riksdagshuset

För Helmut Kohl var detta uppenbarligen ett starkt ögonblick – han är en gammal man nu, och han verkade djupt rörd över de spontana applåder han fick ta emot.  Varken han, Merkel eller president Wulff hade dock någon officiell roll på scenen under firandet i Berlin, som formellt anordnades av Förbundsdagen i Berlin och staden Berlin.  I högtidstalet uppmärksammade Förbundsdagens talman Norbert Lammert framförallt de framsteg som gjorts sedan 1990 och talade om hur en ny generation tyskar som nu ska forma landet aldrig upplevt delningen.

Det enda ämne i talet som möjligen skulle kunna tolkas som det minsta politiskt laddat var Lammerts uppmaning till de f.d. västtyskarna att visa lika stor tacksamhet gentemot de f.d. östtyskarna, som östtyskarna gentemot västtyskarna, för återföreningen och det faktum att Tyskland enats.

Självklart?  Nej, inte helt – fortfarande idag betalar västtyska skattebetalare en särskild solidaritetsskatt till Östtyskland.  Det finns en och annan ”Wessi” som tycker att ”Ossis” borde visa större tacksamhet för de skattemiljarder som går till infrastrukturprojekt i den eftersatta östra delen av landet och utjämning av kostnaderna för den högre arbetslösheten och avbefolkningen i öst.  Oavsett detta så är man inom de stora partierna och i folkopinionen entydigt för en fortsatt solidarisk hållning.

En annan fråga kring återföreningen som diskuteras så här i efterhand är vilka fel som begicks, i den mån man tillåter sig kritik bunden till den egna statens återfödelseögonblick, som Lammerts tal benämnde ”Tysklands lyckligaste stund”.  Många som var aktiva i medborgarrörelsen 1989 och politiskt aktiva under det knappa år som förflöt mellan den demokratiska revolutionen i DDR 1989 och återföreningen 1990 sörjer det faktum att man i sin iver att närma sig väst aldrig gav den unga demokratin i DDR chansen att utvecklas och låta även den sätta sin prägel på en helt ny stat.  I statsrättsliga termer var ju återföreningen ett inträde av Östtyskland i förbundsrepubliken Tyskland, alltså dåvarande Västtyskland, inte ett nybildande av Tyskland.

Men tidsandan var å andra sidan sådan att en snabb återförening önskades av en klar majoritet.  Datumet för återföreningen, den 3 oktober 1990, valdes av DDR:s demokratiskt nyvalda parlament, för att det för det första skulle inträffa före DDR:s officiella födelsedag, och därmed undvika ett nationaldagsfirande för en stat i avveckling, och för det andra, för att det var det tidigast möjliga datumet som angavs i det fördrag mellan de två tyska staterna och de fyra allierade ockupationsmakterna som utarbetats i de så kallade två-plus-fyra-samtalen.  Så fort som möjligt, alltså.

Presidentens tal – ”Islam tillhör Tyskland”

Det officiella nationella enhetsfirandet och 20-årsjubileet i år hölls tidigare på söndagen i Bremen, där också president Wulff höll sitt traditionsenliga tal till nationen på enhetsdagen.  Det är tradition att platsen för det nationella firandet roterar mellan förbundsländerna.  Om Lammerts tal i Berlin handlade om synen på det som hände för tjugo år sedan, och framtiden, så var den nytillsatte presidenten i sitt tal i Bremen desto mer aktuell.

I Tyskland har förbundspresidenten en ganska begränsad politisk makt, eftersom han inte väljs direkt av väljarna och heller inte blandar sig i regeringens arbete.  Hans huvudsakliga funktion är istället att vara landsfader, högste tjänsteman i staten, och moralisk ledare.  Talet till nationen är därför i mycket förbundspresidentens definierande ögonblick, som alla tidningar analyserar i detalj.

Wulff slog an en ton som framförallt riktade sig mot de egna, konservativa leden.  Han prisade den optimism och nyvunna nationalkänsla som revolutionen i DDR och återföreningen bidragit till, med en lånad fras från medborgarrörelsen: ”Wir sind das Volk, wir sind ein Volk!”  Han talade om vikten av en grundläggande, stark nationell självkänsla för ett öppet och fördomsfritt umgänge med andra länder, utan rädsla.

För en svensk leder sådana ord kanske tanken till folkhemsbygget och arbetskraftsinvandringen under de ekonomiska tillväxtåren – när framtidstron och gemenskapskänslan är stark, upplevs det främmande mindre hotande.

Wulffs mest citerade del av talet handlade om vikten av att separera nationell stolthet och nationell identitet från etnicitet eller religionstillhörighet.  Han framhöll vikten av det nationella språket i samhällslivet och för känslan av samhörighet.  Vidare talade han som kristdemokrat om hur kristendom och judendom otvivelaktigt tillhör Tysklands identitet, men hur vid det här laget även islam tillhör Tyskland.  Han citerade Goethes ord om de ”oskiljaktiga Orienten och Occidenten”. Som ett eko av denna fras håller Berlins moskéer traditionsenligt varje år sedan 1997 öppet hus på återföreningsdagen, i en gest av samhällsgemenskap.  I första hand är det den stora moskén i Neukölln som drar besökare på denna dag, då de mindre förortsmoskéerna i allmänhet är mindre iögonenfallande och ofta ligger gömda på innergårdar – tyvärr framgick heller inte några närmare detaljer om programmet från den inbjudan till öppet hus hos den lokala moskén som vi fått med posten.

Några ord i Wulffs tal klingar extra dagsaktuellt: om utanförskapet. Den som förgäves söker arbete i åratal, och inte känner sig delaktig i samhället, den vänder sig ifrån samhället i besvikelse.  Den som som räknar sig till eliten, beslutsfattarna och samhällsbärarna, och på sin sida sluter sig in i en egen upphöjd parallellvärld, vänder sig också från samhället.  Men alla människor har en plikt att arbeta för det gemensamma samhället.  Dessa fraser påminner såväl om den aktuella socialbidragsreformen i Tyskland och arbetslösheten i öst; som den internationella bankkrisens arrogans från den ekonomiska eliten gentemot sparare och skattebetalare; och som den stora Sarrazin-debatten som givit den renodlade, oförskämda, rasistiskt färgade elitismen en röst.  Det är inte svårt att hitta paralleller i Sverige heller, för den delen.

Just denna delning mellan elit och folk, på bekostnad av gemenskapskänslan, blev på ett paradoxalt sätt tydliggjord i festligheterna i Berlin senare på kvällen; medan de inbjudna propert klädda hedersgästerna satt på läktare på bekvämt avstånd för att betrakta det välregisserade firandet framför riksdagshuset, fick övriga sprida ut sig över gräsmattorna på Platz der Republik bakom läktarna, eller omkring öl- och snabbmatsvagnarna framför Brandenburger Tor, och betrakta det hela på storbildsskärmar.

Avslutningsfyrverkeri ackompanjerat av Beethovens 'An die Freude'

Fyrverkerier och ljusshower i all ära, men nog kändes det som att firandet mer var till för hedersgästerna och TV-tittarna än de närvarande på torget, och kontrasten mot de euforiska, myllrande folkfestbilderna från 1990 som spelades upp på riksdagshusets vägg var stark.  Ett annat Tyskland än de officiella TV-bildernas stod 2010 bakom läktaren och höll om sina livskamrater eller gjorde horntecknet under nationalsången.

Wulffs tal bör framförallt förstås som ett sätt att mota det konservativa missnöje som finns bland CDU-väljare och invandringsfientliga över det bredare politiska spektrat, i ett läge där tidningarna nästan dagligen spekulerar i huruvuda CDU riskerar att tappa väljare till ett eventuellt nybildat konservativt parti, med invandringskritik som främsta stridsfråga.  Presidentens tillbakablickande till återföreningen blir i det sammanhanget en genväg till att uppnå en känsla av framtidstro och samhörighet.

Video från enhetsfirandet 1990 projiceras på Riksdagshuset

Integration från början – barnomsorgen som samhällsbyggare

Avslutningsvis några ord om de mera radikala förslag som kommit i Sarrazindebattens kölvatten.  Medan diverse högerpopulister som Sarrazin och andra, offentligt understödda av sådana namn som Geert Wilders i Nederländerna och Pia Kjærsgaard i Danmark, tävlar om att övertrumfa varandra i hårdare-tag-mot-utlänningar-retorik, levererar det invandrarrika Neuköllns borgmästare Heinz Buschkowsky (SPD) ett förslag grundat i den traditionella socialdemokratins folkhemstanke.

Inför obligatorisk förskola, lyder hans recept:  om språkkunskaper och utbildning är det avgörande för att dagens barn i så kallade segregerade problemskolor, där få klasskamrater har tyska som modersmål, ska kunna delta i samhället på samma villkor som andra; då måste också samhället tydligt visa att deltagande i de gemensamma institutionerna inte bara är en rättighet och en väg till acceptans, utan även en medborgerlig plikt.  Här kan man dra historiska paralleller där man kan ana spår av 1700-talets rörelse för folkskola och inrättandet av religiösa fristäder, i ett Brandenburg som seklet innan ödelagts i 1600-talets religionsstrider.  Dessa historiska erfarenheter ligger till grund för vad man än i dag ser som särskilt tyska dygder: ordningsamhet, pliktmedvetenhet och religiös tolerans.

Buschkowskys utbildningsreform får stöd av bland andra Berlins borgmästare och regeringschef Klaus Wowereit.  Finansieringen skulle enligt Buschkowsky kunna ordnas genom sänkningar i barnbidragen, då införandet av en allmän skattesubventionerad offentlig förskola skulle öka möjligheterna till förvärvsarbete för småbarnsföräldrar – idag är förskolan antingen privat och dyr eller har så lång kö att den för många inte är ett alternativ.

Man anar hur en och annan konservativ patriark eller hemmafru mörknar vid blotta tanken på en ändring i skolplikten, och hot om att pröva förslaget gentemot grundlagen har redan framkastats, trots att förslaget än så länge bara är ett utspel direkt från ritbordet.  Buschkowsky själv menar att det rör sig om en ändring av skolstartsåldern, inte en helt ny plikt, och att det därför inte är nödvändigt med en grundlagsändring.

Om detta förslag någonsin blir verklighet, vore det intressant att se dess återverkningar i Berlins innerstad.  Idag tenderar många medelklassföräldrar att bo i de bohemiska, trångbodda innerstadskvarteren i Kreuzberg eller Neukölln fram till den dag deras barn ska börja i skolan – då är det istället ett finare kvarter i en rikare stadsdel eller närförort som gäller, för att barnen ska hamna i ”rätt” skola.  På många ställen, i Wilmersdorf såväl som Neukölln, är denna effekt väldigt märkbar när man ser och hör en skolklass gå förbi – segregationen av skolan är större än segregationen i resten av kvarterslivet, trots att idealet borde vara motsatsen.

Guldlockplaneten Gliese 581g

with one comment

Inte för varmt och inte för kallt, men precis lagom – så kan man sammanfatta vad det teoretiska begreppet ”den beboeliga zonen” (eng. Habitable Zone, HZ) betyder för en planet.  Av denna anledning kallar man ibland zonen för Guldlockzonen, eftersom Guldlock i folksagan våldgästade de tre björnarna och åt av gröten som var lagom varm, efter att ha smakat på alla tre tallrikarna, där den första var för varm och den andra för kall.

[…] The estimated equilibrium temperature of GJ 581g is 228 K, placing it squarely in the middle of the habitable zone of the star and offering a very compelling case for a potentially habitable planet around a very nearby star. That a system harboring a potentially habitable planet has been found this nearby, and this soon in the relatively early history of precision RV surveys, indicates that eta_Earth, the fraction of stars with potentially habitable planets, is likely to be substantial. This detection, coupled with statistics of the incompleteness of present-day precision RV surveys for volume-limited samples of stars in the immediate solar neighborhood suggests that eta_Earth could well be on the order of a few tens of percent. If the local stellar neighborhood is a representative sample of the galaxy as a whole, our Milky Way could be teeming with potentially habitable planets.

Vogt m. fl. (2010), accepterad för publicering i Astrophysical Journal

Gliese 581 (eller GJ 581, vilken är dess katalogförkortning) är en liten, röd dvärgstjärna, av den sorten som är så vanlig och oansenlig att man bokstavligt talat inte lägger märke till den – medan stora stjärnor bränner sitt väte snabbt och lyser över stora avstånd, behöver man ett teleskop för att överhuvudtaget se Gliese 581 på stjärnhimlen – och det är bara det faktum att den är relativt nära oss i Vintergatan, 6,2 pc eller omkring 20 ljusår, som gör att man trots allt studerat dess ljus i detalj.

Med hjälp av radialhastighetsmetoden, alltså genom att mäta hur stjärnans ljus dopplerskiftas när planeterna rör sig i sin bana kring stjärnan, har man under flera år kunnat kartlägga stjärnans rörelse, med ständigt förbättrad precision och mer och mer tillgängliga data.  Resultatet har blivit en växande lista över planeter i systemet.  Den först upptäckta GJ 581b som antagligen är en gasjätte, GJ 581c, en varm ”superjord” på gränsen till den beboeliga zonen, som kanske skulle kunna ha en tät atmosfär med vattenånga, GJ 581d, en stor kall planet, eventuellt med en fast yta, på den yttre gränsen till den beboeliga zonen, GJ 581e, som kan vara den minsta exoplanet kring en huvudseriestjärna som någonsin hittats och antagligen är en het stenvärld, och slutligen de senaste fynden GJ 581f, en stor isplanet i utkanten av systemet, eventuellt med ett gashölje, och GJ 581g.

Lynnette Cook, konstnärlig tolkning av GJ 581g.

Gliese 581g är en milstolpe för planetjägarna.  Inte för att den är liten, för även om den är så pass liten att den bör vara en stenplanet, har man upptäckt mindre planeter.  Nej, det revolutionerande är att den har ett sådant avstånd från sin stjärna att denna stenplanet av stjärnans röda sken värms upp ungefär lika mycket som jorden, och att den med en atmosfär liknande jordens också borde ha liknande temperaturer.  I genomsnitt.  Kort sagt, det är inte otroligt att det finns platser på denna planet med förhållanden liknande dem på jordens yta.

Men ett par viktiga skillnader mellan denna planet och jorden finns.  Genomsnittstemperaturen är visserligen en bra indikator, men den ger inte hela bilden.  Ett problem kan vara stjärnans strålningsspektrum och dess påverkan på atmosfären och hypotetiska livsformer, ett annat att planeter på ett sådant avstånd från en röd dvärgstjärna tenderar att vara låsta i sin rotation så att de alltid visar samma sida mot stjärnan.  Följden skulle vara ett extremt klimat, kanske med påföljden att ena sidan av planeten blir en torr öken och den andra en frusen isvärld, med extrema vindar och vädereffekter som följd i den lilla remsa mellan sidorna som skulle kunna ha en drägligare temperatur.  Eventuellt vatten i atmosfären kanske skulle frysa på den kalla nattsidan och torka ut luften.  Det i sin tur skulle kraftigt begränsa planetens förmåga att hysa livsformer större än bakterier på större delen av ytan.

De forskare som menar att just den låsta rotationen är en avgörande faktor för möjligheten att hitta liv, tycker att man borde leta efter månar kring gasplaneter i den beboeliga zonen kring röda dvärgar – de kan nämligen vara låsta till planetens rotation istället för stjärnans, och därmed ha en ”normal” dag- och nattcykel, även om planeten inte rör sig på himlen.

Om vi om 10-20 år kan avbilda och spektralanalysera små jordliknande planeter med framtidens teleskopteknik, då är detta definitivt ett av de första ställena som vi kommer att titta på.  Men vi kan nog i alla fall nu våga oss på ett svar på frågan om andra planeter med jordliknande temperaturer och atmosfärer finns – ja, de finns, och de kan vara mycket vanliga.  Att vi inte ser så många än beror bara på att de ligger precis i gränsen för vad man överhuvudtaget kan upptäcka med dagens teknik.

Populär Astronomi sammanfattar läget bra på svenska.

Phil Plaits blogg Bad Astronomy reder ut lite myter och möjliga missuppfattningar kring upptäckten, på engelska.

DN, Presskonferens på National Science Foundation(engelska, video), Aftonbladet

Written by ochannorstades

30 september, 2010 at 11:39

Genom Neukölln och Kreuzberg

with 2 comments

Första varma och soliga dagen på länge och det blev en lördagspromenad genom Neukölln och Kreuzberg, Berlins sydöstra stadsdelar.  Promenaden började i södra Neukölln, kvarter som har rykte om sig att vara den kanske fattigaste delen av innerstaden, och som i tidningarna ständigt beskrivs som ett exempel på segregerade miljöer och ett skolväsen med omöjliga förutsättningar.  På en lördag kanske man inte ser så mycket av skolorna, men en promenad genom stadsdelen ger i alla fall en bra känsla för folklivet.

Mina egna tidigare intryck av Neukölln grundar sig huvudsakligen i lägenhetsletandet som vi ägnade oss åt här de första veckorna, och bilden jag fick då var av en stadsdel som delvis är kraftigt förslummad och med många gamla förfallna hyreshus.  Runt omkring de stora genomfartsgatorna är också den dominerande bilden en av knappa ekonomiska förhållanden där små lågprisbutiker, spelhallar och snabbmatshak ligger vägg i vägg.  Få hus är nyrenoverade och fasaderna är ofta i väldigt dåligt skick.

Husfasad på Herrmannstraße

Husfasad på Herrmannstraße

Sedan går man in lite längre i området, bort från huvudgatorna, och hittar ett antal oaser.  Lekplatserna är fulla med lekande barn, de offentliga miljöerna är upprustade och det finns stora gräsytor och lugna bostadskvarter.  Bara butiksfasadernas ståljalusier och lappar med texten ”Inga kontanter förvaras i denna lokal” antyder att det skulle kunna finnas någon som helst otrygghet bland boende i området.  Körnerpark är närmast som en liten nedsänkt slottspark, mitt inne i Neukölln, och har ett orangeri, ett konstgalleri och en uteservering som var välbesökt av Neuköllnborna på denna varma höstdag.

Promenaden fortsätter upp via Hermannplatz, Neuköllns centrala torg med det största shoppingutbudet i närheten, över de mera södermalmsbohemiska kvarteren kring Hasenheide och Südstern i sydvästra Kreuzberg, och upp över Landwehrkanal mot centrala Kreuzberg vid Kottbusser Tor.  Gradvis letar sig engelskan in och kompletterar blandningen av tyska, arabiska och turkiska som hörs på gatan, och helt plötsligt är parkerna och uteserveringarna fulla av lördagsflanörer och mammor med trendiga bärsjalar.  Gräsmattorna är fulla med ungdomar och en viss atmosfär av blandad helgavslappning och förväntan inför kvällen kan anas. Det lokala hinduiska templet verkar ha någon slags församlingspicknick på gräsmattan.

Kvällssol vid Landwehrkanal

Kvarteren runt Kottbusser Tor domineras kraftigt av modernare arkitektur, men andas levande storstad snarare än död betongförort.  Turkiska kvartersföreningen har dörren öppen mot gatan och framstår som ett lika självklart vattenhål för lokalborna som kvarterspuben.  Tio minuter därifrån med kollektivtrafiken så är man mitt inne i gamla Östberlin, vid Unter den Linden, och där var det dags att avsluta och bege sig hemåt.

"Rena väggar - höga hyror"

Written by ochannorstades

11 september, 2010 at 10:27

Publicerat i Berlin, kreuzberg

Tagged with , ,

Tysk SPD-ekonom kommer ut – som rasist

with one comment

Thilo Sarrazin är mannen på alla löpsedlar i Tyskland.  Sedan han nyligen släppte sin bok ”Deutschland schafft sich ab”  (Tyskland avskaffar sig självt) har han på kort tid blivit landets kanske mest omskrivne politiker, samtidigt som han bränt många broar och fått många tidigare kolleger att ta avstånd från honom. I korthet handlar boken om Sarrazins tes att Tyskland utarmas intellektuellt och ekonomiskt av det faktum att barnafödandet i de övre samhällsskikten är så mycket lägre än inom underklassen.  Själva avstampet tar han i sin utgångspunkt att intelligens till största delen är ärftligt och att människans gener därför styr hennes framtida möjligheter att lyckas.

Den tyska demografin är ett välkänt problem.  I ett land där kombinationen yrkesarbete och familj för en kvinna i bästa fall ses som en intressant nyhet föder varje kvinna i genomsnitt 1.4 barn under sin livstid.  (Sverige: 1,67 barn per kvinna).  Som bekant måste denna siffra ligga lite över 2 för att befolkningen långsiktigt ska ligga på en stabil nivå, om man inte räknar effekterna av utvandring och invandring.  Tyskland, liksom många andra länder i Europa, står därför på sikt inför enorma problem med en åldrande befolkning och färre människor i arbetsför ålder, vilket också naturligt leder till ett ökat behov av invandrad arbetskraft. Sarrazin menar att eftersom den bildade och förmodat intelligentare överklassens föräldrar föder i genomsnitt färre barn än lågutbildade, och intelligens enligt hans mening huvudsakligen är genetiskt betingad, kan alltså detta leda till en fördumning av landet, samt ökade kostnader för så kallade transfereringar i form av socialbidrag, barnbidrag, arbetslöshetsersättningar med mera.

Botemedlet?  Jo, till att börja med vill Sarrazin underlätta för högutbildade att få barn.  Premier på 50.000 euro per barn till intelligenta kvinnor under 30 som gör sin plikt för Tyskland och för sina gener vidare!  Sedan går han vidare till att diskutera migration utifrån det genetiska intelligensperspektivet, och efter att ha krånglat in sig i resonemang där han bland annat talar om den ”judiska genen” och hur olika religioners familjesyn påverkar intelligensen i olika kulturer, blir slutsatsen att man måste minska den ”oönskade” invandringen.  Vilket här står för etniska turkar, araber och afrikaner.  Dessa grupper föder nämligen fler barn än genomsnittet, samtidigt som de flesta invandrare från dessa länder tillhör Sarrizins ”dumma underklass” i Tyskland.  Alltså ska migrationen begränsas till invandrare från ”intelligentare” länder samtidigt som mindre önskvärda invandrare inte ska ha några som helst rättigheter till socialbidrag, föräldrapenning eller liknande socialförsäkringar de första tio åren i landet.

Sarrazins teser är naturligtvis i grunden rasistiska, och åsidosätter helt människovärdet.  Dessutom är de vetenskapliga grunderna för hans tankar om ”intelligenta” gener ytterst svaga, och bygger på en sorts biologistisk förklaringsmodell där alla problem sägs vara inbyggda i människans natur.  Även i ett land som USA, där man i allmänhet har mindre sociala trygghetssystem, stor segregation och en stor misstänksamhet mot ekonomisk utjämning som fenomen, skulle ett försök att definiera intelligens för olika folkgrupper i denna debatt på goda skäl avfärdas som ren rasism.  Trots detta finns det många i Tyskland som ser Sarrazin som en sanningssägare.  Så många som 72 procent av de tillfrågade tyskarna svarade i en enkät att de instämde i att det finns ”för många utlänningar” i Tyskland och att ”antalet måste reduceras under kommande år”.  Steget från denna utsaga till ren rasism är naturligtvis långt, men Sarrazin har ändå ett visst stöd, även från medlemmar inom hans eget SPD, vars ledning dock vill se honom utesluten.  Även hans arbetsgivare, tyska centralbanken, vill se honom avskedad på grund av hans politiska uttalanden, trots att hans post i vanliga fall brukar betraktas som oberoende gentemot regeringen och förbundsdagen.

Varför då denna debatt, här och nu?  Delvis är det förstås del av en den allmänna högerpopulistiska, islamfientliga vågen inom Europa.  Men Tyskland har aldrig haft ett stort främlingsfientligt parti sedan kriget, och de långsamt läkande ärren kring nazisttiden har gjort all association med högerextremism politiskt omöjlig.  Men infallsvinkeln med talet om genetisk intelligens berör något större i tysk politik, nämligen utbildningsväsendet och dess tillkortakommanden.

Det tyska utbildningssystemet under de senaste 20 åren varierar mellan de olika delstaterna men är i huvudsak baserat på modellen från det tidigare Västtyskland, som grundar sig på en tidig elitsatsning och indelning i studieförberedande och yrkesförberedande skolor.  Redan i 11-årsåldern avgörs vilka barn som läser studieförberedande kurser och vilka som ska gå en kortare yrkesutbildning, och det säger sig självt att detta val framförallt avgörs av föräldrarna.

Samtidigt som skoldagarna är korta och den lärarledda undervisningen begränsad är läxtrycket hårt och föräldrarna (oftast mamman som hemmafru) förväntas vara behjälpliga.  Att akademikerbarn under sådana omständigheter tenderar att vara mer benägna att också prestera bättre och välja studieförberedande skolor är kanske inte så konstigt.  Att prata om detta som genetiskt betingad intelligens är däremot att göra det lite väl lätt för sig.

Det finns en insikt om att den sociala rörligheten i Tyskland är alldeles för liten och att universiteten har en för liten rekryteringsbas.  Ändå är det bara de förbundsländer med stabila vänstermajoriteter som på allvar ifrågasatt modellen med tidig kunskapssortering.  Så sent som för någon månad sedan röstades ett förslag till reform ner i Hamburg, där framförallt oroade medelklassföräldrar satte stopp för alla försök till nya grepp inom skolan, och även i de vänsterstyrda delstaterna Berlin och Brandenburg är möjligheten att välja en gemensam skola för alla grundskolebarn oavsett bakgrund och förväntningar hemifrån än så länge ganska ny.  Att det finns problem med segregation och sociala klyftor i dagens Tyskland i allmänhet och Berlin i synnerhet, trots ett utbyggt välfärdssystem, är inget nytt, men sällan i modern tid har någon så högt uppsatt politiker gjort ett så människoföraktande inlägg i sammanhanget som Sarrazin.

(DN, SvD, Aftonbladet, Spiegel Online, Der Tagesspiegel)

Written by ochannorstades

3 september, 2010 at 03:48

Tyskland, fotboll, tropiska frukter och tropikvärme

leave a comment »

Det är dagen efter att det tyska VM-äventyret avslutats med en 3-2-seger mot Uruguay och en hedrande tredjeplats.  I Tyskland gratulerar tidningarna förbundslandslaget till ”Die Goldene Ananas”, den gyllene ananasen, som begrepp för ett ”pris utan pokal” som inte spelar någon roll för utgången av huvudtävlingen och som tilldelas någon som inte längre tävlar om segern.  Tredjeplatsen i en fotbollsturnering är ett typiskt exempel. Även om slutomdömena om Jogi Löws Bundesmannschaft, med Thomas Müller som skyttekung och tidningarnas och nationens nya favorit, överlag är positiva, går det inte att ta miste på besvikelsen i luften – Tysklands självförtroende efter de inledande segrarna var stort och pokalen inom räckhåll.

Gatubild efter Tysklands seger över Argentina.

Till skillnad från den totala euforin som präglade landet efter utklassningen av Argentina i VM-kvartsfinalen, här i Berlin med spontana gatufester och firande som pågick hela kvällen, var firandet efter tredjeprismatchen ganska återhållsamt.  Efter förlusten i semifinalen mot Spanien valde man att ställa in lagets planerade hyllningsresa till Berlin. Någon enstaka glatt tutande bil körde förbi på gatan på väg hem från avslutningsfesten i Tiergarten.

Tiergarten, Vuvuzelas verboten

Vuvuzelor är inte tillåtna på festområdet i Tiergarten.

Fotbolls-VM har annars haft karaktären av stor folkfest här, och allting har handlat om VM.  I Tiergarten har hundratusentals människor sett fotbollen tillsammans och liknande arrangemang har hållits i alla större städer i hela Tyskland.  Arbetsplatserna skickar ut direktiv för hur man ska söka VM-ledigt under ordinarie arbetstid på ett korrekt sätt.  Alla varor och tjänster, oavsett om det är TV-apparater, frisörklippning, restaurangbesök eller livsmedel det handlar om, har sålts med VM-erbjudanden.  Varenda kiosk har sålt vuvuzelor, flaggor att montera på bilen och sminklådor med gult, rött och svart, flaggans färger.  Tyska laget har annars svart och vitt som sina huvudsakliga matchfärger, beroende på att dessa är fotbollsförbundets traditionella färger, med samma färger som Tysklands flagga under kejsardömet.

Nationalism är som alltid ett minerat ämne i Tyskland.  De flesta svenskar är väl bekanta med debatten kring flaggans användande som symbol och kopplingarna till negativa fenomen såsom främlingsfientlighet, chauvinism och högerextremism, och denna debatt är ännu mer livaktig i Tyskland, där alla sådana symboler från den nationalsocialistiska eran är helt förbjudna i grundlagen.  Det finns en tendens att hellre lyfta fram lokalpatriotismen, kvarteret, hembygden och delstaten, snarare än att ställa sig och hylla den tyska nationen, som också bara är lite över ett sekel gammal.  Därmed inte sagt att man inte är stolt över att vara tysk, det är bara det att det tar sig andra uttryck än nationalsångssjungande.  När människor från andra delar av EU skämtar om tyskarna som ett ganska fyrkantigt, humorlöst men öldrickande folk, är det ganska typiskt att man i den tyska offentligheten upphöjer effektiviteten, den strikta jobbkulturen men den betydligt hjärtligare stämningen och manliga gemenskapen kring after-work-ölen till nationella dygder.  Så också när det gäller fotbollslaget, och det är inte förvånande att media i så hög utsträckning poängterade den effektiva laginsatsen och det effektiva ledarskapet efter promenadsegern över Diego Maradonas argentinska landslag.  Samt skrev om hur spelarna firade med en öl eller två efter matchen (men inte champagne).

Störst fasadflagga vinner.

I samband med förra VM 2006, som anordnades i Tyskland, nådde flaggviftandet en för Tyskland ganska otypisk nivå, och det är som att alla hämningar för nationalistisk yra släpper just i samband med fotbollen.  På varenda husfasad ser man flaggor hänga och alla bilar har två små tyska flaggor monterade på bakrutorna.  Att flagga är annars ovanligt, och ses som lite suspekt och smaklöst till vardags, något som din extremt kortsnaggade granne eller koloniföreningens lokalpatriot kanske skulle göra men knappast den självutnämnda så kallade bildade medelklassen.  Redan efter semifinalförlusten avtog antalet flaggor på fasaderna märkbart, och det är inte utan att man undrar hur lång tid efter VM som det skulle kunna anses socialt accepterat att flagga utan att dra på sig konstiga blickar från grannarna.  Tidningarna skrev i början av VM om hur vänsterextrema ska ha trakasserat och hånat flaggviftande fotbollsfans i en invandrartät förort, och fotbollen blir som så ofta en symbol för politik.  Varför skulle annars  förbundskansler Merkel mitt under pågående regeringskris och intensiva sparförhandlingar flyga trettio timmar tur och retur till Sydafrika för att ses heja på fotbollslandslaget under en match?

Detta med fotboll och politik har äldre rötter än VM 2006. Redan Helmut Kohl gjorde en berömd intervju i VM-studion i samband med västtyska VM-segern 1990, som tydligen ska ha andats mer påtvingad folklighet än något äkta fotbollsintresse.  Sedan dess förväntas kanslern följa det tyska lagets förehavanden med stort intresse, spelat eller äkta.

Annars är ämnet för dagen vädret – idag är det värmerekord i Berlin, 38 grader i skuggan och varmaste dagen på över 50 år.

Apelsinträd i Charlottenburgs slottspark.

Written by ochannorstades

11 juli, 2010 at 06:29

”Hello world!” – artificiellt liv här

leave a comment »

Tänk dig att du skulle kunna skriva ihop kod till ett program i datorn, trycka på en knapp och skicka iväg koden till ett laboratorium.  Efter en tid får du med posten din egen lilla mikroorganism, tillverkad exakt efter dina genetiska specifikationer.

Ett första steg mot denna verklighet har tagits i och med publiceringen av artikeln nedan, som rapporterar att en fullt fungerande bakterie med 100 % labbtillverkat DNA nu har skapats.   Amerikanska Craig Venter Institute, som också var först med att producera det första helt syntetiska viruset och den första helt syntetiska kromosomen, ligger bakom bedriften.

Science DOI: 10.1126/science.1190719

Creation of a Bacterial Cell Controlled by a Chemically Synthesized Genome

D. G. Gibson et al.


We report the design, synthesis and assembly of the [Mycoplasma mycoides] genome starting from digitized genome sequence information and its transplantation into a Mycoplasma capricolum recipient cell to create new Mycoplasma mycoides cells that are controlled only by the synthetic chromosome. […] The new cells have expected phenotypic properties and are capable of continuous self-replication.

Naturligtvis är de första stegen ganska blygsamma och mer av symbolisk betydelse – det handlar inte om att bokstavligen konstruera en bakterie från grunden, utan vad man har gjort är att ta den kända genetiska informationen från en typ av relativt väl studerade bakterier, tillverkat en fullständig DNA-kopia och placerat DNA:t i en bakterie av liknande typ som man tömt på genetiskt material.  När den nya bakterien sen delar sig så kommer den i fortsättningen att sprida anlagen från det syntetiska DNA:t, inte det ursprungliga.  Vad är då nyttan med detta?

Inte så mycket idag.  Bakterien beter sig ju precis som en organism som redan finns.  Men för att bevisa att det verkligen rör sig om en syntetisk organism, har man kodat in meddelanden i delar av DNA-koden.  Enligt uppgift rör det sig om kontaktuppgifter till forskarna som ligger bakom upptäckten som man valt att koda in i bakteriens proteinsekvenser, som ett så kallat påskägg åt de forskare som vill verifiera upptäckten.

För molekylärbiologin är detta en stor bedrift, antagligen större än fåret Dolly. Man har framgångsrikt demonstrerat principen att det är möjligt att konstruera genetiskt helt skräddarsydda organismer.  Craig Venter har tidigare sagt att han har den uttalade ambitionen att skapa bakterier som kan hjälpa mänskligheten att lösa stora problem som till exempel klimatförändringarna, genom att binda atmosfärens koldioxid till biobränsle.  Konsekvenserna för jordens ekosystem är potientiellt enorma, och med all sannolikhet kommer Venters idéer att granskas hårt med avsikt på miljö, etik och säkerhet.

Den eventuella betydelsen för ett tvärvetenskapligt fält som astrobiologin är svårare att överblicka.  I det långa loppet kan det antagligen leda till en intensivare debatt kring mänsklig påverkan på ekosystem på jorden och möjligheten att skräddarsy bakterier anpassade för att leva under de extrema förhållandena på andra platser i solsystemet.  Kanske är den viktigaste konsekvensen av denna upptäckt, och andra milstolpar på vägen, att vårt sätt att tänka kring livet förändras – från att ha varit ett stort mysterium, till att bli en oerhört komplex process som ändå kan studeras, förstås och påverkas.

En gratulation kan vara på sin plats, från den kanske äldsta vetenskapen (astronomin) till en av de yngsta (molekylärbiologin), för att, ursäkta klyschan, ha löst ett problem som för inte så länge sedan var ren science fiction.  Det blir intressant att se om denna bedrift kommer att följas av en serie utsagor om att liv i universum kan vara vanligt förekommande – inte för att det i princip har någon betydelse för livets spontana uppkomst, men för att det påverkar forskarens inställning till fenomenet.

Även en anmärkning kan vara befogad: artificiellt liv i vidare mening, alltså maskiner, programvara, robotar och annat som uppvisar beteenden och egenskaper liknande livets, har naturligtvis funnits betydligt längre som forskningsfält.  ”Riktiga” bakterier med syntetiskt DNA benämns syntetiskt liv av de som har anledning att skilja på de två begreppen.  Det återstår att se vilken som blir den mest etablerade termen.

SVT Rapport

Wired

DN

Written by ochannorstades

21 maj, 2010 at 11:01

%d bloggare gillar detta: